Den där om nyårsafton

Stolte mannen väcker mig tidigt. Jag måste vakna så att vi hinner äta frukost så att vi hinner äta hummer hungriga innan vi går på nyårsfest. Viskar han. Jag vänder mig om och somnar om. Vaknar igen när det luktar bacon and eggs. Läser DN med fötterna under min mans värmerumpa och läser om nyår man minns. Minns mina egna nyår.

Ett nyår är jag vilse med min bästis i en skånsk stad. Vi är femton. Meningen är att vi ska träffa en kompis som bor här, men vi hittar inte dit och hon svarar inte i telefon. Vi fryser och är deppiga och inte alls femtonårsfulla utan går i för tunna strumpbyxor och för korta klänningar och det blåser rakt genom: från Malmö rakt över till Kristianstad. Inget står emot det platta landskapet. Jag ringer till pappa och ber snälla pappa, kom och hämta! Klockan tolv sitter jag med våra katter i vårt vardagsrum och ser på raketerna. Ensam. Ensammast i världen. Gråter som bara en femtonåring kan.

Tre år senare äter jag middag med sju av mina bästa kompisar för att sedan åka in till samma skånska stad, som jag nu hittar i. Jag får hångla.

Jag och M har paus. Han bor i Stockholm, jag i Studentstaden och vi har inte pratat i telefon på flera månader, ett krav från mig. Jag har ringt honom på julafton, hela dagen har jag gått och varit svettig i händerna och bara väntat på att få gå in i mitt gamla flickrum och harkla mig, leprata. Men han svarar inte.

Den nyårsafton hånglar jag med en annan för första gången på fyra år. Han trycker upp mig mot skyltfönstret till en veterinärklinik. Han kysser mig bra och jag vet att jag aldrig mer kommer att kyssa M igen.

Nyårsafton 2006 sitter jag i en taxi med min bror och hans kompis på väg till Times Sq. Taxigubben ser ut att komma från Pakistan. Vi sitter fast i trafikstockning så tajt att jag vet att vi inte kommer att hinna fram. Vi kommer inte att hinna fram! piper jag. Vi hinner inte fram. Happy new year! skriker vår chaufför och blåser i en nyårstuta.

Jag firar nyårsafton med Stolte mannen första gången. Vi är i lägenheten vi bor i nu, fast då bor en av Stolte mannens bästa kompisar där och en annan av kompisarna bor i lägenheten en våning över. Vi har middag i en lägenhet och dansgolv i den andra. Jag nervösdricker öl ur flaskan, har röda läppar och en väldigt "skarp" frisyr, den är väldigt asymetrisk. På kort från den kvällen kan man även se att jag har världens urringning. Stolte mannen är vid min sida hela natten och jag minns ingenting efter klockan elva, på ett ungefär. Morgonen efter ligger jag i hans famn och han frågar om jag minns vad han sa vid tolvslaget igår. Det minns jag inte. Han hade sagt att han älskade mig för första gången.

Den där om att det här är ju inte alls de luxe!

När jag inte tog någon julsemester i år så tänkte jag att vi skulle glida runt i korridorerna, dricka glögg och äta pepparkakor. Det var visst bara jag som tänkte så, för nu sitter jag här själv i mörkret och gör jobb för fem personer.

Den där om att nästa jul är det fan han som ska ramla!

På julafton skulle Stolte mannen tvunget ut och åka längdskidor. Jag sa nej först, men sen sa jag okej. Jag gillar inte att göra saker jag är dålig på och jag är inte så duktig på att åka längdskidor (fast bättre än min man). Jag har typ bara åkt två gånger och försöker göra som de gör på tv, men stavarna är för långa så jag hinner liksom inte med min egen kropp. Fast jag kan svänga i nedförsbacke.
Jag körde snabbare än Stolte mannen och var mycket stolt över detta tills han lurade ut mig i skogen. I skogen var det en halvmeter snö och det gick inte alls att åka. Ute i skogen ramlade jag min första rammelgång. Stolte mannen passade såklart på att ta kort medan jag låg där och funderade över livet, så nu har vi ett kort på när han ser ut som en norrman som står på skidorna och ett där jag ligger i snön. Och alla tror att det är jag som åker långsammast och trillar hela tiden.

