08 november 2010

Den där om day 01 – Introduce yourself

Jag rivs i stycken. Mitt hjärta. Mitt hjärta tas inte ur min kropp, det har redan tagits, eller flyttat, det har varit hos honom så länge att det inte längre vet hur det ska hitta hem. Han ligger i min säng och gråter i mitt hår. Han smeker mig över ryggen och viskar snälla ta mig tillbaka, med hundra tusen utropstecken bakom. Jag är tjugosex. Och det där var jag då.

Jag är åtta år och jag måste sätta mig ner och kissa bakom en buske, för vi leker kurragömma och jag blir alltid fruktansvärt kissnödig när jag måste gömma mig och när jag är nervös. Om jag inte river ner mina rosa mjukis nu, NU så kommer de färgas mörkt rosa i grenen. Då öppnas ett fönster bakom mig och en lärarinna bestämdröstar att här får jag inte kissa. Det där är lite jag. Jag blir fortfarande kissnödig när jag är nervös.

Vi går in i kyrkan och han håller min hand krampaktigt. Jag tänker att det här är min lyckligaste dag någonsin. Det ska vara det, det är det alla säger: det här är den lyckligaste dagen i ditt liv! Jag känner efter. Jag är lycklig. Och det är skönt, för då behöver jag inte bli besviken. Det där är en liten, liten del av mig.

Jag sparkar henne på vaden. Jag sparkar henne på vaden. Jag sparkar henne på vaden. Hon ligger ner och hon är rädd i hela kroppen. Hon är rädd i ögonen. Hon är rädd i magen. Hon är rädd i vaden. Och det där är absolut inte jag.

Jag ringer en myndighet och har min myndighetsröst och pratar myndighetsspråk och känner mig myndig. Jag pratar om stegrande arbetslöshet och ekonomiskt bistånd och samarbete mellan riksrevisionen och kommunen. Och det där är hundra procent vardagsjag.

Enligt ett test där man kan se vilken Jane Austen-karaktär man är är jag Marianne Dashwood. "You are impulsive, romantic, impatient, and perhaps a bit too brutally honest. You enjoy romantic poetry and novels, and play the pianoforte beautifully. To boot, your singing voice is captivating. You feel deeply, and love passionately." Det där är ganska mycket jag.

Han lägger sin hand på min mage medan vi tittar på tv. Jag tar bort den. Han säger förlåt och tittar på mig. Bara lite? frågar han och jag suckar och låter honom. Efteråt har han berättat att han sagt till sina kompisar att han nog blev ledsnare än jag när vi valde att inte behålla vårt barn. Jag kände mig kall, men visste att han hade rätt. Det där var vi då. Och det kommer att bli vi igen och då ska jag vara varmvarmvarm. Men inte nu.

13 kommentarer:

inte skyldig sa...

så jävla fint!

Underlandet sa...

Så himla fint!

Haren sa...

fasiken vad bra!

Den där Jenny sa...

Köss på er!

Matilda sa...

Åh vilken fin analys av dig. Och igen häpnas jag över hur otroligt härligt underbart du skriver. Låter löjligt och fjäskigt men är så sant.

bubbelbubbel sa...

Du är bäst. Älskar dig och så som du är. Puss.

anydaynow sa...

Åh, helt underbart bra!

Ps. Och av någon anledning har jag nu fått för mig att du kanskekanske jobbar ihop med min mamma. Eller iaf i samma sektor. Ds.

inte skyldig sa...

men varför sparkar du folk på vaden?

egoistiska egon sa...

jähähähähättebra. precis som du.

ina sa...

vad fint att få små inblickar i ditt liv. väldigt bra skrivet och skönt tycker jag att det inte går i ordning.

Den där Jenny sa...

Ni är så fina att man trillar lite av pinn. Eller stolen, för pinn är liksom inte dags än.

Anydaynow: Var jobbar hon? Kanske?

Inte skyldig: Det fanns dagar förr i världen när jag inte var så snäll.

ania sa...

nu gör jag det också! :D och du är lika bra som vanligt.

Debbie sa...

Så djävulsbra skrivet asså! Kul det här med trettiodagar-grejen!