Den där om att jag nog vill knulla Göteborg, men vara ihop med Stockholm

Om Sveriges städer var män alternativt kvinnor, vem skulle du vilja knulla, alternativt (för er finkänsliga) dejta/vara tillsammans med?

Jag har brottats med den här frågan några dagar nu. Bara för att. Plus att jag är knäpp. Jag funderade ett tag på att starta en undersökning på jobb, men det kändes lite overkill, gör det här istället.

Jag har, sedan en tid tillbaka, inlett en seriös relation med Stockholm. Jag har förklarat min eviga kärlek och lovat att komma tillbaka. Jag har strukit honom över kinden och lagt mig till ro. Jag är inte en sån där som håller löften, så vi får se vad som händer. Stockholm är så där självklar. Som vet om att han är självklar. Han är störst i ett land som är litet. Han är på topp. Men kan även vara ödmjuk. Jag vill lämna honom just på grund av det där. Att han är självklar. Gillar inte när jag är förutsägbar.

Göteborg däremot hade jag gärna älskat med. Göteborg känns lite mer spontan. Lillebror, och har därför chansen att slippa Ansvar. Kan råka ha en tågurspårning och säga att "hoppsan, jaja, det var tur att det inte hände i Stockholm i alla fall!" Jag har bara fått tillfället att flörta med Göteborg tre gånger. Jag är nyfiken på Göteborg. Antagligen för att jag inte fått tillfälle att bli smekt över ryggen av honom. Nytt är spännande är bra är säkert kanon.

Malmö. Malmö har jag bitchslagit så många gånger att han är skitsur på mig. Jag har påstått att Malmö är smutsigt och en av Skånes sämsta ställen. Jag umgås mycket hellre med Lund och Helsingborg. Malmö kommer alltid att vara sur på mig. Det skiter jag i. Malmö har svart hår och elaka ögon. Malmö är väldigt oattraktiv. Malmö spottar på marken och säger "knolla daj sjelv, jag e best!"

Sen har vi Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Norrköping, Jönköping, Ochenmassaandraköping. Gör inte mycket för mig, tyvärr. Det är för mycket skjortaibyxor, ordentlighet och lugnochro. Lördagsknull, baraföratt, men "jag är för trött" en tisdagsmorgon. Men man ska tydligen aldrig säga aldrig, och jag har bara koll på Örebro, de andra städerna har jag nog mest åkt förbi. Åkt förbi och genom, just för att de inte vill hångla på tisdagsmornar.

Så Stockholm, älskling, jag tror vi ses igen. Jag måste bara testknulla Göteborg någon helg först.

Den där om Gula

Jomenhej.

Jag måste frossa har jag kommit på. Knarka/frossa svenskt.

Lakrits.

Lakritsglass.

Tre dagar kvar.

Om jag äter... låt säga tre glassar om dagen, det blir nio glassar allt som allt.

Fan, varför kom jag inte på frossandet tidigare? Kanske ska satsa på att bocka av alla dödssynderna när jag ändå är på g.

Superbia
Avaritia
Luxuria
Invidia
Gula
Ira
Acedia

Klaras nog av på måndag till onsdag.

Den där om enkäten

Kära Veckorevyn har gjort en finfin enkät om Stockholmstjejers sexvanor, som senare publicerades i Stockholm City (enkäten, inte Stockholmstjejerna). Det är journalistik på hög nivå. Det är sådant man får lära sig på/i den rosa journalisthögskolan. Det är herre-Gud-så-nyskapande och jisses-så-oväntat. Som en käftsmäll. En lördagsnatt då man är för full för samtal och mumlar fram "as!" till närmaste bifftomat a.k.a dörrvakt.

Enkäten, som besvarades av ettusenfyrahundranitton personer och där nittitre procent var mellan femton och tjugisex, visade ett resultat som inte är något annat än bullskit.

Sjuttifem procent känner inga påtryckningar från omgivningen med att uttrycka sin sexualitet. Jag tror att någon råkade skriva dit "inga" av misstag, när enkäten var klar. För fan. Läppstift. Kortkort. Bananer. Mascara. Höga klackar. Push-up. Tryck-in. Håll-ut! Vad är det där för kass procentsats och djävla PK-svar? Jag blir påtryckt och intryckt som fan. Varje dag. Och det kan fan inte bara vara jag och tjugifyra till av hundra som känner det.

Fyra procent har blivit våldtagna. Det där är ju en så dum förbannad fråga att ha med i en enkät att det finns inte. Vet inte ens om jag orkar skriva mer. Läs fem poäng statistik/enkätformatering and the world will be a better place. Men fan. Jag vet inte. Blir bara sur. Fyra procent, mitt arsle, snarare fjorton. Släng in en enkät till förtiplusare och du får vända på fyran och ettan. Eller nej, mörkertalet kommer vara svart som solförmörkelsen 2002 då med.

Tjugi procent fejkar orgasm för att snabba på processen. Sextisex procent fejkar inte orgasm. Sextisex procent fejkar inte orgasm? Varje gång då, eller? Eller fejkar inte för att de får ändå? Eller fejkar inte, utan ligger där medan killen knullar skiten ur dem, kommer, rapar och går på toa för att tvätta av kuken och lämna könshår i tvättstället och på tvålen, som hon sen får tvätta och städa bort? Eller kommer de varenda förbannade djävla gång och slipper fejka för att de har en Starlet-lover?

Och de som inte kan/inte fått orgasm? Någonsin? Jag känner två. Ett öde värre än Sisyfos, enligt Aftonbladet. Var fan hamnar de i den här enkäten? I nån djävla gråzon?

Jag fejkar för fan hela tiden. Med hela inom "". Vem fan pallar med ett tretimmarsknull klockan fem på morgonen när man är rätt illamående, rummet snurrar och det egentligen var kompisen (hans, inte min) man var sugen på.

Fast det är klart, ibland orkar jag inte ens fejka.

Den där om Emil

På konkurrerande företag jobbar världens sötaste kille lik Emil i Lönneberga gone vuxnare snelugg alltid leende absolut inga tatueringar ung säkert ung måste vara ung. En sådan man bara kan se i sol helst på en äng halmhatt grässtrå i munnen Lilla huset på prärien i ett nötskal. En sådan som man nästan skäms över att man vill se naken i ens säng vilken säng som eller kanske inte ens i en säng.

