Den där om day 06 – Your day

Jag är nästan alltid sur när jag vaknar på lördagar, för att jag vaknar för tidigt. Före klockan halv tio är för tidigt. På söndagar brukar jag alltid vakna lite bakis, om jag inte vaknar mycket bakis. Den här månaden har vi dock vit månad vilket är jättetråkigt och värt sitt eget inlägg.

Det är lördag och jag vaknar nio. Jag är sur. Jag är ensam och har längtat efter den här dagen oväntat intensivt hela veckan. Den här lördagen kommer jag att vara ensam. Min första ensamma dag på flera veckor. Jag brukar hata ensamdagar, men nu har jag övat och börjar gilla.

Hoppar inte upp ur sängen. Och jag hatar morgon-tv. Jag ligger och är sur på mig själv för att jag inte handlade frukost igår, på vägen hem från vår after work (där jag drack en sur alkoholfri persikodrink och sniffade på de andras rö-vin). Tar på mig kläder och bryr mig inte om att ta på mig något som täcker rumpan, eftersom min jacka är så lång. Trampar surt bort till Konsum. Stirrar under lugg på alla barnfamiljer.

Så här är planen för dagen: städa, springa, skriva, sova. Jag har inte sprungit på ungefär tre år. För fyra år sedan mådde jag så dåligt att jag var tvungen att springa ifrån allt som bet mig i hälarna, ett tag sprang jag tre kilometer varje vardag, sex kilometer på helgen, kom hem och kunde göra tjugo armhävningar på tårna och sen lite yoga. Det kan jag inte nu. Sist jag tränade var det jobbigt med tio knäarmhävningar och ja, det är tio kilo senare. Jag är en glad tjockis.

Jag skriver ett inlägg åt bokklubben om Ayaan Hirsi Ali, men egentligen mer om annat. Hänger lite på Hemnet. Älskar internet i några timmar och kommer på en massa viktiga saker jag måste göra, som gör att jag inte kan springa i mina springskor. Letar fram gåsmiddag och bestämmer mig för att laga det till min man ikväll. Tänker att det kommer gå åt helvete, men att det inte gör så mycket.

Sen. Sen tar jag på mig mina tajts, eftersom jag inte har några långa träningsbyxor, sen går jag ut och SPRINGER! Det går inte bra. Jag får ont i knät, sen får jag ont i mina benhinnor, sen får jag ont i mina hålfötter, men det är för att jag är lite gnällig, så jag säger det till mig själv och kör min gamla teknik med att lura min egen hjärna: okej, spring bara till det där trädet, sen får du stanna! Ha! Det gick ju bra, nu kan du inte stanna, spring till gula kiosken, sen får du stanna... osv. Det fungerar och helt plötsligt gör det inte ont längre. Det går inte bra. Men jag SPRINGER i alla fall.

Städar (ja, det är en popcornskärna ni ser), slänger gamalt rö-vin, efter att ha längtansluktat på det, sorterar räkningar, skriver viktig att göra-lista som jag sätter på kylskåpet, tänker hur duktig jag är, tänker att det är bra att jag inte är bakis, fastnar i en intressant tidningsartikel, ringer Stolte mannen och berättar att jag städar, så att han inte kommer hem och inte ser det. Det är jobbigt när de kommer hem och inte ser att det är nystädat. Som när min mamma kom sist vad bra att ni inte städade för vår skull! så hade vi städat skitmycket.

En gås ska vara inne ganska länge i ugnen va? Kanske dags att gå och handla? Djävla skit, de kommer inte ha gås. Jag köper en stor kyckling, vem märker skillnad?