Jag klätterväxtslingrar mina ben runt hans lår och frustar, har vatten upp till hakan och han ögonlyser emot mig. Han med mörkblont hår. Han med gröna ögon. Han som jag börjat lyssna på Nirvana för, som jag cyklar till stranden varje dag för, som jag ängslighetsspanar efter.
Jag är fjorton år och så djävla kär. Det är en kärlek som inte analyseras, som inte funderar, som inte tänker efter. Den är inte tålmodig eller god. Den är utmanande, självisk, den brusar upp. Den finns bara. Den fyller hela min kropp, åker runt och skvalpar i magen och om natten finns den. Den finns och det är nittonhundranittiofyra: den bästa sommaren någonsin, den varmaste sommaren folk minns, Sverige vinner VM-brons. Sverige är oslagbara, är bara slagbara mot Brasilien, Jenny är oslagbar, slåss inte ännu.
Och han. En del av hans telefonnummer är fortfarande koden till mitt lås på gymmet. Han fick mig att skratta att fnissa att hoppa från tian att simma hundratusen meter ut till ön att retas att slå knut på mig själv. Vi pratade i telefon varje kväll. Jag tror aldrig att jag varit så oplanerande kär i någon efter det. Efter det började jag planera, vara listig. Visste var jag hade mina känslor, planerade mina steg, visste vad jag gjorde.
Och han. Herre Gud vad han var snygg. En av mina topp tre. Ibland går jag in på Facebook och letar upp honom. Han har en liten kille på sina axlar och ler. Han är glad. Och fortfarande fantastiskt snygg.
Men vi kysstes aldrig.
Jag är fjorton år och så djävla kär. Det är en kärlek som inte analyseras, som inte funderar, som inte tänker efter. Den är inte tålmodig eller god. Den är utmanande, självisk, den brusar upp. Den finns bara. Den fyller hela min kropp, åker runt och skvalpar i magen och om natten finns den. Den finns och det är nittonhundranittiofyra: den bästa sommaren någonsin, den varmaste sommaren folk minns, Sverige vinner VM-brons. Sverige är oslagbara, är bara slagbara mot Brasilien, Jenny är oslagbar, slåss inte ännu.
Och han. En del av hans telefonnummer är fortfarande koden till mitt lås på gymmet. Han fick mig att skratta att fnissa att hoppa från tian att simma hundratusen meter ut till ön att retas att slå knut på mig själv. Vi pratade i telefon varje kväll. Jag tror aldrig att jag varit så oplanerande kär i någon efter det. Efter det började jag planera, vara listig. Visste var jag hade mina känslor, planerade mina steg, visste vad jag gjorde.
Och han. Herre Gud vad han var snygg. En av mina topp tre. Ibland går jag in på Facebook och letar upp honom. Han har en liten kille på sina axlar och ler. Han är glad. Och fortfarande fantastiskt snygg.
Men vi kysstes aldrig.
1 kommentar:
Men! Min första kärlek började jag också lyssna på Nirvana för. Jag lånade hans Unplugged-skiva. Jag var kär i honom i 6 år. I smyg.
Skicka en kommentar