Jag ler som en dåre och försöker vara sådär snäll och blid och gömma klorna blinka med ögonen lite flört skadar inte. Han kommer och pratar och ler och jag blir svag i knäna och i hjärnan och försöker hålla distans och skämtar hårda skämt och han säger att jag har ett vackert leende och den där höga djävla Berlinmuren som skulle stå för evigt krakelerar som den alltid gör tjugi till femtusen gånger om dagen av leenden och smek på hjärtat och klapp på naken bekräftelsemonsterskärt.

Så kommer en besviken kund en helvetestant inget hjärta stressad och hål i snällhetskorgen. Hon hoppas att jag får en överdjävlig dag och jag orkar inte riktigt varje dag att ta skit kom hit, jag jobbar publikt, offentligt, inom service, jag finns till finns här när du behöver kasta mörka känslor svarta ord.

Sätter mig på bänken och Emilwannabe (kanske är) kommer fram och jag har inte Berlinmuren uppe den är nere på fall och jag är nere och hoppla känslorna svämmar över och läcker och han är läcker och snälla nån, vem är det som har somnat i laga- och underhållsfabriken? Det där vanliga som brukar sitta fast över ansikte och känslor är nere för reperation och reperationsfabriken är tydligen stängd alla borta kanske på semester. Emil tittar på mig och i mig och ser att saker är fel vad är fel? Allt är fel och Emil är ung så ung visade sig vara äldre kanske runt ungefär tjugisex. Och han ler alltid ler och säger jag måste gå vi ses imorgon och jag säger att jag är ledig kanske nästa vecka? Men nej, han är ledig jag ska åka jag låtsas gråta vi ses kanske nästa sommar eller aldrig mer.

Den där om fyra minuter

Stockholm lördag 02:38

Världens snabbaste och märkligaste uppraggning sker. Fyra minuter, enligt Lina, sen är hon på väg i en taxi hem till mannen som jobbar som inköpschef på en tevekanal och har hår blont som vete.

Den där om en dag på jobbet

10:32








14:39







17:16

Den där om vad som skrämmer mig

Det finns böcker som skrämmer mig. Böcker som jag vet att jag kommer älska, som jag har hemma och har börjat på ungefär tjugi gånger, men sen inte kommer längre, för att de är så... överväldigande. Jag är rädd.

Just nu har jag sex sådana böcker liggandes.

Blonde av Oates.
De galnas hus av Fossum.
Hantering av odöda av Ajvide Lindqvist.
Älskade barn av Fredriksson.
Tillsammans är man mindre ensam av Gavalda.
och
Död i Garnethill av Mina.

Jag vet inte vad jag ska göra av det här u-landsproblemet. Jag läser dåliga böcker av Lodalen och Rudberg så länge. Jag är så mesig.

Den där om tre veckor sen

Jag väljer Apoteket vid Medborgarplatsen och samlar ihop tandborstar, bindor, halstabletter, nagellacksborttagning och mina bästa vänner Resorb och Ipren, för ett halvår. Går bort till förnedringshyllan och vill inte ens tänka på det, på vad jag måste, utan slänger ner i korgen, som om det försvinner om jag tittar så lite som möjligt på det.

Kassören tar upp förpackningen först. Tittar ner i min korg och säger ”oj!”. ”Mexiko. Halvår.” mumlar jag tillbaka. Och det är fan pinsamt när hon tar upp kondomer, akutp-piller, Resorb och Ipren. Här har vi en som lever livet. En liten slampa minsann. Så djävla mycket roligare jag måste ha än henne.

Jag orkar inte reagera. Rycker på axlarna. Jag var full som en sjöman igår. Är bakis som en småbarnsmamma idag. Går längs Götgatan för att komma till jobb. Är så mycket inne i min egen värld med huvudet i molnen, näsan neråt, fötterna trippar, tankarna på förpackningen, handen i fickan, ögonen bakom mörka glas att jag springer på ett gammalt ragg. Alla mina gamla ragg verkade vara samlade på Götgatan. Och fan, bara för att man knullar eller hånglar en natt betyder inte det att man vill träffas igen. Han vill bjuda mig på "ölkaffeennatttillokejdåbaralitehångel?" Jag skyller på jobb och på hammare mot huvud och värk i hjärtroten och även om det är sommar så "kör jag inte repriser. Jag är inte kanal fem."

På jobb går jag direkt in på toa och svär åt den. Fan ta dig om du visar ett kryss, din eländiga djävel! Två minuter är aldrig så långt som när man väntar på nattbussen. Och när man sitter på toan på jobb och hoppas på ett blått sträck och inte ett kryss.

Grejen ska ligga plant men det skiter jag i och lägger den uppåner och svär, igen, över att jag varit så idiotisk och inte skyddat mig mer mot män. Mot hans smicker och djävla oskyddade kuk. Två minuter är en evighet är slut.

Det blev ett streck.

Den där om sakta sakta långsamt älskling

Fortfarande kan minnesbilder av på om M slå mig med full kraft etthundraåttio rakväg rakt in i på mot hjärtat.

En låt av med Lisa.

Solen skiner in genom fönstret. Balkongdörren står öppen. Allt är som en djävla Lionel Richielåt. Och han dansar. Om vi la' oss på knä om det föll sig så att vi fann en fyrklöver då önskar jag att vi alltid får vara nära varann. Sakta, sakta - långsamt älskling.

Han dansade alltid. Det var som om han var satt på jorden för att dansa röra sig på höfterna och le.

Jag fnittrandes på sängen hållandes för magen ihoprullad till en boll svett som rinner blickar som söker låt oss gå med bara ben i fuktigt gräs att gå så gör människan ren - så gå. Sakta, sakta - långsamt älskling.

Jisses, vad jag älskade den mannen!

Senare i sängen viskandes i örat sakta sakta långsamt älskling.

Den där om den stora återhållsamhetsplanen

Man kan fråga sig vad tusan Charles M. Schulz har för hålhake på alla förbannade trostillverkare, och då speciellt de där som gör trosor åt H&M.