Den där om att jag ibland känner mig som ett barnkalas

Klädsel idag: lilla Mytofs, röda strumpor, min mans svarta långkalsonger (hittade inte mina tajts), en grön kjol med giraffer, en egensydd tapetkavaj med en brosch motiv señorita, inget smink men för mycket Carmex köpt för 1,99 i USA så det ser ut som om jag hånglat med en giraff.

Den där om att året 2011 ska bli året då jag reser till en massa nya, spännande länder, blir smal, glad och perfekt!

Det är här nog min favoritlista ever. Jag älskar att gå genom vad jag skrev förra året och se vad som faktiskt hände. Den 20 december 2009 skrev jag att nedan var något jag hoppades skulle hända 2010, det som är fetstilat är vad som faktiskt genomfördes.

2o1o ska följande hända:
Jag ska köpa en jacka som jag verkligen gillar, även om den är dyr, för nu går jag med en jacka som jag halvgillar och det känns inget bra. Jag typ otrohetsspanar på andras jackor. Gifta mig (!). Bli på tjocken. Gå ner tie kilo (innan jag blir på tjocken). Se Inglorious bastards. Sluta vara så lat med att laga mat och inte bara göra pastapesto. Läsa Nabokovs Lolita (som jag sagt att jag ska läsa i snart fyra år). Möjligen också Bulgakovs Mästaren och Margarita (som jag sagt att jag ska läsa i snart fem år). Börja använda jeans igen och inte bara strumbyxor och klänning. Köpa nya strumpor och slänga mina slappa, gamla. Dricka mindre bubbelvatten. Äta många apelsiner.Köpa ett dyrt nagellack. Köpa ett dyrt läppstift. Använda mer läppstift. Inte bli så irriterad på min mamma. Inte skälla på pappa. Träffa Lillebror mer. Äta på alla restaurangerna i ”Eat Stockholm”. Funderar ut vad tusan jag ska göra på min trettiårsdag. Lämna in min favoritväska på lagning. Och även den där blå kjolen. Ta hand om min kropp bättre: fotvård, smörja in nagelband, kamma håret. Älska min blivande man.

Elva av tjugofyra. Det blir ju för fasen inte ens godkänt. Känner att jag måste kommentera och försvara lite här: med jacka menade jag vinterjacka och när jag kollade lite på den jag hade förra vintern så var den inte så fasligt ful det här året. Önskar dock att jag hade hittat en röd halsduk till, men det blev en tråkgrå.

Bli gravid hade faktiskt funkat (ta i trä) om Stolte mannen gått med på det. Nu gjorde han inte det och vi förblir ogravida. Mästaren och Margarita började jag ljudboka, men jag kunde inte fortsätta för jag hängde inte med alls. Eftersom jag bara använder strumpbyxor behöver jag inga nya strumpor. Jag gick faktiskt ner sex kilo inför mitt bröllop, men sen åkte vi till fetto-USA och ja... äh, lite knubbig är bara fint (kommer jag inbilla mig själv hela 2011). Ja, och istället för att laga min väska köpte jag tre nya.

2011 då? Det här året kommer bli skitbra. Visst? 2010 skulle bli året men jag var mest stressad av att jobba övertid och planera bröllop. 2011 ska följande hända:

Jag ska köpa en röd halsduk och röda matchande vantar. Byter jag inte jobb ska jag göra det bästa av det jag har och inte klaga. Göra mer för jorden: köpa hemlöstidningen varje månad, sopsortera plast och metall när vi flyttar till större, le mot folk, hjälpa vilsna turister med kartor. Läsa Bulgakovs Mästaren och Margarita (som jag sagt att jag ska läsa i snart sex år). Inte köpa fler böcker, eller så här: har jag läst fem böcker i hyllan så får jag köpa en ny, undantag om det är till bokklubb. Fila mina fötter oftare. Ha mer hårinpackning. Sluta nervösskratta. Göra överraskningsmåndag åt min man. Sluta berätta för mycket personligt för mina kollegor, så det blir så där nervös stämning. Göra klart mitt fotoalbum från Mexiko. Hitta mitt halvgjorda fotoalbum från Mexiko. Läsa minst femtiotvå böcker. Spara pengar så att vi kan åka på semester. Ta mer foton. Sluta hetsäta godis. Springa en mil. Sluta vela fram och tillbaka angående bebisgörning.

