Den där om att äta mask

16. Berätta om hur du var när du var liten.

Vi är på en av de där försvenskade Kanarieöarna, där jag kan beställa på svenska köttbullar och mos fast utan lingon men med ketchup, fast jag bara är fem år och hatar läsk för bubblorna vandrar upp i näsan på mig. Jag har nästan svart hår, lugg och står knappt still för jag springer alltid dit vi ska, blir otålig av min idol-pappas tempo.

Pappa och min farbror har gjort en grop i sandstranden åt oss. Om vi hoppar ner i gropen så syns vi inte, jag min bror och våra kusiner. Det finns foton på det, foton som ligger i en ICA-papperspåse i mina föräldrars garderob för att ingen orkat sätta in dem i fotoalbum. På fotografierna ler jag min bror och våra kusiner mot kameran. Vi är alla nakna och pepparkaksbruna. Ingen tänker på cancer, pedofiler eller ozonlager. Dessa saker finns inte i mitten av åttiotalet. Det är ingen som uppfunnit dem i mitt barndomsliv. Pedofiler uppfinns först fyra år senare, på en skolgård som vi inte får gå utanför.

I Bamseklubben, eller om det är Miniklubben ska vi gå på baklängesmiddag och jag fnissar förtjust. Ledaren vill att jag ska hålla en knubbig tjej som är sju år i handen, men jag vägrar för jag är rädd för tjocka barn. Jag får hålla i min kusin istället. På middagen får vi äta efterrätten först och till huvudrätt får vi mask! och köttfärssås. Köttfärssåsen smakar inte som mammas och jag äter bara upp masken!

I Bamseklubben, eller om det är Miniklubben övar vi in en show som ska spelas upp för våra föräldrar. Tjejen med långt blont hår får vara sjöjungfru och jag är dödligt avundsjuk och förstår inte alls varför inte jag får, men jag säger ingenting. Jag får vara en fisk och sitta längst fram och sjunga med de andra fiskarna.

Min pappa är den enda som förstår mig på riktigt. Han är den enda som kommer att förstå mig de närmaste åren, speciellt när jag är fjorton. Han är den enda som kommer att ha tålamodet och modet att behandla och handla fjortonåriga jaget rätt. Men det vet jag inte ännu. För jag är bara fem år.

Den där om hej, verkligheten!

Jag trodde verkligen att jag skulle hinna med att göra saker samtidigt som jag var hemma och var föräldra"ledig". Det gör jag inte. Den där drömmen om att skriva en bok, oh, romantiska tanke, att i alla intervjuer berätta om när jag satt och skrev medan bebis sov, den händer inte. Och det där nyårslöftet om att duscha varje dag? Ehum.

Istället har jag som mål att göra en sak om dagen. För någon vecka sedan hann jag till exempel beskära min pelargon. I går dammsög jag köket. Om det ska gå i den här takten har jag hunnit dammsuga hela lägenheten tills på onsdag. Då är det nog dags att börja om igen.

Den där om att de hinner göra slut och skaffa nya partners mellan säsongerna

Er vilja är såklart min lag. Jag kollar nu på Grey's Anatomy, säsong fem (innan George och Izzie försvinner) på datorn. Och säsong sju(?) på teven. Sen finns det fler säsonger efter det, men det visste ni säkert.

Det är väldigt förvirrande.

Och ps: gråter man till alla avsnitt i framtiden också?

Den där om biskvifest

Eftersom jag inte hade några cravings under min graviditet tar jag igen det lite nu. Min last är biskvier. Den här veckan har jag biskvistopp, men nästa vecka kör jag igång igen och funderar på att köpa många (tio känns som en nätt, jämn summa) på en gång. Lite för att jag vill ha många biskvier (även om de smakar lite väl mycket smör) och lite för att om man köper många så är det ingen som fattar att jag ska moffa alla själv, då tror de att jag ska ha kalas. Köper man en biskvi fattar folk (kassörskan) att jag ska ha den själv.

Kakor är min pinsammaste att köpa (eller! stjärnchips, en kaka plus en cola. Hej, lilla hetsätare!). Värre än bindor. Och en bal toalettrullar. Värre än när jag och mitt one night stand sprang in i en tobaksaffär i Spanien och panikköpte ett paket kondomer.

Min mans pinsammaste är taccofest en fredag alternativt lönedag. Fredagsmys med taccos. En gurka, lite majs, den där påsen med kryddor. Man vet att det ska hem och mysas framför tvn.

Vad har ni för pinsammaste?

Den där om en månad

Ja men hallå, jag vill också skriva månadsbrev till min bebis som Katta gör. Sen ignorerar jag totalt det faktum att det är uteslutande 99% bebisprat på den här bloggen just nu. Det är 99% bebis i mitt liv, så det finns inte så mycket annat att skriva om.

Hej Fimpen,

det här är din mamma som skriver. Jag heter Jenny (det kan vara bra att veta när vi slarvar bort dig i stora köpcentrum så att de måste kalla på oss i högtalarsystemet). Du vet hon som just nu fungerar som tuttmaskin och som det ibland är skönt att somna intill. Tätt, tätt. Ibland vaknar jag av att du ligger närmare än jag la dig när jag somnade och vill tro att du makat dig närmare men vet att det egentligen är så att du rullat in för att det är en nerbuktning i sängen.

Idag är du en månad, en vecka och en dag. Du ligger bredvid mig i soffan och skriker, dock har du inte riktigt börjat producera tårar ännu, så man kan låtsas att du inte är ledsen på riktigt. I alla fall nu, när du har skriknivå ett på en femgradig stormskala. Du är även flottig som fan, efter att jag kladdat in dig i babyolja för att du var torr som fnöske i hårbotten. Du gick från att se ut som en gubbe med mjäll till att se ut som en gubbe med combover och pomada.

Du är så liten. I går var vi på bvc och du har äntligen nått den vikt du skulle väga när du skulle födas. Du ger inte länge en illusion om att vara genomskinlig, samtidigt som du hade en lite brunare hudnyans när du föddes, som om din pappa var grek. Du börjar växa i dina kläder och vi har gått över till storlek femtio och behöver inte vika upp ärmar och ben. Du är fortfarande för liten för bärselen, men vi har lånat en bässjal som du somnar jättesnabbt i. Du börjar få dubbelhaka och ben man vill bita i. Din mage är mjölktrind och jag brukar blåsa varmluft på den med munnen, för att jag tror att du gillar det, eftersom du alltid verkar frysa och darrar med läpparna.

Du kan lyfta ditt huvud när du ligger på mage, även om du måste parera med benen för att hålla balansen. Då ser du ut som ett litet fyllo. Ibland vänder du dig från mage till sidan. Jag antar att du inte ska kunna det än, men du hatar verkligen att ligga på mage, så jag förstår dig.

Du kan inte le ännu, men ibland gör du en grimas som liknar ett leende. Jag visste inte att bebisar kunde ha så många uttryck i sina ansikten. Ingen kan se på mig med sådant förakt som du gör. Det är som om du är fjorton i ansiktet och skäms över mig när vi fuldansar ihop. Du är fjorton år i ansiktet. Du är en månad. Du är en gammal gubbe. Ibland rynkar du pannan och då kallar vi dig lilla professorn. Ibland när du gallskriker (en fyra på stormvarningen) och man tar upp dig så blir du tyst på en gång. Jag kan trösta dig. Allt du ville var att jag skulle komma. Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska hela mitt liv.