På vart enda trosplagg figurerar den där djävla Snobben, som om det skulle vara skitballt att ha honom sniffandes på muttan. Jag vet ingen annan seriefigur som förekommer med sådan frenesi som Snobben. Jag, för egen del, hade hellre haft Fantomen eller professor Karl Kalkyl i trosan.

Det är nästan lite läskigt. Lite snuskigt. Vad tusan gör Snobben där? Vem vill stirra in i ett par ledsna hundögon när de ska dra av ett par trosor med tänderna? Vad är meningen? Är det en del i en stor plan av återhållsamhet? Jag trodde att Göran ville att vi skulle knulla och göra barn? Eller är det något större, något som går ovanför hans huvud? Ligger katolicismen bakom? Påven? Kände Schulz påven? Var hans en hemlig hantlangare?

Våga vägra Snobben. Ut och knulla, för fan!

Den där om plutandet

Jag har blivit alldeles för medveten om mina läppar. Jag har fått way to many komplimanger. Det har stigit mig åt huvudet. Jag har börjat pluta på kort.

Den där om att lämna skiten bakom sig

Samtal på msn mellan mig och kille som också ska till Mexiko:

Jenny: Är det din flickvän på bilden?

Kille: mm..Sofia heter hon

Jenny: Och henne ska du lämna?

Kille: ja, det känns lite jobbigt..men det är ju inte så långt tid ändå.Fast det är klart att det känns, tycker du det är fel eller=)?

Jenny: Nej, jag lämnar killar hela tiden!

Den där om parasiten

Ibland, när jag känner att tankar och känslor inte längre får plats i mig, blir för stora för att komma ut ur mun eller ner på papper eller bara snurrar runt runt runt och vill inte flyga rakt utan åker in i huvudet från örat till det andra, ner genom halsen genom brösten och passar på att slå mig i mellangärdet, ner i fötterna och sen upp mot huvudet igen, så går jag ut i Gamla stan.

Jag får frid och lugn och ro och sinnesbalans när jag får trängas i smala gränder och knuffas utanför glassbarer och restauranger som tar alldeles för mycket betalt. Vill det sig riktigt illa, om tankarna är inne på femte varvet, följer jag efter en turistgrupp. Jag blir holländare japan tysk amerikan för en stund. Bäst är att gå med en grupp som pratar engelska eller svenska. Då kan jag lura och klura och fundera och lyssna på vad de säger. Jag blir deras amöba parasit fästing svamp som hänger med en stund och suger ur dem historier och beundran. Jag hör vad det är de ser i allt. Vad de ser i ingenting. De berömmer kringlar och krokar och rundningar och bristen på rundningar. De fascineras och oooh:ar och jag suger åt mig. Tänker att det är mitt. Allt. Allt är mitt. Det här är mitt land min stad mitt revir. Deras oooh:ande smeker mig medhårs och fyller mig med välbehag och bekräftelse. Det är mig de gillar. Det är mig och allt som är mitt som de hänförs av.

I glassbaren står de från landet och generas över sin dialekt och jag vill knuffa dem i ryggen och säga att vännen, du vågar beställa den största struten med extra allt plus sylt. Skit i att det låter som suult när du säger sylt. Göm dig bakom mig vila under min vinge du är min allt är mitt jag lever av din beundran av din förlägenhet. Och jag blir arg på sextonåringarna som står bakom kassan och inte förstår japanska som blir sura och stressade på småsmå japaner mina japaner ge dem en glass för fan!

Ibland vänder sig en britt om och ser mig ser bara mig ser rakt på mig och jag märker att jag inte är osynlig är inte en vind eller en som inte syns jag finns de ser mig och de frågar mig vad jag tycker om icke-rundningarna och hårdheten och jag ler och svarar på min Londondialekt att jag gillar riksdagshuset bäst jag gillar makten där jag gillar byggnaden jag gillar att det tänkts så många tankar där jag gillar det huset bäst. De ler tillbaka och välkomnar mig i deras utanförskap så att jag blir en del av gemenskapen i utanförskapen i mitt revir i det som är mitt mitt mitt bara mitt.

Den där om att stanna tiden

Mamma ringer för att säga hejdå och vi ses inte på ett halvår eller ens hörs för nu ska de till Alperna på relax, som vanligt, och jag kippar efter luft och dras ner och blir hård och sådär kaxig som jag blir när någon klipper av min navelsträng till verkligheten och jag inte kan stå med båda fötterna på jorden och måste bli hård och onåbar för att överleva.

Jag vill verkligen inte åka. Inteinteinte. Jag hat fått ett stipendie på 11.000. Det räcker till ganska mycket sprit. Men jag vill verkligen inte åka. Känslorna rullar i mig och tar nästan över och jag känner hur jag vill sätta ner hälarna i tiden för att stanna den. Ge mig en månad till. En vecka. En dag.

Jag har äntligen landat. Jag är hemma nu. Det är här jag ska kommer vill bo. Stockholm. Tänk att hemma var så nära. Det är här jag sitter på en trappa på Götgatan och tittar ner på folk. Det är här jag är drottning och det är här jag ser mig själv bli gravid. Skulle jag bli gravid i Stockholm skulle det inte göra något. Tanken flyger så högt att jag knappt kan se den men jag vet att den finns där ändå.

Jag är inte längre vilse just nu. Tänk om jag är borta ett år och kommer tillbaka och allt är kallt och könlöst och jag har tappat bort den här känslan av förälskelse passion längtan ro? Jag brottas med mig själv och med tiden och vågorna av känslor som alltid sitter i halsen och uppåt neråt och jag tänker att jag måste släppa taget. Släppa taget och sen komma tillbaka och hoppas på att Stockholm vill ha mig då igen då med för evigt amen.

Den där om en hjärtlös man

Klockan ringer 06:15 och jag förbannar molnen på himmelen, men rullar ur sängen och ut ur rummet och bort från drömmen, där jag hånglade, och rullar in mot stan. Hoppar på båten och åker gratis med mitt tjänstekort ut till Grinda med S.