Heja 2011!

Den där om att jag letade klänning i tre timmar utan att hitta någon

Alla jordens tonåringar har samlats på H&M när jag desperat springer in där klockan fem en måndag i december. Vad fan gör de här nu? Har de inte jullov? Kan inte de gå i affärer klockan tolv? Jag måste hitta nyårsklänning. Måste såklart inte, men om jag inte gör kommer jag inte känna mig fin klockan tolv och alla vet att det som händer klockan tolv kommer hända hela nästa år, så om jag inte känner mig fin klockan tolv kommer jag känna mig ful 2011. 2011 kan inte vara fulåret, det går bara inte.

Jag sms:ar Stolte mannen att jag hatar folk och undrar var alla vuxna människor som är typ trettio handlar sina kläder. Sina snygga kläder. Det är tydligen inte på H&M för där är det bara kids.

Den där om vad jag fick av min man i julklapp

Den där om vad som hänt de senaste månaderna här hemma på Bondegatan

Han släpar sig in i lägenheten och slänger sig ner i vår alldeles för stora fåtölj. Jackan bär honom istället för tvärtom. Jag vet direkt att något är fel. Vad är fel? frågar jag från soffan, blir torr i munnen, vill sträcka ut hela min kropp mot honom, bädda in honom i min famn, ha honom där och aldrig släppa ut honom igen.

En av hans bästa kompisar har fått cancer. Trettioett och cancer. Och det är sånt där man läser om överallt, att alla andra säger att alla andra är med om, inte här på Bondegatan. Han tittar på mig med gammelögon. Den är stor som gigantisk. Jättestor. Jag slickar mig om läpparna. Ingenting kommer någonsin bli som det var: alla måste nu leva med cancern.

Sen går det tid och älskade kompis får lunginflammation och jag känner hur Stolte mannen reagerar som jag alltid gör vid kris: sluter sig inom sig själv, drar sig för att höra av sig, vill inte veta, bättre om man inte vet, då kan inget ont hända. Och jag måste lägga snälltjat på honom. snälla ring, med små bokstäver, inte tvingande. Balansera på gränsen, på gränser. Vad gör vi om han inte finns med oss mer, sen? Vågar inte ens uttala det. Och han skickar sms med att han är rädd att dö. Håret ställer sig på mina armar och det står ännu mer givakt när det verkar som om det spridit sig.

Tills idag. Idag får han komma hem från sjukhuset och vara frisk. Helt frisk? Helt frisk!

Den där om konfilkter

När du och Stolte mannen har en dalperiod - hur hanterar ni det; strategier eller allmänna överlevnadstips?
- Jannicke

Sista frågan! Tusen, tusen tack till alla som frågade, det här var över alla förväntningar! Inte skyldig mailade till och med mig på Facebook och frågade om jag inte var glad. Det är jag.

Vi har inte så ofta dalperioder. Vi har haft en jobbig period för ett och halvt år sedan, ungefär. Vi bråkade lite, han festade för mycket och jag funderade på hur tusan vi skulle lösa det. Men obs då att både jag och Stolte mannen inte är särskilt konfliktiga av oss. Med M bråkade jag mycket mer, för att han ville det. Jag tyckte mest det var jobbigt. Mina vänner tycker att jag ibland är för positiv och borde vara arg oftare.

Jag tror att man får komma fram till ett sätt som fungerar för en, hur man bråkar bäst och om det är värt det. Så här: kommer han att börja diska om jag skriker på honom? Nej? Nä, då kanske jag inte ska göra det. Det är inte värt det och jag kanske måste välja mina strider. Sen är det ganska lätt att komma in i gamla jobbiga hjulspår: börjar man skrika är det svårt att sluta.

Jag tror inte att jag är rätt person att svara på frågan. Tyvärr. För jag vet inte.