Den där om en hora på crack som gapar och skriker

15. Berätta om en av dina favoritböcker.

Favoritböcker behöver inte alltid vara de där böckerna som får femplusplus, utan de som väcker tanke eller har språk som man säger wow! åt. Bright Shiny Morning av James Frey är dock allt. Allt! Allt jag aldrig vetat att jag sökt i en bok. Den är femplusplus för mig. Femplusplus med extrameny och stor cola till.

Den är inte tystlåten eller grå, ber inte om ursäkt eller sätter sig i ett hörn, utan den är färgglad som en hora på crack som gapar och skriker och får mig att aldrig, aldrig vilja åka till Los Angeles. Den ljuger och spottar dig i ansiktet och Gud, jag vill bara ha mer, mer, mer.

Övriga böcker som man kan läsa om man vill läsa någon jag tycker om:

Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs

The road av Cormac McCarthy

To kill a mockingbird av Harper Lee

The time traveler's wife av Audrey Niffenegger

Extremely loud & incredibly close aV Jonathan Safran Foer

Mina drömmars stad-serien av Per Anders Fogelström

Captain corellis mandolin av Louis De Bernières

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

Half of a yellow sun av Chimamanda Ngozi Adichie

Vi har redan sagt hej då av Daniel Berg

The Kite runner av Khaled Hosseini

Life of Pi av Yann Martel

Wuthering heights av Emily Brontë

Den där om det man inte får prata om, del femtiofyra

Det finns en term som heter shaken baby syndrome (bildgoogla INTE!), vilket innebär att spädbarn skakas så kraftigt av sina föräldrar att de får skador eller avlider. Och innan jag börjar skriva det här inlägget så: det här är såklart hemskast i världen. Sorgligt.

Men. Jag förstår att man kan skaka sitt barn till döds. Efter en månad och några dagar som Fimpenmamma så förstår jag frustrationen när barnet bara gråter och gråter och skriker och man vet inte vad som är fel och klockan börjar närma sig halv fem på morgonen och ens man går ut ur rummet och lägger sig på soffan för att han ska upp och jobba klockan åtta. Och man vill vara den bästa mamman i hela världen men det känns som om man är sämst i hela världen, för man kan inte ens få sin egen unge att vara tyst. Man har bytt och man har matat och man har gungat bebis precis så där som de säger på bvc. Man har gett magdroppar och hela världen flyter ihop framför och runt en för man är så trött så trött så trött.

Och det är inte det att man inte gillar sitt barn. Man tittar in i de där ögonen som fortfarande är knallblå för att de inte fått sin riktiga färg ännu och man vill ge barnet hela världen, man vill skydda henne eller honom och ta hand om linda i bomull, men FRUSTRATIONEN. Vad är fel, varför är du inte tyst?

Frustrationen vi inte får prata om, men som vi får en broschyr om när vi lämnar Förlossningen.

Den där om att jag inte hinner blogga, så jag leder er vidare till bra läsning

Världens bästa flickvän har blivit världens bästa mamma.

Nippertippa skriver om kärlek.

Den där om att fråga bloggen

Min bebis har mycket regelbundna vanor, vilket gör att jag sitter i soffan och ammar klockan fem varje dag. Klockan fem går Grey's Anatomy på teve. Och tidigare har jag bara sett säsong ett. Min fråga nu är: var tusan tog den blonda vägen? Hon som även var med i en film och var gravid i nio månader (fast då var hon inte längre läkare)? Och vad hände med den där killen som var gay på riktigt, i verkliga världen?

Den där om att inte hinna med sig själv

Herre jisses, helt plösligt blev vi jättevuxna. Fimpen fyllde en månad i går och det firade vi med att ställa honom i förskolekö. Förskolekö!

Sen hittade Stolte mannen ett hus på landet som vi ska titta på. Ett hus! Vad hände med vodkashots och festa hela natten?

Den där om vodkashots

14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.

Vi är på musikfestivalen Popaganda, jag och min man. På dagen är det okej varmt, men på kvällen blir jag gnällig för det är svinkallt. Fast att det fortfarande är augusti. Vi går hem till en av Stolte mannens kompisar som bor precis där, vid festivalen, och dricker oss varma på vodkashots. Jag lånar en mössa. Vi går tillbaka, jag tror att det är Marcus K på scen, eller om det är Laakso. Stolte mannen har mina händer under tröjan och kallar mig lilla isbit. Mauro S kommer upp på scenen. Stolte mannen blir helt till sig i trasorna. Jag längtar efter fler vodkashots.

Den där om att inte ens kattbajset är borttaget

Satt vid halv fyra i natt och ammade Fimpen och kollade på hus på landet. Ramlade över den här lägenheten. Diskuterade med Stolte mannen i morse om man inte som mäklare berättar att man måste städa lägenheten innan fotografen kommer och tar kort?

Alltså obs: hit vill jag inte flytta!

Den där om att jag var på nummer tretton: berätta om din favoritsak i ditt hem.

Jag hade inte planerat att föda barn i december så den där listan jag höll på med kom av sig lite. Det som är bra med att ha en blogg som man själv bestämmer över är att man kan härja runt lite och köra fortsättning på listor när man vill. Jag vill nu (för bebis somnade äntligen, efter fyra timmars lekande av drop it like it's hot och ammande).

Min favoritsak i hemmet är min säng, min man och andra dagar (när vi inte bråkat i fyra timmar) så kan bebis också komma ganska högt upp. Bebis och jag håller på att lära känna varandra. Jag är tacksam att han kom så att jag får kolla på skräpteve i nio månader och få en "lärarsommar". Ja, sen är han ganska fin också.

Fast det här skulle handla om mitt hem. Jag och Stolte mannen flyttade hit för ungefär ett år sedan. Lägenheten ligger för nära en motorväg, så vi kan inte sitta på balkongen utan att jag påpekar att jag är skitirriterad på ljudet. Ganska snart (Stolte mannen säger två år, jag är lite för rädd för att säga så kort tid) kommer vi att flytta ut på riktiga landet.

Jag kör en liten guidad tur av vad jag gillar i vårt hem.

Tapeten vi har i vårt matrum/vår salong. Lite sur på att det inte var vi som valde den och kan ta cred för valet, men den fanns där redan när vi flyttade in.


Ikonväggen i hallen som Stolte mannen hatar och jag älskar. Varje gång jag är ute och reser köper jag en ikon från landet jag besöker. Stolte mannen säger att folk kommer tro att vi är galna. Det skiter jag i. Ovan har vi ikoner från New Orleans, Italien, Egypten och det kända landet Småland.


Vi letade skohylla jättelänge (för er som också letar: ni kan sluta nu, det finns inga snygga!) tills jag fick den briljanta iden att använda en av våra resväskor.


Jag hatar vårt renoveringsobjekt till badrum. Alltså verkligen hatar. Det finns en spricka i handfatet, hyllorna är sneda, det är mögel i duschen. Men så länge vi inte har råd försöker jag piffa upp bygget med lite cirkus.


En häst. Den sitter i hallen, som är ett av två rum som faktiskt är färdigt, som vi vill ha det.


Jag, som alla andra, älskar kartor. Här är ett atlas från 30-talet som jag fyndade för trettio kronor. Trodde jag. Det var bara ljug för när jag kom till kassan så kostade det mer.