S säger att "du behöver det här!" ungefär samtidigt som det börjar regna och vi går till närmaste enda café och jag beställer en stor djävla kladdkakebit med vispgrädde och suckar dagens första suck och S säger att "du vet om att du inte kommer klara av att äta den där va?" och jag ler under lugg och slickar grädde från skeden. När jag har ätit fyra tuggor kommer illamåendet och jag skjuter över kakan till S som skrattar åt mig och tar över. Gräver och "mmmm:ar" och tackar mig för min dumhet och girighet. Och han. Hela tiden honom i tankarna. Den djäveln. Du sålde mitt hjärta, på realisation. Och du sålde min stolthet, på närmaste auktion. Du sålde min värdighet och min innersta hemlighet.

Det var inte det bästa. Han var inte det bästa. Han bar shorts. Bara en sådan sak. Jag klarar inte av att öppna upp och släppa in och visa för folk att jag är svag. Jag gillar inte att S såg mig på jobb efter vår första träff och att hon visste redan innan hon frågat att hon inte behövde fråga så hon frågade inte utan hon bara tittade på mig och konstaterade att jag hamnat där, hos honom, inte sovit hemma och jag fnittrade. Och redan innan vår första dejt så berättade hon för mig att jag skulle bli förälskad. Hon vet. Hon visste. Innan jag vet. Innan jag visste.

Jag undrar hur du kunde, du sa det var inte svårt. Nej, inget smärtar en hjärtlös man, säg vad en man utan hjärta inte kan. Vi träffades inte så länge. Inte länge alls. Men jag släppte in. Jag släppte in den djävlen. Han fick röra vid mig. Han rörde vid mig.

Och på båten hem somnar jag över bordet, med S:s hand på min rygg.

Den där om bokslut två

Dejt. Jag har varit på ett par denna vår. Och jag har floterat mig med killar, pojkar och män till höger och vänster. Jag har träffat killar jag fallit för, föraktat, älskat så jag trodde att jag skulle gå sönder, knullat, hånglat upp och ner, skrattat med och killar jag nästan glömt bort.

Bokslut killar vinter/vår/sommar 2006:

Lammköttet. Jag yttrade orden "har du någon gång hånglat upp en brutta mot en smådjursklinik?" Och jag minns inte ens vad han heter.

Juristen. Men Gud, nej. Nejnejnej! På vår dejt kom han från jobb, var stressad och jag var ointresserad och fortfarande upp i öronen kär i M.

Läkarstudenten. Han var för... snäll. Jag var för lössläppt. Som en tromb i en djävla byhåla.

Gars du complexe: Fina, fina, fina du. Är numera en av mina bästaste vänner här, på intranätet, som råder mig och avråder mig och är smart och håller ordning på mig och mina känslor.

Snälla helylle: Nejmenfy. Honom körde jag över totalt efter att jag låtit honom bjuda mig på diverse grejer.

Söta killen: Har jag inte skrivit alls om. Vi var ute ett par gånger. Han var söt som socker. Vi var lika. Jag skickade sms när jag var full. Han gjorde likadant. Båda visste att det aldrig skulle bli vi.

Hångelkillen/(som senare blev)älskaren: Jag sårade nog ganska mycket. Han blev kär. Jag sa upp kontakten och var förälskad i annan. Jag tog upp kontakten. Han berättade att jag var som en magnet som lyfte bilar, medan alla andra var kylskåpsmagneter. Jag vände mig om och gick. Nu är han kär i annan.

Farliga killen: Fura nummer ett den här våren. Som jag jagade. Som han älskade det. När jag gav upp så lockade han. Och jag föll. Till slut sa jag upp kontakten och bad honom dra. Djävla killfan!

TV-killen: Det är fortfarande bara tre personer som vet vem det här är.

Jack: Jag ringde aldrig. Men jag läste "Jack" av Lundell.

Vakten: Ja. Nej.

Psykologen: Fura nummer två. Ont i hjärtat. Jag trodde verkligen. Verkligen. Och just nu sitter jag och försöker låta bli att sms:a.

Och

M. Alltid M.

Den där om bokslut ett

Jaha. Snart åker jag. Den tredje augusti. Tänkte köra en liten uppdaterare om vad jag hunnit med i år.

Kunna hålla in magen vid ståsex - jag har faktiskt inte haft sådär djävlamycket ståsex faktiskt, så jag kan inte påstå att jag fått öva. En eller två gånger i duschen. Och nån gång när jag var full, men då kändes det som att hålla in magen fick bli sekundärt, efter att kunna stå över huvudtaget.

Ha sex och hångel - åhjes! Har nästan haft mer sex nu än när jag var ihop med M. Jag sa till S att jag nästan önskar att jag hade en könssjukdom så att jag hade kunnat ge den till senaste killen. Fast då var jag full (och satt på tunnelbanan och folk kollade konstigt på mig, som om jag skojat om negrer, eller något).

Lära mig dansa sån där 20-talsdans (med fransar på kjolen och fjädrar i håret) - det minns jag inte ens att jag ville. Varför ville jag det? Jag har lärt mig sudoko istället. Och nästan att sluka eld (jag klarar av att släcka en tändsticka i munnen).

Franskalektioner - nej, men jag vet nu hur man bokar biljett på tyska, spanska, ryska, japanska, finska, norska, danska, engelska, franska och på kinesiska. I love my sommarjobb!

Klara alla mina kurser - jo.

Bo i Mexiko alternativt Tanzania alternativt Sydamerika - jo. Fast nu har jag fått en släng av "vill-inte-åka-sjukan". Vill verkligen inte. Är skiträdd för det. Har inte ens köpt någon resväska än.

Bli brun och gärna lite längre, bli snygg, kunna sjunga helt plötsligt (teckna går också för sig), bli rik, hitta en riktig skattkarta, hitta en skrattkarta, läsa alla böckerna i bokhyllan - nej. Inget av det. Fy fan, vad besviken jag är.

Köpa många fina skor - är lite besviken på mig själv. Jag har nog bara inhandlat ett fåtal. Runt 10 par. Inte likt mig.

Få många spontana presenter - jo. J: du är finast!

Få härliga vänner i klassen och inte vara ensam och stå och titta på alla som skrattar på rasten - Amanda är mitt hjärta!

Bli utbjuden på dejt - min Gud, ja!