Den där om politik och hemligheter

Vad handlar inläggen om som du då och då vill skriva men inte känner passar in (eller vågar publicera) på bloggen?
- Jannicke

Politik. Jag är statsvetare/jobbar med arbetsmarknadspolitik, men skriver inte särskilt mycket om det. Med Stolte mannen och med mina vänner har jag alltid pratat väldigt mycket politik. Min pappa har tränat mig hela mitt liv vid köksbordet genom att komma med helt galna åsikter för att öva mig i hårdhudhet, även om han inte alls tyckte som han påstod. Sen satt jag och skrek och han skrattade. Den bästa lärare man hade kunnat tänka sig.

Jag har valt att inte skriva om politik för att det här är inte rätt forum för mig att göra det. Ibland slinker dock något genom.

Sen väljer jag att inte skriva vissa saker om mina vänner eller om Stolte mannens vänner, det är inte något som hör hemma här.

Den där om att jag skrattar åt Allan idag

Den där om vad min man lyssnar sönder hemma hos oss just nu

Den där om att om ingen ger mig ett nytt jobb snart så får jag väl bli gravid istället!

Jag somnar illamående och vaknar likadant. Borrar ner huvudet i kudden och slänger en arm över Stolte mannen. Vaknar igen klockan halv tolv och lägenheten är tom. Jag är sjukanmäld och irriterad. Törstig men illamående. Tar på mig mina vinterskor och skiter i att kamma min lugg och går och handlar juice, blir irriterad på alla pensionärer som går skitlångsamt överallt. Ståstampar i kön till postinlämningen. Gäspar. Får sms om att våra bröllopskort äntligen kommit och stamparkö igen.

Går hem och kollar spegel. Jag ser inte riktigt kry ut. Min lugg ligger fel. Och i min e-postinkorg ligger ännu ett mail om jobb jag inte fått och jag suckar och undrar varför man måste ha doktorerat för att få välfärdshandlägga. Har fått ny tjänst på jobbet, en tillfällig, som jag tjatat till mig, men dagen efter kom ett mail om att företaget inte har "så mycket pengar" till vårens löneförhandlingar.

Den där om att börja med sig själv

Vad gör du för världen?
- Jannicke

Alldeles för lite. Blir väldigt förvånad när folk inte är upplysta och till exempel skiter i att köpa smink som inte är djurtestat för att något annat är populärare. Eller folk som bor i Stockholm och kör bil. Men sen när jag tittar på mig själv så gör jag inte så djävla mycket själv. Jag får nyårslöfta!

Den där om julafton

Vad längtar du efter? Förutom lägenheten, det vet jag redan.
- Inte skyldig

Jag längtar till julafton. Som tusan. Jag älskar julen så djävla mycket. Många av mina kompisar är väldigt politiskt medvetna, dragna åt vänster, och tycker att det är politiskt okorrekt och tråkigt att fira jul, vilket ledde till att på vår julfest förra helgen drack vi alldeles för mycket sprit istället för att vara mysjuliga. Jag kör på toto: julmat, musik, mys, klappar aso.

Längtar även efter nyårsafton, varm strand, bebisar, mina föräldrar (bölade som ett litet barn när min bror åkte från oss igår och ner till våra föräldrar), ett nytt jobb. Och lägenheten.

Den där om all of the above

Har du ljugit om något för att verka coolare? Erfarenheter, musiksmak, egenskaper mm. Om ja, vad har du ljugit om? Och gör du det fortfarande?
- Peppar

Jag har ljugit som tusan i mitt liv. Om allt möjligt. All of the above. Idag tänjer jag nog mer på sanningen, lägger till och drar ifrån lite. Om det snöar en decimeter berättar jag gärna för mamma att det var två.

Innan jag flyttade från Skåne 2000 ljög jag nog som mest, för att göra mitt liv roligare än vad det var. Jag var en av de där som bodde i ett mindre samhälle med cirka sextusen invånare och längtade bort. Då var det skönt att ljuga (mest för sig själv) så att livet blev roligare.

Den där om bus vareviga gång!