I väntan på att min man ska bygga en kärleksbokhylla till mig (som ska täcka en hel vägg) så står böckerna (som en påminnelse till honom varje dag) på golvet i vardagsrummet. Man kan även se en fåtölj som han köpte när vi bodde i en pytteliten etta på Söder. Den kostade hundra kronor, eller så, och tog upp halva rummet.


Vårt sovrum. Andra rummet som är klart (fast mindre klart än hallen). Här ser ett kort från vårt bröllop samt vårt inbjudningskort till bröllopet. De ser små ut här, men är i storleken halvmeter gånger halvmeter, eller så.


Fönster i sovrummet. Där bakom skymtar Fimpens PK-docka, som han fått av sin morbror. Det är en färgad killdocka i klänning. Framför står en pelargon som blivit vild. Borde beskäras. Detta ska göras så fort någon googlat hur man gör.


Kolla! Fick till sånt där drömskt ljus som fint folk har på sina bilder! Ja, här är lite gamla grejer som man har framme för att det är fint.


Fimpensängen, som är en ostabil vagga som min far gjorde till mig när jag var bebis. Jag gillade inte att ligga i den, för den var sned och jag rullade hela tiden in i hörnet. Vi har valt att ta bort ställningen och sätta själva sängen på en byrå. Fimpen gillar den sådär.

Bebiskaos! Måste få med lite verklighet också.

Den där om att Stolte mannen började jobba idag igen

Men skrikbebis: TYST! SOV! Din mamma måste göra nummer två!

Den där om att "allt är bara bra!"

Men hurra! så är jag äntligen friskförklarad och behöver inte gå på medicin längre. När folk frågar hur min graviditet/förlossning har varit så brukar jag alltid svara bra. Då tittar Stolte mannen på mig med skaka på huvudet-min och måste men Jenny, det har väl inte varit bra? Det har varit så o-bra att han är tveksam till att skaffa fler barn. Jag tillbakatittar på honom och svarar att Fimpen överlevde, jag överlevde. Allt är bra. Då påminner han mig om

att vi fick missfall med foster ett.

Jag mådde förbaskat illa och kräktes nästan varje dag i arton veckor.

Fortsatte må illa och även om jag inte kräktes varje dag, så någon gång i veckan fram till vecka tjugoåtta.

Jag under hela graviditeten hade högt blodtryck och gick och kontrollerade detta en till flera gånger i veckan och att jag från vecka tjugo fick övertala läkare att inte sjukskriva mig.

Det höga blodtrycket gjorde att jag inte fick träna eller anstränga mig.

Och ledde till slut till att jag den 25 december fick havandeskapsförgiftning, Fimpen förlöstes med akut kejsarsnitt den 26 december och påverkades av förgiftningen så mycket att vi blev inskrivna på neoavdelning (hans blodsocker var för lågt, samma symtom som diabetiker har).

Jag gick fram till idag på tre olika mediciner och Fimpen fick sondmatas.

Det finns en ganska stor risk att nästa eventuella graviditet kommer att vara liknande.

Så det har kanske inte varit en rosendans, men i mitt huvud har det ändå gått bra.

Den där om en lista

Kära Johanna har skickat vidare en liten lista till mig.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Jag skulle fylla tjutvå och hade precis kommit hem från Spanien, där jag bott i ett halvår. Jag bodde i en liten håla i Skåne, med min bästa kompis (som jag låg med då och då och låtsades som jag inte var kär i) och pluggade språk. Var förvirrad, ville bort och festade i en svart läderkjol.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Vi hade nog precis tagit ett graviditetstest som visade positivt och jag gick runt livrädd på hala gator och undrade varför livet fortsatte som vanligt, när alla borde stanna till och säga grattis! till mig. Någon gång här (eller om det var långt senare, minns i alla fall att det var snö) sprang jag över gatan till Linn och låtsades att jag gick på penicillin och därför inte kunde dricka vin.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
Mackor
Oliver
Alltså, vad fasen jag tackar nog inte nej till något utom jordnötter.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
När jag var fyra år lärde jag mig hela texten till I en sal på lasarettet, som jag gick runt och sjöng på förskolan för alla lärarna tyckte att den var så hemsk att jag fick en väldans massa uppmärksamhet. Där föddes mitt behov av att stå i centrum. Sedan dess har jag lärt mig en väldig massa låtar utantill. Bland annat den där första singeln av E-type.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR:
Jag skulle nog bli så rädd att jag inte vågat röra de där pengarna på något år. Eller i alla fall någon månad. Sen skulle jag nog
lösa alla våra lån,
köpa två hus på landet, ett till oss och ett till mina föräldrar, så de hade kunnat vara nära oss när de vill,
resa och bjuda med alla vänner på bautaresan till Argentina,
spara och
ge bort en hel del.

6) FEM DÅLIGA VANOR
Sedan Fimpen föddes har jag varit hemskt torr i näsan, vilket leder till att den kliar som tusan och detta leder till att jag petar näsa. Peta näsa - himla ful vana!
Dålig vana två är att jag är hemskt osäker på de språk jag pluggat (engelska, spanska, arabiska, tyska) och inte använder dem.
Klagar för sällan.
Äter mackor istället för mat.
Smsar hellre än ringer.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA
Resa
Komma hem från resa
Läsa
Dricka vin (hello lilla nyblivna alkismamma!)
Krama min familj

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA
Jag vågar inte skriva något här, för jag skulle antagligen kunna klä mig i det mesta. Har dock en liten klädkris just nu, alla mina kläder är för stora (köpte aldrig några gravidkläder, utan töjde tydligen ut magen på alla mina klänningar istället) och vet inte hur jag ska klä mig nu för tiden. Vem är jag? Vad vill jag?

9) FEM FAVORITLEKSAKER
Datorn,
mina böcker,
min telefon,
min man,
vår bebis.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN
Katta
Linnéa
Inte skyldig
Haren
Att vara någons fru-Emma
Stambyte
Suziluz
Mirijam
Cinderalley
Kaospatrullen

Den där om vår skrikbebis

Du har bebiskräk där säger jag till Stolte mannen och pekar på hans t-shirt. Jag vet tillbakasvarar han. Det var bebiskräk där redan i fredags. Så ler han mot mig och jag skrattar mot hans hals när han kökskramar mig och säger in i mitt hår att han är stolt över mig.

Fimpen ligger i min famn och är mellan oss i vår kökskram. Han har skrikit sedan klockan fyra och klockan börjar nu närma sig åtta. Fyra timmars skrik. Vi har gått från trötta vad tusan är fel? till hysteriskt fnittrande. Vår lilla bebis är en skrikbebis och tipsen haglar in på Facebook. Det är magdroppar och skakig vagn och gå runt runt och stryka rygg.

Så somnar han plötsligt mitt i ett skrik och munnen är ett litet förvånat o.

Den där om Fimpens egentligen heter

Jag vill stå på K2-topp och skrika ut allt om Fimpen: storlek, hur bebis ser ut när gäsp kommer, hur skrik kan gå från noll till hundra i volym, hur bebispappa städade inför barnmorskebesök och störtade iväg till ICA för att köpa handsprit och visa att vi är typ a-föräldrar. Hur Fimpen gillar värme hellre än kallfilt. Vad Fimpen egentligen heter och varför.