Vill att någon säger till mig att jag är vacker (inte söt, för söt är man när man är fem) - senast igår.

Bli bjuden på en resa - om förorten - stan räknas, så... nej.

Få en kompis norr om Stockholm - mmmm. Jimmydarlingbabe!

Definitivt ansa mellan benen - ja, men det visade sig vara mindre lyckat. Det kliar satan.

Kunna argumentera ner någon på krogen - jo. Och på jobb ganska ofta. Hur kul som helst!

Slå någon hårt i skallen - nej. Jag tror inte att jag vill det längre. Jag vill nog bli snällare.

Ha någonstans att bo mellan april till september - djävla förortshelvete.

Göra något som jag inte trodde att jag skulle klara av - gör jag just nu. Men det är hemligt.

Vara nyförälskad - två gånger i vår. Lite lätt, så där.

Umgås mer med mina kompisar från Skåne - nej.

Den där om att jag undrar vad fan jag sitter här för

Och jag orkar fan inte skriva med krussiduller och snirklar, jag vill bara lägga mig ner och försvinna. Fan ta honom. Fan ta mig. Att jag lät mig låta någon annan släppas in. Så tidigt. Alls. Jag darrade som ett löv. I flera minuter. Allt är svart. Och jag är full. Så klart.

Den där om att jag såg honom med en annan

Aj.

Idiot.

Borde dö och begravas. Och begravas levande och sen dö.

Den där om att döda

Jisses. Could kill for kall öl och hångel just nu. Och tänk kombinationen. Öl och hångel. Hångel och öl. Eller ännu hellre öl och sex, för det kan man göra samtidigt, svårt att hångla och dricka utan att ta läpparna från ett alternativ.

Det är taskigt att sexa upp mig i flera dagar, sen bara åka till landet och lämna mig längtande. Och på jobbet idag så tog vakt av sig tröja när vi pratade.

Fuckit.

Den där om att jag måste köpa mig en cykelhjälm

Amenherregud, vad jag har friskusat i helgen! Man skulle kunna tro att jag börjat knulla en fotbollsspelare och inte en psykolog. Jag har cyklat till jobb. Det är 1,4 mil. Enkel väg. Och endast uppförsbacke båda hållen. Och motvind, let me tell you. Fattar inte vem som sköter vindarna, men de måste ha förbannat kul!

Jag kom så långt som till jobb, sen stuvade jag in cykeln på kontoret och åkte hem till vackra mannen och sov där istället. Skyllde på att jag behövde få sex. Egentligen var det så att jag inte orkade cykla hem.

Och idag. Idag har jag sprungit sju och inte fem kilometer som vanligt (egentligen är det nog mer fyra, men när jag berättar så är det fem). Och jag lyssnade på Boten Anna när jag sprang. Jag är trött på att lyssna på Nancy Sinatra, så jag tog "Bror-mappen" och la in på min spring-mp3. Fy fan. Aldrig mer. Men det var två killar som kollade på min rumpa när jag sprang förbi. Sen nickade de. Nicka måste betyda bra. Man kan fan inte nicka om man tycker att någon har fläskarsle. Det måste vara mina träningsbyxor de luxe som jag fick av mamma när jag fyllde 26. De är så där proffsiga, släpper in och ut luft och håller in grejer.

Och. Alltså. Mest beror det på att jag måste göra saker hela tiden. Orkar inte sitta hemma och vänta på att telefonen ska ringa. Herre Gud, vänta på telefonen är ju mesigt. För när man sprungit sju kilometer och hållt på att dö så kommer man hem och har fyra missade samtal och ett meddelande. Från mamma i och för sig, men va fan.

Den där om attityd

Amanda ringer och väcker mig klockan nio och jag svarar "dööööö!" och hon fnissar och frågar om jag vet hur överdjävligt bitchiga vi egentligen var igår. Av någon anledning kan jag inte alls minnas att vakten sa till oss att "ni kommer inte in någonstans alls i Stockholm med den där attityden" och sen släppte in oss. Eller att Amanda tydligen sagt till en kille att han inte var värd att prata med henne. Eller med mig. Och att jag svurit åt en kille för att han trampat mig på tårna. Eller att vi trängde oss i X antal köer. Amanda skyllde på PMS.

Jag har tyvärr inget att skylla på.

Den där om vår öststatsbalkong

Det är förbannatdjävlaknullvarmt att sola på vår balkong. Och man ska inte klaga, även om det är förbannat mycket roligare, men fan, man sitter där i typ fyra timmar, som visar sig var en halvtimme och sen blir man inte ens lite röd. Man får bara fräknar. Och ser ut som om man är sextondjävlaår. Jo, för det sa en kille som kom och hälsade på. "Vad du kan mycket om politik för att vara så ung. Du är väl typ sexton?" Far åt helvete. Och gärna för mig. Då ska jag inte ligga med den där Johan när jag är arton. Bra att veta sådant i förväg.

Nu ska jag måla vår betongbalkong gul. Eller så ska jag hoppa in i durren och tvätta håret och måla ögon blåa, så att jag i alla fall ser ut som sextonochetthalvt.

Och pe-es: nu blir jag lite sådär halvnervös över att lägga ut ännu ett kort på mig själv, men liksom: get over yourself, för herregud, hur många läser här och känner igen mig sen? Och om det händer - vad är grejen? Äh. Jag vet inte.

Den där om vuxenkarusell

Ögonen. Hans ögon. Sådana där blå ögon som man inte alls kan drunkna i för man kan inte drunkna i ögon och ögon är alltid så överskattade, förutom när de tittar på mig och in i mig och ser hela mig och jag måste fnissa och titta bort och jag vet inte vilket av ögonen jag ska titta in i och allt blir stilla och tyst och jag tänker att "vik inte bort blicken, du måste vinna!" och till slut måste jag blinka och han ler. Ler med alla ögonen båda två och vi två.

Och vi ligger i sängen. Alltid i sängen. Och fingrar på min mage över min mage kittlar. Och senare ligger jag på S:s golv och blundar och låter mina egna fingrar glida över min mage och jag blundar och ler och fnissar och fingrar på min mage över min mage kittlar.

