Den där om vad som hänt de senaste månaderna här hemma på Bondegatan

Han släpar sig in i lägenheten och slänger sig ner i vår alldeles för stora fåtölj. Jackan bär honom istället för tvärtom. Jag vet direkt att något är fel. Vad är fel? frågar jag från soffan, blir torr i munnen, vill sträcka ut hela min kropp mot honom, bädda in honom i min famn, ha honom där och aldrig släppa ut honom igen.

En av hans bästa kompisar har fått cancer. Trettioett och cancer. Och det är sånt där man läser om överallt, att alla andra säger att alla andra är med om, inte här på Bondegatan. Han tittar på mig med gammelögon. Den är stor som gigantisk. Jättestor. Jag slickar mig om läpparna. Ingenting kommer någonsin bli som det var: alla måste nu leva med cancern.

Sen går det tid och älskade kompis får lunginflammation och jag känner hur Stolte mannen reagerar som jag alltid gör vid kris: sluter sig inom sig själv, drar sig för att höra av sig, vill inte veta, bättre om man inte vet, då kan inget ont hända. Och jag måste lägga snälltjat på honom. snälla ring, med små bokstäver, inte tvingande. Balansera på gränsen, på gränser. Vad gör vi om han inte finns med oss mer, sen? Vågar inte ens uttala det. Och han skickar sms med att han är rädd att dö. Håret ställer sig på mina armar och det står ännu mer givakt när det verkar som om det spridit sig.

Tills idag. Idag får han komma hem från sjukhuset och vara frisk. Helt frisk? Helt frisk!