Men jag måste ge plats och skapa ett rum där Fimpen får vara riktig bebis och inte bara en del av den här bloggen, o-valt. Så precis som de flesta av er inte vet vad Stolte mannen heter på riktigt, eller hur han egentligen ser ut, så kommer Fimpen nog fortsätta vara just Fimpen i den här bloggen.

Jag vet att ni förstår, för ni är bäst.

Den där om min hy

Det här med att ha skaffat sig ett barn: fint och så, men vem tusan har förstört min ansiktshy? Jag är en av de där som alltid haft problemfri hy. En finne om året osv. Nu: finnkavalkad i pannan, eksem på ett ögonlock och på hakan trängs något som är ojämnt. Ibland förvånar kroppen mig, vad ska det här vara bra för?

Den där om dagarna och nätterna

Så rinner dagarna och nätterna iväg. Jag tittar på Stolte mannen och undrar om det är tisdag eller onsdag och han rycker på axlarna. Jag har lärt mig att ligga ner och amma och vaknar ibland fyra på natten av att det ligger en bebis och tittar på mig vid mitt bröst. Den Där Tröttheten infinner sig när klockan är just fyra på natten, annars är det faktiskt ingen dimma än. Fast att Fimpen vaknar ungefär varannan timme och går från noll till hundra i skrikvolym.

En gång per dag körs ett sovmaraton på tre timmar då hoppar jag och Stolte mannen upp ur ställning vi har för tillfället och rusar till dammsugaren/duschen/toaletten. Fimpen kör känslouttrycksshow i ansiktet för oss och vi sitter Karlssons klister-fast. Fnissar titta! titta! han liknar en professor! han ler! HAN LER!

Lillebror kommer på besök och örnar runt Fimpens säng. Petar på ett lillben smeker i luften viskar vakna lilla vän? Vänder sig till oss ler sådan liten, sådan liten! Små små ben kolla på benet! Så vaknar Fimpen och Lillebror får hålla, med kudde under så att Fimpen inte går sönder. Han lyser ner mot sitt systerbarn. Det är kärlek vid första ögonkastet.

Den där om nyårslöften

Det är dags för min favoritlista! Jag tror absolut inte på nyårslöften och kör därför på med en jävla massa. En jävla massa smålöften/förhoppningar. Den 28 december 2010 skrev jag att nedan var något jag hoppades skulle hända 2011, det som är fetstilat är vad som faktiskt genomfördes.

2011 ska följande hända:

Jag ska köpa en röd halsduk och röda matchande vantar. Byter jag inte jobb ska jag göra det bästa av det jag har och inte klaga. Göra mer för jorden: köpa hemlöstidningen varje månad, sopsortera plast och metall när vi flyttar till större, le mot folk, hjälpa vilsna turister med kartor. Läsa Bulgakovs Mästaren och Margarita (som jag sagt att jag ska läsa i snart sex år). Inte köpa fler böcker, eller så här: har jag läst fem böcker i hyllan så får jag köpa en ny, undantag om det är till bokklubb. Fila mina fötter oftare. Ha mer hårinpackning. Sluta nervösskratta. Göra överraskningsmåndag åt min man. Sluta berätta för mycket personligt för mina kollegor, så det blir så där nervös stämning. Göra klart mitt fotoalbum från Mexiko. Hitta mitt halvgjorda fotoalbum från Mexiko. Läsa minst femtiotvå böcker. Spara pengar så att vi kan åka på semester. Ta mer foton. Sluta hetsäta godis. Springa en mil. Sluta vela fram och tillbaka angående bebisgörning.

Ha! Så blev det bebis. Tänk om jag vetat. Och den där jävla Mästaren och Margarita lägger jag ner nu, har skrivit med den boken på den här listan i sex år och det hjälper inte, jag läser den aldrig. Sluta hetsäta godis slutade jag med när jag blev gravid och slutade äta helt och hållet. Hade jag haft en våg skulle jag veta vad jag väger post graviditet, skulle gissa på att jag gått ner runt tio kilo.

2012 är det nya året. 2012 låter fräscht och moget. 2012 ska jag:

Duscha och klä på mig även om jag är mammaledig, inte slappa runt i svettkläder. Gå ut varje dag (med undantag vid sjukdom/snöstorm). Stressa mindre. Sova hellre än städa. Sola och inte tänka att det är säkert sol imorgon också! Sluta baka för att man nog borde, eftersom jag tycker det är svintråkigt och ingen i familjen äter kakor. Springa en mil. SPRINGA EN MIL! Resa med mitt barn och inte vara mesförälder. Laga min cykel. Skaffa Skype som fungerar. Hänga mer på stan. Ta vara på min "ledighet". Kicka arsle på jobbet när jag kommer tillbaka. Köpa snygga sommarskor. Säga till din man att du älskar honom, men inte så det blir en vardagsgrej, utan när det verkligen behövs. Göra knipövningar. Hitta ett bra brunchställe i Stockholm. Låta mina föräldrar komma och hälsa på ofta fast att det kanske ibland känns som för ofta. Älska mig själv lite mer än jag gjorde 2011.

Den där om att mötas i trapphuset

Vår grannes bebis har pälsmössa overall bebisvantar småskor fårskinn. Fimpen har lager på lager och strumpor på händerna.

Den där om socialismens historia

Så vänder det. Fimpen börjar gå upp i vikt. Värdena över över trepunktnoll på flera tester i rad. Vi får en testnatt, där vi ska sköta allt själv och Stolte mannen vankar fram och tillbaka i vårt pyttelilla rum. Han ifrågasätter allt jag gör, min amning, om Fimpen inte är för varm, för kall, lät det inte konstigt? Jag blir skitsur och fräser till. Vi går på varandras känslor.

Men det vänder. Sonden i näsan tas bort. Stolte mannen hämtar bilen och har monterat babybarnstolen. Personalen önskar oss lycka till! och jag åker i baksätet hem, bredvid vårt barn. Vi berättar för Fimpen om att det är så här som världen egentligen ser ut. Det här är luften träden buskarna människorna. Världen är inte illaluktande avdelningar på sjukhus.

På radion spelas Florence and the machines shake it out och Stolte mannen ändrar texten till check it out, för kolla, här kommer vi med vårt barn!!!!! Jag sover i vår egen säng och är så himla trött, men det gör inget att Fimpen sover i två timmarsskift, för när jag smyger upp så sitter Stolte mannen och berättar för Fimpen om socialismens historia och allt är som det egentligen ska vara, på riktigt. I resten av våra liv.

Den där om att inte ha ett a-barn

Det ligger ett lapptäcke av lukter över avdelningen. En stor ruta bebiskräk, en ruta bebisbajs. Instängdhet, enormt mycket desperation, hopp, förtvivlan. Det luktar äckligt. Det är en lukt jag aldrig kommer att glömma. I korridorerna går mammor iklädda ledsna, trötta ansikten och papporna tassar efter med förtvivlan i fötterna. Kuvöser, stora som rymdskepp, sveper förbi oss. Det ser ut som något från Star trek och de lyser blinkar låter visar kurvor.

Det tär på oss. Elva dagar på neo-avdelning, för för tidigt födda barn, det gräver hål i oss som aldrig kommer att repareras. Stolte mannen kommer in från korridoren och berättar att ett rymdskepp flugit förbi med larmet igång. Omkring sprang fyra läkare och efter kom en sammanbiten pappa. Jag vill inte ens veta om jag vill veta hur det gick.