Han kommer in i mig. Jag släpper in honom. Försöker verkligen släppa in honom och släppa allt och in med honom. Han kommer in i mig och över mig och överallt och allt över och underbart och händer tar tag i mitt hår och drar. Och händer som smeker stryker över mitt hår. Och hans tunga. Hans tunga! Och inte bara hans tunga. Men bara hans tunga i stunder. Och andra stunder inte bara hans tunga.

Självklarheten. När jag är osäker och oklar och frågande och rädd. När han tittar på mig och ifrågaställer ifrågasätter det jag gör vad jag håller på med varför gör jag så? Och jag ler och ber honom att inte analysera mig. Analysera inte det här. Oss. Vi. Vad som händer. Jag har redan gjort det åt oss. Du må vara psykologen, men jag har en hjärna som jobbar heltid och övertid och gärna lite mer.

Sömnen. Att få sova med någon. Med honom. Och vakna. Vakna med utropstecken. Att ha någon som knuffar en ur sängen, för att sedan dra en tillbaka och som pussar en i nacken. På fötterna. På handleden. Han pussar mig på handleden! På handleden med utropstecken.

Snabbt. Allt går så djävla snabbt. Vi åker vuxenkarusell. Det går snabbt. För snabbt. Så djävla snabbt. Och han säger att jag åker snart. Snart ska jag åka och inte komma tillbaka inte ens komma hem och hälsa på. Inget går för snabbt.

Han älskar mina läppar. Det är svindlande att ha någon som tillbedjer ens kroppsdelar. Någon som blundar ler och suckar bara han vidrör ens läppar med tungspetsen tungan hela tungan runt runt och stilla snabbt och långsamt.

Och ikväll måste jag nog gå ut med lilla klänningen och hångla med någon annan. Förstöra och förföra. För jag måste komma bort från det här. Vill inte känna så här efter så här kort tid. Känna så här när jag ska åka. Så snart. Så snart.

Den där om att en Kung Salomon är till salu

Den där om att det är upptaget, försök igen senare...

Jag är lite upptagen med att hångla just nu, därför får bloggen lida.

Sorry!

Den där om nittiosjunolltvånollsju - tre

Och livet gick på och stod still och jag trampade på stället och jag blev sexton och jag frågade mig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och la mig ner på sängen och svalde mina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och jag vaknade och kräktes och tänkte att jag hade vaknat och att det, också, var okej.

Och jag gick ut och upp och slog på tjejer som låg på knä och jag var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att jag inte hörde hemma där. Jag hör inte hemma här. Och jag funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här mitt liv och hur borde jag leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan jag funderade på det så stänkte någon annans blod på mina skor och järnrör flög och känslor svallade.

Så kom telefonsamtalet, på kvällen, nittiosjunolltvånollsju, som förändrade mig, och förändrade oss alla och rätade ut mig och slog mig i magen och tog tag i mitt hår och drog mig rakt upp ur livet och upp i universum och slog mig på kinden med öppen handflata och som skrek mig rakt i ansiktet att "vad i helveteshelvete håller du på med, din djävla idiotfan? Hur fan lever du?"

Och han, som svarade på det där telefonsamtalet, skrek rakt ut, så att det isade sig i mina ådror och han grät så att tiden stod stilla och jag visste med en gång vad som hade hänt, vad som inte fick hända, som hade hänt. Och ner, ner, ner och bort och svart och det händer inte, det händer och den här dagen, det här ögonblicket, var jag står nu, det jag luktar nu, det jag ser nu, det jag känner nu kommer jag minnas hela mitt liv. Hela mitt liv kommer jag kunna känna den här skräcken som boxar mig i magen. Hela mitt liv kommer jag bli förbannatdjävlaskiträdd när telefonen ringer sent på kvällen. Hela livet kommer jag kunna höra hans skrik och se dem gråta och se mig själv gråta och hela kyrkan gråta och hela kyrkan full och se dem med stenansikten och hur alla inte förstår och har det här verkligen hänt? Hon var här igår. Vi älskar henne. Jag älskar henne. Och varför? Varför? Hur kunde det här hända oss, vi som har så gröna gräsmattor?

Hela livet. Hela livet.

Den där om att falla

Hans händer och det där självklara och mindre än en månad kvar och desperation och...

Den där om nittiosjunolltvånollsju - två

Och jag började högstadiet och någonstans på vägen blev det fel. Fel. Fel! Jag började protestera och opponera och vara som folk är mest när de är som bäst. Sämst. Och jag vände mig åt fel håll och gick mot strömmen. Jag sa emot och ingen lyssnade för allt skulle vara bra och bara bra. Och på släktkalasen ställde jag mig upp och skrek ljudlöst och vände mig om och gick ututut. Och jag träffade farliga killar och farliga tjejer och hårda människor med maniska, magiska ögon och jag lärde mig att slåss och slåss för min sak och slåss för sånt som inte var min sak och jag skolkade och slog min mamma med hårda ord och jag slog min bror och flydde och dök och virvlade.

En invandrarfamilj flyttade in och flyttade ut så snabbt att ingen mindes namnet på dottern som började i min högstadieklass och folk mindes visst hennes namn, för hon hette Seinab, men kallades Senap, för barnen hade aldrig tidigare sett en livs levande arab och alla skulle ju heta Anna och Klara och Jenny.

Och en av de där killarna jag hängde med tog fram en kniv och hans ögon var maniska och höga och han var hög och jag var låg och han satte den mot strupen som inte var hans. Och jag tänkte att detta är fel, så fel, men jag sket i det och satte munnen till flaskan och munnen mot någon annans mun och hemma låg mamma och undrade var jag var och undrade om jag kanske var skadad och visste inte att just då var jag full som en fjortonåring och de andra var höga som högahöga höghus och någon hade en kniv mot strupen.

Killar kom och killar gick och jag gick och de vände sig om och undrade var jag tog vägen, men jag var redan långt borta och ingen kom mig nära och alla kom mig så djävla nära och ingen kom under min hud och alla rörde de vid min hud.

