Jag är sju år, med rött band i håret som jag vägrar ta av mig förutom när jag sover eller tvättar håret. Jag har en för lång lugg och hår ner på ryggen som jag måste svepa bort med handen från ansiktet hela tiden. Jag gillar att gå runt i röda mjukisbyxor och en randig långtröja. På nästan alla bilder från den tiden har jag röttband, rödmjukis, randtröja. Och på nästan alla ler jag med ett helt leende och en halv tandrad där en massa tänder fattades.
Mina bästa kompisar och mina värsta ovänner är min bror och mina tre kusiner, som jag växt upp med som om de vore mina syskon. Vi leker tillsammans på frusna fält och purknande ängar. Vi badar tillsammans i ett för litet badkar. Vi hjälper varandra mot eventuella fiender - den största naturliga fienden 1986 är en get som är ilsk och vi somnar tillsammans på golvet framför en vuxencowboyfilm.
Och vi går alla varje söndag på söndagsskola. På söndagsskola är min faster barnledare. Hon är vanligtvis barnledare på dagis och jobbar såhär: åtta till fem måndag till söndag- torka snoriga näsor på dagisbarn. Söndagsmorgon - torka snoriga näsor på söndagsskolebarn. Fast egentligen kan jag bara minnas att det är jag, min bror och våra kusiner i den där söndagsskolan. Det är säkert fler.
På söndagsskola får man klappa stora Jesusbarnet på kinden. Man får leka med lärljungarna och åsnan i stallet. Man får, om man har tur och det är ens tur och ibland när min faster blir förvirrad och väljer fel tur: tända ljuset innan sagostunden ur barnbibeln. Varje jul får vi gå Lucia på församlingshemmet, på ålderdomshemmet, i kyrkan, med de större barnen och med de största barnen. Ett år får jag vara Lucia. Jag rycker på axlarna, alla de andra tjejerna är avundsjuka.
Mina bästa kompisar och mina värsta ovänner är min bror och mina tre kusiner, som jag växt upp med som om de vore mina syskon. Vi leker tillsammans på frusna fält och purknande ängar. Vi badar tillsammans i ett för litet badkar. Vi hjälper varandra mot eventuella fiender - den största naturliga fienden 1986 är en get som är ilsk och vi somnar tillsammans på golvet framför en vuxencowboyfilm.
Och vi går alla varje söndag på söndagsskola. På söndagsskola är min faster barnledare. Hon är vanligtvis barnledare på dagis och jobbar såhär: åtta till fem måndag till söndag- torka snoriga näsor på dagisbarn. Söndagsmorgon - torka snoriga näsor på söndagsskolebarn. Fast egentligen kan jag bara minnas att det är jag, min bror och våra kusiner i den där söndagsskolan. Det är säkert fler.
På söndagsskola får man klappa stora Jesusbarnet på kinden. Man får leka med lärljungarna och åsnan i stallet. Man får, om man har tur och det är ens tur och ibland när min faster blir förvirrad och väljer fel tur: tända ljuset innan sagostunden ur barnbibeln. Varje jul får vi gå Lucia på församlingshemmet, på ålderdomshemmet, i kyrkan, med de större barnen och med de största barnen. Ett år får jag vara Lucia. Jag rycker på axlarna, alla de andra tjejerna är avundsjuka.
Prästen är snäll. Han brukar berätta om när han döpte mig, att jag skrek under hela cermonin. Att jag skrikit mer än någon annan han döpt. Då fnissar jag och blir stolt. Kyrkovaktmästaren klappar en på håret och bjuder på polkagriskaramell. Jag är hemma i kyrkan: jag vet vilken bänk som knarar mest och jag vet vad som finns bakom koret. Det är trygghet. Jag växer upp med Jesus, Jesus, världens bästa polare. Det trycks inte på mig, men det ifrågasätts inte. Jag vill det här, för jag vet inget annat. Jag knäpper mina små händer och ber till pappa Gud. Jag ifrågasätter inte och jag ifrågaställer inte om det är konstigt, eller fel. Jag växer upp så. Det finns farmor och farfar och mamma och pappa och min bror och mina kusiner och faster och farbror. Och Gud och Jesus.
Så blir jag nitton år och flyttar till London. I London är jag ensam och bara jag. Det finns liksom ingen värme och ingen trygghet. Så jag hittar en kyrka och jag har inte varit inne i en kyrka på kanske fyra år. Jag har varit där på begravningar, alltid begravningar när jag var mindre, men jag har inte omslutits av Kyrkan. Jag hittar en kyrka, går in och jag kan andas. Jag kan andas och jag tänder ett ljus och tänker på alla vars begravning jag varit på de senaste åren och jag kan andas.
Pappa tycker så här om Gud: Ja?
Mamma tycker så här om Gud: Nej!
Lillebror tycker så här om Gud: Nej!!!
Mamma tycker så här om Gud: Nej!
Lillebror tycker så här om Gud: Nej!!!
Så kyrkan behöver inte vara kvävande, bestämd, brusande, slå sig på bröstet. Den kan vara det jag lärt mig att den är också. Den kan vara varm och trygg. När folk frågar mig om jag är troende så svarar jag ja. Och när folk påstår varför gifte du dig i kyrkan, du är inte troende? Så svarar jag jo. Jag kan välja vilken kyrka jag vill gå in i, vilken Gud jag vill tro på. Jesus kan vara min polare.
4 kommentarer:
Åh så bra! Exakt så känns det ju och jag känner så igen mig i den tryggheten.
Din uppväxt verkar vara ganska lik min, vad gäller det här. Och jag har också någon sorts barnatro kvar, även om jag kanske inte skulle kalla mig troende. Det ordet är för negativt laddat för mig.
Men det händer att jag ber till Gud när jag är rädd och ledsen. För det gör mig trygg, precis som du skriver.
Så jag tror nog på någon sorts Gud, men inte inom kristendomens hårda ramar.
Du framstår bara som mer och mer sympatisk för varje inlägg du skriver! (Nu lät jag lite torr men jag är på väg från jobbet och kvar i det.)
Maggan: oj, det där var en väldigt fin komplimang. Tusen tack!
Skicka en kommentar