Hela vår graviditet har vi skojat om vårt a-barn. Om hur perfekt på kurvan den låg. Perfekta värden, perfekt vikt. Håret, som svajade i fostervattnet. Så kommer Fimpen och Fimpen är sjuk, mår inte bra, är inget a-barn och allt faller och tappas på några sekunder. Han är så liten, så liten, inte ens de minsta kläder vi har med oss passar och mössan trillar ner över ögonen. Det är inte längre viktigt med allt det som vi funderade på: vilken hårfärg Fimpen skulle få, var vi skulle ställa barnsängen. Det har ingen betydelse vem som vinner Top model eller om det snöar den här vintern eller inte. Allt som har betydelse är testerna som vi gör varannan timme. Stolte mannen håller andan varje gång och blir så hoppigt glad när de visar värden på över trepunktnoll och så förtvivlat ledsen när de visar lägre.

En kväll gråter vi ihop. Vi kramas och snyftar och mina tårar slutar aldrig rinna. Det börjar med att de rullar bort vårt barn, Stolte mannen börjar snyfta och de tog vår Fimp! och jag har aldrig sett honom så. På natten hör jag honom gråta från sin säng och jag är för matt för slut för att gå över till honom och jag skäms för att jag inte gör det. Att jag somnar om istället för att gå över till min man.

Den där om att fira nyårsafton på sal 61

Tack alla fina för era kommentarer. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit sedan den 26 december, men det är många. Allt är värt det här så länge Fimpen blir frisk.

Hälsningar från en sal på lasarettet.

Den där om när Fimpen kom till världen

Vi är ute och går i skogen, Stolte mannen och jag. Han skojar om att han är ute och rastar mig, för jag har varit olustig i kroppen hela dagen, har inte ro, gråter lika många krokodiltårar som lejontårar. Säger något är fel! och han nickar. Klockan tolv har jag haft ont i magen någon timme och ringer förlossningen.

Vi kommer in och mitt blodtryck är okej. Jag sitter i en stol och barnhemsgungar och Stolte mannen säger att nu får vi vänta ett tag med nästa barn, han orkar inte med mer oro. Ungefär där börjar jag kräkas och kräks tio gånger på två timmar och det kanske är vinterkräksjukan? och jag får stanna över natten på förlossningen.

På morgonen tar de nya blodprover sen är det någon som vänder upp och ner på vår förlossning för mina leverprover visar att jag inte alls mår bra. Jag har fått havandeskapsförgiftning och plötsligt befinner jag mig i en operationssal där det finns tre nakosläkare och en väldig massa mer folk. Och vi har inte ens med oss vår bb-väska som vi packade dagen innan.

Jag vaknar upp och Stolte mannen står gråtande med Fimpen vid min sida. Titta! säger han. Här är Fimpen! och ungefär där är vi nu, Stolte mannan, jag och Fimpen. Fimpen är ett litet emobarn med en ständig tår i ögonvrån, självskadebeetende (river sig själv i ansiktet) och ofta en hand smärtsamt slängd över ansiktet. Jag har precis rest mig upp för första gången, efter att ha legat på rygg i över tolv timmar. Och Stolte mannen är trötttrötttrött efter en vakennatt.

Men vi mår bra. Och vi får se - får vi spendera nyårsafton här på specialistvården så har vi i alla fall bra utsikt.

Den där om två dagar efter julafton

Med akut kejsarsnitt kom Fimpen. Världens finaste lilla bebis.

Den där om två dagar innan julafton

Så upptäcker de att Fimpen kanske inte mår så bra och vi får avbryta vårt barnmorskebesök, mitt i en sammanfattning om hur vi vill ha vår förlossning och åka in akut till sjukhuset. På en brits kopplas jag upp till tre olika maskiner och handhållen av Stolte mannen förklarar sjuksköterskan hur maskinerna fungerar. En läkare kommer in och berättar om havandeskapsförgiftning och eventuellt akut kejsarsnitt. Stolte mannen sitter blek och tyst bredvid mig och jag ligger och försöker skoja med honom för han har alltid varit den som oroar sig medan jag är den glada, ooroade.

Han sitter och tittar på skärmen och säger att din puls ligger på sextiofem. Sammandragningarna ligger på femtiofem. Fimpens hjärtljud på hundratrettio!, eftersom jag inte kan se skärmen själv. Jag djupandas för att se om min puls går ner. Han trycker mig i handen. Säger sluta! med rädsla i rösten. Fimpens hjärtljud går ner. Han räknar ner. Hundra. Nittiosex. Åttio. Vad gör du Jen? Den ska inte ligga så här lågt! Han slutar räkna vid sjuttio.

In rusar en sjuksköterska och en läkare. Upp och hoppa! ropar sjuksköterskan, nervös under det glada. Senare visar en överläkare hur kurvan gick ner snabbt från normala hundrasextio ner på femtiofem, där det är signalrött på kurvan, och att skärmen inne i kontrollrummet började tjuta. Stolte mannen berättar att han medvetet slutade räkna högt vid sjuttio.

Men Fimpen mår bra ändå, tydligen. Efter dubbelkontroll med överläkare får vi åka hem med stränga förmaningar om att ringa förlossningen med en gång om jag får huvudvärk eller om det flimrar för ögonen.

Litet ps: vi mår bra. När man som gravid ligger på rygg kan man ibland trycka till en stor pulsåder i ryggen så att bebis och mamma inte får syre. Det var tydligen det som hände. Fimpen fick inget syre, det var därför jag skulle upp och hoppa!

Den där om första jultraditionen uppstånden

Hugga egen gran vid Stolte mannens föräldrars lantställe - check!

Den där om vad jag saknar

12. Berätta om någon som du saknar.

Tjugo dagar kvar av Fimpen i magen.

Och jag saknar berusning. Även om jag precis lade upp det här inlägget om alkohol - berusning, jag saknar dig!

Vi går på gatan, Stolte mannen och jag, och han säger att tänk om du aldrig mer vill dricka? och jag stannar upp. Tittar på honom. Fortsätter gå. Jag vill ha mitt glas rövin på fredagkvällen. Mina glas bubbel på lördagarna. För ja, jag är rädd för alkohol, men det betyder inte att jag inte vill dricka.

Jag saknar rövin och vittvin och rosa vin och vin med bubblor. Jag saknar champagne och öl, men inte lika mycket som vin. Jag saknar lufttorkad skinka och salami och råbiff fast att jag inte gillar det egentligen. Jag saknar ost med jävligt mycket mögel och till och med brie. Jag saknar fiskfiskfisk - att skita i att fråga var fiskjäveln kommer från. Jag vill ha ostron och mojito. Jag vill ha en mojito. Ge mig. Ge mig!

Den där om min framtid

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
Jag är fortfarande ung, borde egentligen redan vara i min framtid. Oftast är det bara en bild som dyker upp, där jag cyklar väldigt snabbt, på grusvägar, tillbaka från havet, i baddräkt. Jag cyklar snabbt och vinkar till gummor som står och hänger tvätt och de vinkar tillbaka, ler och skakar på huvudet. Den där svenskan!.