Och det festades och det förstördes villor och själar som aldrig förr och jag undrade om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, jag mår så djävla dåligt, alla mår så djävla dåligt och allt är bra. Allt måste vara bra. Så jag sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och sparkade på tjejer som redan låg på knä och jag föll ner på knä och tänkte att så här var det inte menat, med whiskey och renat, och det var inte särskilt rent, utan mest fulsprit som man åkte iväg och handlade av alkisarna som man såg ner på som fan. De där som satt på parkbänkarna och mumlade och som lika gärna hade kunnat vara din pappa. Och mina händer var ständigt knutna och mina ögon ständigt stängda och vidöppna och jag gick runt i för små och korta kjolar och för höga skor.

Och det snurrade så förbannat snabbt och livet stod stilla och gräsmattorna var fortfarande lika gröna och i grannarnas ögon var hade jag 3,7 i snittbetyg och när jag kom runt knuten så kräktes jag på deras rosor och snodde deras sprit och hånglade med deras son som hade 3,7 i snittbetyg och spelade fotbollochgolf.

Den där om att vara orolig

Min kropp klarar inte av värmen. Den har klarat av förtioplus och att bo i Spanien i x antal glödheta månader, men lite svensk värme klarar den tydligen inte av, trots att jag och kroppen brukar dyrka värmen. Det är magknip och frossa och feber och jisses, vad ynklig jag är. Jag hatar att vara svag, är aldrig svag, kan inte vara svag, svag är inte jag. Jag är ett ånglok.

Och C säger att "magknip, då är du orolig och nervös" och jag svarar att "eller så är det värmen?" Och C säger att "nej, du är orolig!" Och jag svarar att "eller så är jag bakis och det är värmen och jag har fan inte bajsat på ett dygn, för man kan faktiskt inte bajsa första gången man sover hos någon!"

Och C säger "Njjjaaaa... jag tror att du är orolig!"

Den där om ögon som glittrar

Men alltså. Djävla vakt!

Han kommer med sina ögon och de glittrar och han "aaaahhh, ska du gå hem?" och ser ledsen ut och ögonen glittrar och är så fina och jag tänker att "far åt helvete, du är för lång för mig. Du är för fel för mig. Du är inte rätt för mig. Du spelar spelet för bra. Far åt helvete!"

Och folk på jobb frågar om honom "du som känner honom" och jag tror att jag ser förvirrad ut för jag har noll koll. Den enda koll jag har är hans ögon.

De glittrar.

Den där om "jag älskar dina läppar!"

Åh. Min. Gud!

Någon har inte sovit i sin egen säng i natt.

Den där om spelandet

Vakten på jobb förvånar och förbryllar mig. Jag trodde att vi tog ett gemensamt beslut, på vars ett håll, på midsommar om att vi verkligen inte hörde ihop, skulle bli något, något alls tillsammans. Igår flörtade han hejvilt med mig och jag satt mest och var förvirrad. Han tog på min arm och tog på min hand och log och ögonen glittrade och jag satt mest och "mmmm":ade. Han kanske bara har kul. Roar sig. Som jag brukar göra. Röra folk på armen och le. Fan, det är ju mitt spel och mina spelregler! Han väntade på mig efter jobb och missade en tunnelbana och fick vänta en halvtimme på nästa. Och jag satt bredvid och "mmmm":ade. Och fan, vi ska jobba ihop i helgen igen. Jag vet inte om jag klarar av att spela med mina egna spelregler när någonannan har facit.

Och ikväll. Ikväll ska jag på dejt med en annan. Med honom.

Den där om mitt sommarnöje

Gjorda
Metros
Stockholm Citys
Superlätt
Lätt
Medel med facit
Medel utan facit

Kommande
Svår

Det var inte så djävla kul som jag trodde, funderar på att övergå till eldslukande.

Den där om nittiosjunolltvånollsju - ett

Vi växte upp med båda föräldrarna och vita villor och gröna trädgårdar, där rosenbuskarna stod i led och givakt och barnen kunde klättra upp i träd och äta äpplen och äta päron och klia sönder myggbetten och sjunga Idas sommarvisa för alla som ville höra och Idas sommarvisa för alla som inte ville höra.

Och båtarna stod i hamnen och bilarna i garaget och fruarna i köket och männen framför grillen. På somrarna bjöd man över grannarna på rövin och det pratades om vädret och barnen och bästa sättet att klippa rosor på och annat som inte släppte bomber och herre Gud, aldrig om nederlag och bortalag och hårda ord och slag.

Och i grannskapet tjänades det mycket pengar och på vars en sida om vårt hus bodde konstnärer som ställde ut sina verk och värk och känslor och sa att "titta här, så originell jag är, så mycket lidande jag har skapat!" med sin ooriginella verk i blått och rött.

Allt var tryggt och folk hade 3,7 i snittbetyg och 1,2 barn och 2,3 bilar och 0,0 allvarliga problem och molnen gled förbi och solen lyste alltid. På somrarna åkte man aldrig ut på landet, för hej, man bodde på landet. Hela somrarna sprang jag och min bror runt på vår släktgård och fötterna blev smutsiga och händerna blev smutsiga och kläderna blev smutsiga och våra hjärtan var rena som i en Via-reklam.

Och alla flickorna red och alla pojkarna spelade fotbollellergolf och föräldrarna stod redo med plåster och bandage och "såja, det var inte så farligt" i händerna. Och alla föräldrarna stod redo med allt barnen kunde tänka sig behövas, med känslor och kärlek och pengar och världens bästa uppväxt och lungt och tryggt och sa att "nu har jag gett dig allt jag kan ge dig, bli nu bra, nu ska du bli bra, lova att du blir bra, jag lovar att allt ska bli bra!" Och barnen svalde gråten och lärde sig svara "bra" på frågan "hur mår du?" Och vi lärde oss att vi skulle må bra, allt skulle alltid vara bra, även om vi trillade och skrapade upp knän och sinnen och hjärtan, det var inget man berättade för grannarna, över vin. Man skulle svara "jag mår bra, jag klipper mina rosor om hösten."

Den där om att det är mindre än en månad kvar

Hjälp!

Den där om I made it, I'm the worlds greatest!

