Den där om day 03 – Your parents

Jag slänger igen dörren har aldrig varit argare det bubblar inte i mig: det kokar i hela kroppen. Det kokar över, över, över och det liksom rinner ur alla mina öppningar och forsar ner från min kropp och över golvet. Min mamma stormar in i rummet och skriker åt mig hur kan du? Jag vet inte hur jag kan, jag kan bara och jag är så arg. De förstår mig inte. Ut! Ututututututut! Hon måste gå ut ur mitt rum och det finns bara det.

Jag pekar med hela armen var hon ska gå. Stormar mot henne. Det är innan den tiden då jag blev starkare än vad hon är, innan tiden hon blev rädd för mig och min styrka. Jag slår henne på armen och hon stirrar på mig. Skriker min pappas namn. Jag kan fortfarande höra hennes röst inuti i mig. Hon är i nöd. Jag hör det, min pappa hör det. Han kommer springandes. Man vet när någon är i fara och just då var det hon.

Han tittar inte på allt julklappspapper som ligger på golvet. Han tittar inte på de förstörda sakerna: dvd-filmen Heat som ligger bruten på golvet. Han springer fram till mig. Han håller om mig. Jag slår och sparkar. Han grymtar. Anstränger sig. Han måste anstränga sig för att hålla i mig. Hon tittar på mig. Hon blev så arg att hon tog sönder alla julklappar säger hon, vänder sig om och går ut ur rummet.

Han släpper taget. Jag är så arg att jag inte märkt att jag gråter. Han släpper inte taget. Och jag vill skrika det högt högt högt: släpp inte taget! Han sätter sig i min soffa och jag lägger mig bredvid. Klappar mig över håret, där det tufsat till sig av gråt. Han säger ingenting. Det behövs inte. Min pappa har alltid varit snäll för snäll. Han ger mig allt det jag behöver och det jag behöver just nu är att han inte släpper taget.

Fast hellre en annan tid:

Han går fram till mikrofonen och harklar sig. Han har inte valt en låt som vi har hört innan, eller som passar oss, men det är hans val, den han allra helst vill sjunga och det är så vi vill ha det. Jag har hållit mig från att gråta hela tiden fram till nu. Jag har lett lett lett. Jag har ont i kinderna. Och nu ska han sjunga på mitt bröllop, han ska sjunga på sin dotters bröllop. Han börjar sjunga och helt plötsligt känner jag att jag kommer börja gråta. Det går från le le le till åh, herre Gud, nu händer det något! till fulgråt på ungefär tre sekunder. Jag tittar ut över min släkt, mina vänner och hittar mamma. Hon gråter. Fingråter. Med servett. I min lilla röda väska ligger en näsduk som mamma broderade när hon gick i lågstadiet. Den hinner jag inte få upp. Jag är en halvsekund ifrån att börja hulka. Jag kniper mig hårt i handen och klarar mig från hulkandet.