Det är stora breda hattar, sådana där som skulle se löjliga ut på andra ställen än vid Medelhavet. Det är höns, katter, klänningar - långa och böljande och blommiga, sallader på stora fat, hastiga kyssar, stulna när jag är på väg in i huset, det är vin, lanthandel, egna ägg, charmig förvirring, bruna näsor. Och barn! Barn som strövar fritt och själv och är borta hela dagen och han, den med kända ögon, frågar var är barnen? och jag tittar upp från min skrivmaskin och rycker leende på axlarna, för de springer väl mellan pinjeträd eller petar med en pinne på krabborna i hamnen.

Det är varmt och sol hela tiden och kanske nån gång att det regnar, då samlas vi alla i det rum där det inte regnar in och jag berättar historier medan jag dricker vin och barnen fnittrar och den minsta somnar med lockarna mot mitt ben så att det kittlar lite och Stolte mannen måste bära upp barnet och lägga det i den där stora sängen, där det redan ligger tre barn och sover och de gnyr barngny, men är trygga, för de är tillsammans. Sen går han och jag in och han berättar historier med vidd och djup för mig, innan har stryker mig över det som inte varit heligt på väldigt länge och trots att det regnar, så är det fortfarande varmt och svetten rinner ner mellan mina bröst.

Och jag är aldrig själv, förstår inte själv, kan inte relatera till romantiseringen av ensamheten, kan inte greppa om Den Stora Ensamheten, oftast har det varit män som talat om den med mig. Män som fått för sig att de kommer vara ensamma och kanske därför måste måla den röd för att klara av den. Män vid havet. Män och havet. Den gamle och havetromantiserande, som om ensamhet skulle vara något fint, något stort, något att eftersträva, medan det egentligen är fött ur bitterhet och modellerat ur något som egentligen inte finns. Män som kan vara ensamma på ett sätt som jag (för jag vågar inte generalisera ihop det till kvinnor) inte klarar av. Männen är inte ensamma när de är ensamma: de är med havet. Har en blossande kärleksrelation till skummande höstkvällar på stranden. Ensamma kvinnor är galna. Galna och lämnade, medan männen har lämnat. Vilket inte är sant då den ensamma mannen, som inte är ensam utan har havet, har blivit lämnad av den enda kvinnan han verkligen någonsin älskat, även om han knullat desto fler.

Det är lite hysteriskt och rörigt i det där huset. Barnen, som verkar vara fler än tre, kan redan flytande medelhaviska. Vi hälsar på Sverige ibland, och då kommer jag aldrig ihåg att jag måste betala med svenska pengar, utan lassar fram euro och blir alltid lika förvånad varje gång det inte fungerar.

I trädgården växer det dragon och mynta och hallon vilt och ingen har riktigt koll på vad som är vad eller vem som egentligen planterade det där, men barnen strövar omkring och river sig på hallonbuskarna och blir röda om händerna av hallonen och på tröjan och tvättmaskinen går ständigt. På altanen, eller om det är en veranda, sitter jag och dricker grönt te, eftersom jag är så nedrans bakis, och tittar ut över trädgården och tänker att jag kanske borde röja upp lite nere vid blomrabatten, men att det får bli en annan dag, för jag har en lång lista hängande på kylskåpsdörren med saker jag borde göra, men som aldrig blir gjort och telefonen ringer hela tiden från Bryssel och de undrar hur långt jag kommit i mitt arbete, men jag ställer in den på ljudlös, tar Stolte mannen vid handen och låter honom skjutsa ner mig till hamnen på min cykel, där våra barn hoppar från kanten. Och jag, jag kommer att hoppa i från det högsta stället.

Den där om tomteskum

Min man. Min man! Skickar små presenter via postpost från sitt jobb till mitt. Tomteskumspåsar: polka, med överdrag choklad, vanliga original, som inte är så originella funnits i flera tusen år. Jag ler stora leende och dör lilla leendedöden då min administratör förbispringer i korridoren och kastar upp ur magen, genom halsen: du har fått godis igen! Utan adressat! Det ligger i ditt postfack. Stolte mannen skulle dö bredvid mig, han i stora pinsamhetsdöden: han vet inte om att administratör öppnar all min post.

Den där om att växla mellan ko och katt

Igår var sista gången med min gravidyoga. Det hela kan delas in i lite olika delar:

vad jag kallar sovstund, vad vår yogalärare kallar finna sitt inre/avslappning med klangtrumma. Alla somnar. Det snarkas från lite varstans i rummet och jag kämpar med att hålla mig vaken, men vaknar ändå till av att jag dreglar.

Jobbiga övningar, till exempel uthållighetsövningen där vi ska hålla armarna uppsträckta samtidigt som vår yogalärare säger att vi bara använder cirka tio procent av vår kropps kapacitet och att vi ska lyssna på vårt inre andetag, samtidigt som jag vill skrika åt henne att hålla käften.

Lätta övningar, de där man växlar mellan att vara katt och ko. Men inte för mycket katt, för då belastar man ryggen för mycket.

Övningar man fastnar i, till exempel den där när man sätter sig på huk för att öppna upp bäckenet, men sen inte kan resa sig från, för när man suttit så i fem minuter så vill vaderna inte längre hjälpa till.

Och chantra, eller vad det nu heter. Långa, långa studer av hamina, hamini, (eller den som börjar med ett långt ssssssssaaaaaannn – där jag vill börja sjunga på Luciasången, men är tveksam till om någon skulle haka på) där jag försöker hålla mig för skratt samtidigt som jag funderar på vad vi ska äta till middag.

Om det har funkat, det här med gravidyoga? Jag vet inte. Vi får se när jag föder, jag har i alla fall fått sova gott under tiden.

Den där om en repris

Den där om ride my wild heart

9. Berätta om en av dina favoritlåtar.

Jag och Stolte mannen diskuterade ganska länge vilka låtar vi egentligen skulle ha på vår vigsel. Ändå var det ganska lätt. Lite spontant. Han satt på sitt jobb och jag satt på mitt och vi skickade låtar fram och tillbaka med den här då?

En dag hittade jag en av de där låtarna som vi till slut valde. Jag lyssnade på den fem gånger på rad, för att se om jag skulle tröttna. Det gjorde jag inte. Det var dessutom en låt som vi lyssnat mycket på tillsammans, så jag skickade den till honom med jag vet att det låter som om han sjunger ride my wild whore, men vad tror du?.

Han gjorde tummen upp.

Den där om klänningen jag gifte mig i

6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.

Jag var kanske lite naiv. Eller lat. Eller så var det bara för att den första sömmerskan jag träffade var så jävla gullig att jag valde henne. Den första.

Jag hade en lista med fyra andra jag skulle träffa, bland annat en som var min favorit från början, när jag tittade på vad de tidigare hade gjort, hon jobbade med att sy upp klänningar för något svenskt märke, nu minns jag inte vilket det var, men hon verkade bäst och lite mer alternativ. Men nu var den första så gullig så jag valde henne.

Gullig är inte alltid lika med bäst, det blir sensmoralen av den här historien.

Jag trippade ner för trapporna till hennes ateljé och det sa klick! med en gång. Jag ville stoppa ner henne i min kjolficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka vin. Sätta henne på bordet framför mig, viska hemlisar och fnissa. Jag visade bilder på klänningen jag hade valt ut och hon nickade så huvudet studsade. Ja, ja, ja! Meg Ryan:ade hon och jag slog näven i bordet och sa hörru, det här känns så himla bra! Dig vill jag ha, jag skiter i att gå till mitt egentliga första handsval.