Den där om alltallt utan dig

Han ljög för mig redan första natten vi träffades. Vi satt på en brygga och jag var brunbränd och full och fnissig och det var i början av sommaren och jag var baratjugoett och han sa att "du är fantastisk och dina ögon glittrar och var har du varit i hela mitt liv och jag är tjugofem". Och jag la mig på rygg och tittade på stjärnorna och tittade på bristen av stjärnor och tänkte besviket att killar var lätta för lätta, snälla ge mig utmaning för fan, sen reste jag mig upp och kysste honom för att få det överstökat och han drog efter andan och sa "wow!"

Och han körde mig hem den där natten och han strök mig över kinden och jag blundade och som vanligt hade jag hundra procents kontroll över situationen och han var min och söt och herre Gud, vad vi hånglade i baksätet på hans bil och "ta mig inte innanför tröjan!" för redan då var det så att de inte fick komma in på min bara hud, in mig på livet, komma nära, komma för nära och som vanligt hade jag noll procents kontroll över situationen och han sa att han hade ljugit, han var tjugosju.

Och vi träffades och vi träffades inne i Lund och han struttade runt och höll min hand mer än vad jag höll hans och solen lyste. Eller inte och han sa att "jag hoppas folk ser mig nu, med dig, med fina dig, jag hoppas att de ser att du och jag är ett, du är min nu" och jag log, men varningssignalerna började ringa lite smått och det var inga stora domkyrkoklockor, utan mer sådana där som finns i änglaspel på julen, som plingar lite lätt, dåochdå och änglarna åker runt, eller inte runt eller åt fel håll och i Lund, då, fanns inga änglar.

Och vi träffades och han fick inte ta mig innanför tröjan, på min hud, in på livet, komma nära, komma för nära. Inte komma in, inte bli smutsig, fast han bad och när han bad så vände jag mig om och gick. Och han sa "släpp in mig, in på din bara hud, in i dig, in i ditt liv" och jag frågade vad han menade fast att jag visste vad han menade och jag låtsades vara naiv och jag la mig på rygg och tittade på stjärnorna och tittade på bristen av stjärnor och tänkte besviket att killar var lätta för lätta, snälla ge mig utmaning för fan!

Han lämnade sin plånbok på bordet och jag tittade på hans körkort och han var egentligen trettiotvå och inte tjugofem inte tjugosju och jag blev arg och så djävla arg och jag lämnade honom medan han skrek att "lämna mig inte, inte nu, inte sen, lämna mig aldrig!" och jag lämnade honom och jag hade hundra procents kontroll. Noll procents kontroll.

Och det hade blivit höst och det regnade utanför fönstret när han ringde. Det regnade utanför fönstret när han ringde och sa att jag var inget, ingen, ingenstans utan honom. Utan honom ingen alls. Och jag sa att han hade fel och lade på. Han hade fel. Jag var alltallt utan honom. Och han ringde och ringde och ringde och jag sa att han hade fel och lade på. Och klockan blev mitt i natten och han ringde och jag lyfte på luren och skrek rakt ut och han var där och sa att jag var vacker, så vacker, vackrast och jag borde alltid ha mitt hår utsläppt, som nu.

Och små, små kalla djur kröp längs min rygg och ett större kramade mitt hjärta och jag hörde mig själv andas och jag såg bara en punkt längst fram i rummet och mina tapeter var blå och han sa att han kunde känna min hud under sina fingrar och den var varm och "jag släpper dig, släpper dig aldrig nära min hud, hör du det?" Och han svarade att "gå förbi fönstret igen. Du är inget utan mig, utan mig är du död!" Och djuren på ryggen blev fler, blev flera hundra och utan dig, utan honom, är jag alltallt! Och handen lade på luren medan huvudet tänkte på att andas. "Andas och ring någon, ring vem som helst och huka dig, fall, neråt, bort från fönstret, gå bort och neråt! Och fan vad det regnar och helvetehelvetehelvete!"

Och fumliga fingrar ringde polisen och vad är det för nummer till polisen, jag kommer inte ihåg numret till polisen och i mina mardrömmar kommer jag aldrig ihåg telefonnumret och mardrömmen är nu och ettetttvå och nu börjar jag gråta, jag gråter och neråt, bort från fönstret och "hej, jag vet inte vad jag vill säga och jag skulle bara säga och jag måste säga" och de lovar att komma och han ringer igen.

Jag är inget utan honom. Alltallt utan honom och med honom och för honom är jag död, borde vara död, varför är jag inte död?

Och polisen kommer och jag vågar inte öppna och de måste lova att de är de och de skjuter in legitimation i brevinkastet och jag gråter och bort från fönstret och tänk om han kommer nu, tänk om det är han, tänk om de luras och jag är alltallt utan honom, men jag hukar och polisen kommer in och de är två och jag vågar inte sitta i köket och inte i vardagsrummet och inte i sovrummet och "kan jag sitta på golvet?" och det går bra, men jag kan inte utan går omkring. Runtrunt. Och han ringer och jag skriker till och polisen reser sig upp och svarar och han säger att "ring inte mer, hon är alltallt utan dig" och han säger inte mer säger inte mer, han lägger på.

Och det regnar och det är två poliser och de kollar till mig då och då på natten och jag kan inte sova och telefonen är tyst.

Han ringer inte mer, ringer aldrig mer och jag är alltallt utan honom.

Den där om nittonåtjugi

Och på med klänningen och jösses, vad kort, inte över knäetkort utan nedanförrumpankort, var den så här kort i affären, eller blev jag bländad av den röda prislappen? Och med eller utan behå? Bröstvårtorna lovar att stå i givakt, och bh åker av. Och vilka trosor? Jag har många trosor, helt plötsligt, så blir det efter att ha dejtat hela våren, med olika, så många olika och olika kräver utökad trosgarderob för den där gillar spets, den andra gillar satin och den tredje vill ha ingentingalls och det blir de där med fjärilen, de där som han har på sin kamera, när de är på. Mig. Som en souvenir.

Och läpparna! Läpparna röda? Nej, men ögonen blåa, håret lockigt och ögonen blåa, men inte oskuldsfulla. Skuldfulla. Fulla. Och lack på naglar och in med mage och ut med bröst och rak i ryggen och le fina leendet och inte knäa någon ikväll och höga klackar och se upp, nu kommer jag!