Den där om day 17 – Your favorite memory

Då, i början av nittiotalet, var himlen alltid blåbärsblå, solen lyste ständigt, äppelträden blommade alltid och när det var vinter var det alltid snö på marken, även i Skåne. Då var det små och stora föräldrar som gick och vred sin händer och tvinnade sina munnar. Det talades om kriser och stora och svarta moln på blåbärshimmelen. I varje villa gick en mamma eller en pappa arbetslös och det som börjat som något man sopade under mattan, tillsammans med damm och andra hemligheter började visa sig som utbuktningar och man såg att det låg mer därunder än de där vanliga hemligheterna, som alla hade. I hörnen låg det stora dammtusar och förvridna miner och kanske stod tulpanerna mindre ståndaktigt under de åren.

Min mammas företag föll ner i Helvetesgapet, och samtidigt som hon tjänade miljoner på det så blev hennes himmel mindre blå. Hon fick gå hemma. Gå hemma och pyssla och dona och baka bullar, fast att hon var väldigt dålig på att vara hemmafru, inte gillade det alls, ville vara med där det hände, sitta med telefonen mot örat och kunna säga att idag har jag kundmöte! för att sen kunna sätta på sig en av de där ooriginella dräkterna som jag alltid tyckte var så fina, när jag var liten. Hon hade till och med en portfölj. En portfölj som man inte fick röra och inte titta i och absolut inte rita på de roliga papperna inuti.

Då, i början av nittiotalet, när himlen alltid var blåbärsblå, när solen alltid lyste, äppelträden alltid blommade och det alltid var snö på marken, även i Skåne, så samlades alla skolorna i kommunen en gång om året för att ha Idrottsdag! Idrottsdag! med längdhopp, höjdhopp, springa snabbt, höga rop och skratt. Jag älskade Idrottsdag! Mina små ben kunde det där: springa och hoppa, både långt och högt. Mina rop var höga och mitt skratt glatt.

Men det där året, om det var nittonhundranittioett eller strecktvå, det var speciellt. Mamma hade tröttnat på pyssel och don och satt på läktaren och tittade på. Hon satt på en filt och hade med sig en kaffetermos. Mellan varje höjdhopp sprang jag bort till henne och elvatolvårsbubblade. Såg du det? Visst gjorde du? Visst?. Jag nådde höjder jag aldrig nått tidigare. Med vilja kan man göra förbannat mycket.

I slutet av varje Idrottsdag! så var det springalångtloppet. Det var två varv runt idrottsplatsen. Skitlångt. Så långt sprang man bara en gång om året, och det var på Idrottsdagen!. Tina, Karin eller Sandra kom alltid först. Alltid. Och kom Karin först så kom Tina tvåa och Sandra trea. Kom Sandra etta så kom de andra tvåa och trea. Ja, och vann Tina ettan så hamnade de två andra strax efter. Så var det bestämt sen tidernas begynnelse och skulle alltid vara.

Nittonhundranittioett eller strecktvå var jag elvatolv och himmelen var blåbärsblå och min mamma satt på en filt och tittade på och det var Idrottsdag! och mina ben visste om att det var nu det gällde. Skulle det vara bra så var det nu det skulle vara och bli bra. För ibland när jag kom hem från skolan så hade min mamma bakat frallor, och de åts så där varma och nybakade att smöret och osten smälte och man var tvungen att bre på mer snör, som genaste försvann och man kunde inte riktigt hålla frallan i handen, för den var så varm att smöret och osten smälte. Jag sprang. Varje gång jag kom förbi min mamma sneglade jag upp mot henne och hon log ner mot mig och det där leendet gjorde att benen kunde springa ännu lite snabbare.

Jag kom trea. Jag minns inte om det var Karin eller Tina eller Sandra jag slog, men jag kom trea. Och mannen med mikrofonen kom fram och frågade efter mitt namn och jag skrattade och flåsade och svarade och han ropade upp mitt namn och min mamma stod och hoppade på läktaren och alla visste att jag hade kommit trea och slagit Karin eller Tina eller Sandra och jag hade kommit trea.

Jag tror att det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, för min mamma skrattade och slapp gå hemma och snegla mot sin oorginella dräkt eller vrida sina händer eller ständigt sitta och titta på platsannonser och säga jo, det är ju som semester till grannen fast att jag kunde se att hennes ögon sa något helt annat. Jag vann det där för min mamma. Det var min mammas vinst lika mycket som det var min. När hon stod där och hoppade på läktaren så visste jag att jag hade gjort rätt och riktigt. Jag var tolvtretton och jag visste att det var så här det skulle vara under blåbärshimmelen.


Året efter det började min mamma jobba igen.