Så jag gjorde det. Bestämde mig på plats. Gick inte till mitt val, som jag borde gått till, i alla fall för att känna efter. Den andra hade kanske fått mig att vilja stoppa ner henne i min kjolsficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka bubbel. Vi får aldrig veta.

Min klänning började byggas och efter varje gång jag gick därifrån kände jag att ...är det verkligen såhär jag sa att jag ville den skulle se ut? men ignorerade samtidigt de där tankarna.

Näst sista gången jag var där så kände jag att min klänning inte alls var som bilderna jag visat henne. Jag visade henne bilderna och hon sa att det absolut inte gick att ändra nu. Fast på ett snällt och fnittrigt sätt. Dricka vin-sätt. Och jag ryckte lite på axlarna och okejrå.

Så hela historien slutade med att det nu på vår sovrumsvägg hänger en klänning som inte alls ser ut som den jag beställde. Hade jag kul på mitt bröllop? Ja, som fan. Fick jag den klänning jag ville ha? Nej, inte alls. Gör det något? Ja, det är klart det gör något. Jag skulle ha tagit champagneflickan istället.

Vad lär vi oss av denna historia? Jo, att man inte ska gå på första bästa, att man kan ha kul fast saker går fel, att man får tolka den här julkalendern som man vill och inte skriva om sitt favoritplagg, utan istället om ett plagg som irriterar en samt att bubbel ibland är godare än vin.

Den där om att prata lite mer och lite mindre

Jag tror att jag och min man måste prata lite om det där om den kommande förlossningen. Och jag tror att jag och min kära mor ska sluta prata om den.

För när jag pratar med min man så har han kommit fram till att han
a.)vill måla mig och Fimpen med fingerfärg
b.) jämför nervositeten med att gå till tandläkaren (han hade inte varit där på elva år och var så nervös att han grät kvällen innan) och
c.) det senaste är att han vill att vi föder själva. Bara han och jag.

Min kära mor påstår att det inte kommer att göra alls ont. Hon säger att för henne gjorde krampen i vaderna mer ont än att trycka ut ungen (mig). Hon är helt säker på att min förlossning kommer att likna hennes. Ungefär här började jag skrika åt henne i telefonen, mitt på Konsum. Hon tycker även att jag borde röra mer på mig, så att jag är i form tills det är dags. Jag har försökt förklara för henne att jag har varit en millimeter ifrån att bli sjukskriven för att jag rörde för mycket på mig, men det verkar liksom inte gå hem. Polletten trillar inte ner. Hon tror att jag ska föda en liten fjäril, som ska komma utfladdrande av sig själv.

Jag kan säga att jag känner redan nu att det inte är någon fjäril där inne. Om det inte är en T-rexfjäril.

Den där om de bästa minnena som hamnat på kort

På min Facebook finns tvåhundra kort från vår smekmånad i USA, hösten 2010. Att välja en favorit av de där korten går inte. Lika lite som det går att välja ett favoritkort bland alla kort jag har tagit någonsin någonsin. Så jag väljer ut fem favoritminnen från de senaste åren.

Jag och Stolte mannen flyttar till Stockholm samtidigt eller nästan samtidigt: han ungefär en vecka efter mig. I en liten lägenhet på Bondegatan, som han delar med sin bästa vän, suger jag av honom för första gången, för jag tänker att någonting måste hända. Det har varit tyst mellan oss ett litet tag och han sitter och huvudsvär över att ingenting händer, vårt samtal flyter inte, det kanske inte är rätt ändå? Ett halvår senare sover vi mest i min lägenhet på Tjärhovsgatan, är ute och dricker öl tills barerna stänger, går hemåt och hyr konstiga filmer på vägen som vi somnar till. Jag skriver på min masteruppsats han spelar låtar för mig som jag lyssnar på genom hans ipodlurar jag bokar en resa till Indien utan honom, med min bästa kompis.

Vi står på flygplatsen, när jag ska åka, och gråter båda två. Jag är borta i trefyra veckor och samtidigt som jag är i Indien! är det en enda lång period av total, mörk saknad. Jag är inte i Indien. Jag är ständigt hos honom och har plockat upp någon slags Stolte mannenfrekvens, där jag ständigt känner av när han mår som mörkast.

Så kommer jag hem igen, han hämtar mig på flygplatsen och mitt hjärta är pick-pick-pick!!!!!! och sen tar han med mig till havet, till ett ställe han brukade åka som barn. Och jag tar kortet ovan.

Stolte mannen har friat och jag sa ja. Ungefär ett år senare står vi i ett vapenhus i en kyrka ute på landet. Han håller med krampaktig hand i min mer uppspelta och en kvinna kommer in till oss. Är ni redo? Jag tror aldrig att jag har varit mer redo för något i hela mitt liv. Bilden ovan är en av mina favoritbilder från vårt bröllop. Två av mina bästa vänner. Min man. Min man! Och jag.

Vi åker på smekmånad, Stolte mannen och jag. Fem veckor tar det oss att köra mellan Boston och Orlando. I Virginia blir vi tipsade om Shenandoah national park, som är kallt men så förbannat fint att vi får ont i ögonen. Vi stannar på en campingplats och köper äcklig uppvärmd pizza som vi äter vid ett träbord. Jag tvingar ut Stolte mannen i en dimma som vi inte vet om det är en dimma eller om vi är mitt bland molnen för att titta på ett vattenfall som är utmärkt på kartan och han skrämmer mig med historier om the mountain people som våldtar och rånar en. Vi går tillbaka till bilen utan att hitta det där vattenfallet.


En kväll i april 2011 kommer två av mina bästa vänner hem till mig och Stolte mannen för att vi skulle dricka kanske ett glas vin och lite tapas. Man kan säga att det blev lite mer än ett glas vin och det blev en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Den slutade med att grannen ringde på klockan fyra på morgonen, vi låg alla i sängen och skrattade så vi grät och hade precis avslutat ett tryckar- och allsångsmaraton i köket.

I december 2010 bestämmer vi oss för att vi kan börja försöka närma oss tassande det där med att skaffa barn. Vi har möjlighet att skaffa oss eget boende och inte längre flytta två gånger om året till olika andra handsboende. Vi blir gravida direkt. Dagen vi flyttar in i vår nya, alldeles egna lägenhet får vi dock missfall och efter en månad av bergsbestigning, där tårarna ligger innanför ögonlocken så blir vi gravida direkt igen. Andra ligget, hävdar jag bestämt. Detta innebär att jag idag har varit gravid i mer eller mindre ett år.

Vi får i november 2011 se vårt barn för andra gången. Vi tittar bort när läkaren kontrollerar könet och ler förtjust när vi får se Fimpens hår vaja i fostervattnet.

Den där om julafton

Julen 2011 blir den första julen som jag och Stolte mannen firar helt ensamma, ihop. Jag kommer vara för nära att föda, så vi vill inte åka någonstans och orkar inte ha hit familj heller.

Samtidigt som det känns tråkigt som fasen (jag är van vid att fira jul med hela min släkt på minst trettio personer) så är det nu vi skapar våra egna traditioner. De vi ska ha hela livet och som våra barn ska berätta om i små historier på vitt papp med krita i ettan.

