Min pappa står i köket med en bekymmersmin som inte brukar bo i min pappas ansikte. Han håller ett brev i handen och hans läppar rör sig sådär som de gjort hela min barndom - snussugarminen. Mamma kommer in i köket och de pratar tyst om saker som jag inte förstår.Året är 1988 och två år senare kommer kommunistpartiet i Bulgarien falla sönder och samman och en demokratisk vald regering får tummen upp. Den sommaren, 1988, besöker jag, min familj, min släkt på pappas sida, den kommunistiska staten Bulgarien.
Bulgarien är varmt. Bulgarien har massor av trasiga katter som vi inte får klappa fast att vi gör det i smyg, när våra föräldrar inte ser. Vi smyger kyckling under bordet när vi sitter på restauranger och helt plötsligt har vi tio katter runt om oss som tigger mat. Jag tycker inte om kolsyra och kan inte dricka läsk. Vattnet får jag inte dricka för mamma och då finns det bara mjölk kvar. En dag är vi ute på landet och jag får getmjölk. Man kan köpa glass för tjugofem öre och vid poolen finns ett stort hopptorn.
Pappa lär känna en bulgarisk läkare som kör taxi. Han kör oss till olika ställen som han vill visa upp. Stora, fina kyrkor. En tom strand. Pappa och min farbror gräver en grop som är så djup att vi alla barn kan stå i den utan att synas. Den bulgariska läkaren som kör taxi kör oss till en kall insjö med en botten som glittrar av någon slags kristall. Jag köper en tändsticksask full till min lärare som jag älskade mest i världen just då.
På kvällen går vi ut och äter. Den bulgariska läkaren som kör taxi är med oss och ler stort och kittlar oss i midjan och vi tittar med stora barnögon på honom, försöker be honom följa med och klappa katterna, men han förstår oss inte och ler mot oss istället.
Den bulgariska läkaren som kör taxi kör oss till flygplatsen. Tar pappa i handen. Ler mot oss. Jag sitter bredvid pappa på flyget hem och jag får en målarbok att rita i och får komma fram i planet och titta hur piloterna har det.
Så kommer vi hem och pappa står med ett brev i handen och bekymmer i ansiktet. Den bulgariska läkaren som kör taxi har skrivit till min pappa. Han vill komma till Sverige, snälla, snälla hjälp mig att komma till Sverige, jag gör vad som helst. Pappa är min pappa och min pappa är den snällaste jag vet. För snäll. Han vill verkligen hjälpa till. Så min pappa står i köket och funderar på hur han ska hjälpa till.
Men han kan inte hjälpa till. Det går inte. Hur mycket man än vill så kan man ibland inte hjälpa till. Man får stå i köket med sitt bekymmer och andras bekymmer och må dåligt i magen och önska att man kunde göra något.
3 kommentarer:
Åh vad fint skrivet!
Gillar din blogg, som fan!
Du skriver så bra!
Vet precis. Det är det värsta, när man vet att man VILL hjälpa men inte kan. Så sällan man hamnar där, det går ju nästan alltid att hjälpa men inte när det har med sådant att göra. Jag har gått och blivit kompis med en kille från Iran som går och väntar på sitt uppehållstillstånd. Bara att veta att han kan komma att skickas tillbaka och att jag i så fall inte kan göra något för att hjälpa honom får det att knyta sig i magen.
Skicka en kommentar