Det får vara knasigt. Det får vara som vi vill. Men det visar sig att det blir ganska Svensson ändå. Hittills har vi skrivit all mat vi vill äta på en lapp på kylskåpet och det är mest sill och Jansson som trängs med grötfrukost och revben. Men! vi ska även skjuta raketer, för att vi vill. Och handla julgran redan fjärde advent, trots att våra föräldrar alltid gör det den 23:dje (ni märker hur mycket utanför boxen vi vandrar nu, va?). Jag har en önskan om att tv:n ska vara av hela kvällen. Jag tror inte att min tv-knarkande man håller med där. Och jag har börjat implementera julotta, mest för att han ska tycka att det låter så jobbigt att han går med på midnattsmässa istället. Nya traditioner i det här hemmet. Jag känner att de inte kommer att bli så nya.

Den där om mina internetbästisar

6. Berätta om bloggarna du läser.

Jag och Stolte mannen kommer in på restaurangen där de andra sitter. Vi är såklart sena, för vi är alltid sena nu för tiden. Jag rör mig långsamt och har försovit mig. Promenaden Medborgarplatsens tunnelbana - restaurangen tar tre gånger så lång tid som den normalt skulle ta.

Där inne sitter de på rad. Inte skyldig, Egon, Stambyte. Med killar. Med killar! Jag och Inte skyldig har skojat om att det inte är en parmiddag, utan en storfamiljmiddag, för det känns bättre så. Världens bästa Linn skulle också varit med, men är förhindrad. Min internetfamilj. Och det är så konstigt att jag hittat de här personerna, att jag kan vara trött så jag nästan slår knut på mig själv, men ändå vill iväg och träffa dem. Att min man kommer överens med alla och när jag kommer tillbaka från toaletten så sitter han och skrattar med båda ögonen av något som någon sagt.

Att vi vågade det här: släppa in och låta gå och faktiskt träffas. Vi som läst varandra väldigt länge, eller kanske lite kortare tid. Att vi bor i samma stad och har långa, långa förvirrade konversationer i mailkorgen på Facebook. Heja internet. Heja mina internetbästisar!

Den där om Jenny den 14 december 2010

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

Frusen och kall. Men imponerad av vädret. För då som nu: förälskad i extremväder. Nykär och ganska så nygift och tänk att vi varit tillsammans så länge redan! och tänk att vi ska vara gifta i evighetersevighet och få vakna upp tillsammans i minst sextio år till! och med dig ska jag leva resten av mitt liv! och jag vill att vi dör samtidigt, du och jag!


Kanske redan gravid? Eller så kom det bara någon vecka senare. Lägenhetsletande och deppig när drömlägenheten försvann till någon annan. Trött på jobbet eller kanske snarare jobbtrött. Semestern var så fasligt långt borta, men redan i mitt huvud. Fredagsmys lördagsvin och söndagsgodis. Bondegatan - mitt på Södermalm, julklappsstress och hala gator. Jag minns att det var en stor, hal isfläck utanför restaurangen Mississippi (där jag firade min födelsedag ett år) som jag halkade på några gånger. En gång halkade jag och satte mig på rumpan, gjorde den där klassiska: resa mig upp snabbt och titta så att ingen såg, istället för att ligga kvar och ha ondast i världen.

Hemkommen från bröllopsresa och tillbakalängtande. Framtidsundrande och Argentinaplanerande. Vännermailandes och bokklubbsälskande. Var vill vi bo, egentligen? och inte kunna ha råd att bo där. Samma människa, men ändå helt annorlunda.

Den där om jultema

...Och när vi ändå pratar sprit, alkohol och att återanvända saker, så kör vi ännu en återanvändning av en text jag skrivit om alkohol. För att vi börjar närma oss alkoholhelgen nummer ett och för att jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt det jag växt upp med.

Ett.) Den där om att börjar skriva en lista om hundra saker om mig, men inte hinna...

Två.) En av mina största fasor är att min man ska bli alkoholist.

Tre.) En annan av mina största fasor är att min pappa ska trilla dit igen eller att min bror ska trilla dit som pappa gjorde.

Fyra.) Jag tror att om min lillebror hade varit lillasyster hade jag inte varit lika rädd.

Fem.) Jag är skiträdd för att min man ska lämna mig. Inte för att han kommer att älska alkoholen mer utan för att han kommer tro att han inte klarar sig utan den. Att han kommer att vilja spendera mer tid med den än med mig.

Sex.) Jag tror att denna rädsla beror på en uppväxt omringad, inringad av alkoholister.

Sju.) Alla vuxna män i min släkt, utom en, var alkoholister när jag växte upp.

Åtta.) Idag har en dött av sitt alkoholmissbruk.

Nio.) En är fortfarande alkoholist.

Tio.) Två är nyktra alkoholister.

Elva.) Min farfar dog ändå, av brustet hjärta.

Tolv.) Ända tills han dog av brustet hjärta hade han en Skåne i skafferiet som han drack ur när han fick ont i benet. Eller ryggen. Eller hjärtat.

Tretton.) Jag blir rädd när pappa säger att han vill ha en öl till maten.

Fjorton.) Men han klarar av det. Av någon djävla konstig anledning kan han idag dricka bara en öl.

Femton.) När jag var fem eller så förstod jag att det var något fel på de flesta männen i min släkt.

Sexton.) När jag var elva eller så förstod jag att vi kvinnor inte gillade alkohol.

Sjutton.) Från det att jag var sju eller så började vi samla tomma ölburkar och ägg på vår släktgård.

Arton.) För äggen fick vi en krona/styck.

Nitton.) För ölburkarna fick vi två.

Tjugo.) Detta var min fasters sätt att hålla koll på hur mycket min farbror drack.

Tjugoett.) När jag gick på mellanstadiet hatade mamma vår granne som var från Polen. Jag minns fortfarande hur mycket mamma skämdes när hon fick gå över till honom och hämta pappa för att han var så full att han inte kunde gå hem själv.

Tjugotvå.) Jag har sett min pappa gråta flera gånger. Några gånger har han gråtit på begravningar. Annars har han varit full när han har gjort det.

Tjugotre.) Anledningen till att han grät när han var full var oftast för att jag skällde på honom.

Tjugofyra.) Mamma säger att han slutade dricka på grund av mig.

Tjugofem.) Mamma brukade hota med att jag skulle komma hem och hälsa på när det var fredagskväll så att pappa inte skulle börja dricka.

Tjugosex.) Allra helst vill jag slå händerna för öronen och ignorera alkoholism.

Tjugosju.) Min mamma är jätterädd för att jag dricker för mycket.

Tjugoåtta.) När mina föräldrar var uppe i Stockholm i november 2008 och hälsade på drack jag tre öl under en middag och mamma frågade min bror om jag hade problem med spriten.

Tjugonio.) Nästa gång mina föräldrar var uppe tittade jag min mamma i ögonen och sa att hon inte behövde vara orolig. Jag har en enorm respekt för sprit och skulle aldrig göra så mot främst min pappa, som slutat dricka dels för min skull.

Trettio.) Mamma är nu istället orolig för min bror, speciellt när hans flickvän sa att han hade druckit tjugosju öl en fredag.

Trettioett.) Jag lovar mig själv ofta att jag inte ska dricka mer.

Trettiotvå.) Eller i alla fall att jag ska sluta när jag blir äldre.

Trettiotre.) Jag tycker att jag dricker mycket, kanske för mycket, men vet inte riktigt vad det är.

Trettiofyra.) Jag får ont i magen av den här listan.