Bus eller godis?
- Anonym

Den där om att träffa sin man

Jag undrar hur du träffade din man? Var det i den där studentstaden? Jag har ju läst det någonstans, tror jag, men vet egentligen inte.
- Emma B

Jag och Stolte mannen lärde känna varandra 2003 när vi började i samma klass på universitetet. Han tyckte att jag var skittråkig (jag var tillsammans med M) och jag tyckte att han var arrogant. Sen flyttade jag till Stockholm och sen till Mexiko och när jag kom tillbaka till Studentstaden för att läsa den sista obligatoriska terminen där så klev han in på uppropet, och liksom lyste, för terminen och jag tänkte att jaha, är det honom jag ska gifta mig med? Sen gick det sju månader när jag försökte få honom att fatta att vi skulle vara ihop. Sen blev vi ihop, åkte till Italien på kärleksresa och sen gick det tre år och vi gifte oss.

Maj 2007 finns han med till exempel här.

Den där om vem som läser

Hur är det med övrig familj o vänner, läser de? Det där är en svår avvägning tycker jag, hur anonym ska man vara, vem ska man rikta sig till, vem ska läsa.
- Martina

Jag vet inte. Vad jag vet är det bara en av mina bästa vänner som läser. En del vänner läser då och då. Jag tror att min mamma har smygläst. Men jag vet faktiskt inte, jag ger inte ut adressen till någon. Däremot är det en del av bekanta som läser, som läste innan de fattade att jag var jag. Så gör vi något ihop och jag skriver om det, så vet de att jag är jag. Det är lite märkligt.

Men annars är bloggen hemlig. Och jag riktar mig oftast mot mig själv. Skriver sånt som jag vill komma ihåg. Lite skriva för att ventilera och inte ha det kvar i hjärnan.

Den där om att ni måste låta mig berätta om dubbelfail!

Igår hade jag och Stolte mannen sex. Inget konstigt med det - det var en vecka sen och jag fick lite panik över att det skulle gå jättelång tid innan vi hade sex så jag förförde honom (la mig på sängen och frågade om vi skulle knulla). Vi har på Musikhjälpen på P3. Då börjar nån ungdjävel sjunga Vem kan segla förutom vind? vilket gör att jag börjar fnissa (först fint, ner i kudden, sen lite mer). Vi pratade ju om det där om vilken musik man ska ha på när man har sex, ni vet? Man ska inte ha sex till barnsång.

Idag gick jag till jobbe i samma kläder som igår för jag gillade hur jag såg ut igår. Allt var fint fram till fikan när en kollega upptäcker en stor fläck på min klänning. Stor som två tjugor. Det visade sig vara lite sperma.

Oh, the joy!

Den där om namnobyte

Hur blev det med efternamnen när ni gifte er? Har ni kvar era egna? Tog du hans? Tog han ditt? En mash-up? Eller det som så lätt verkar gå överstyr, tog ni ett nytt och heter numera typ Silfverclou?
- Emma

Vi skulle aldrig, aldrig heta Silfverclou. Möjligtvis om vi hette det ironiskt, men det skulle ingen över trettiofem fatta. Vi heter fortfarande olika, har behållit våra egna efternamn. Ungefär en gång i veckan har vi diskussion om vad vi egentligen ska heta, sen kommer vi inte överens och lägger ner det hela. Det är mest Stolte mannen som vill heta samma, jag bryr mig inte så mycket, så länge jag får heta det jag redan heter.

Den där om slappheten

Stolte mannen har slappat till sig gällande min adventskalender. Det började med biljetter till Robyn på Cirkus. Igår fick jag en coca-colaburk som jag själv hade köpt.

Den där om Afrika

Du verkar ju ha rest ganska mycket och skriver fint om det. Men jag vill minnas att någon gång skrev du att du varit någonstans i Afrika (minns inte var längre) och att det inte var kul eller bra. Varför inte?
- Emma

Jag reste runt i sydöstra Afrika (bland annat världens fattigaste land Malawi) och det måste ha varit en av de jobbigaste sakerna jag gjort psykiskt och fysiskt. Förutsättningarna var inte de bästa: mitt ex är superallergisk mot ALLT, vi är nykära och är i en miljö som är väldigt hård, vi har inte rest så mycket tidigare, vi har en ganska ansträngd budget. Om du tänker dig tv-programmet Robinson: väldigt vackra vyer, inte så mycket mat. Ungefär så var det. Plus att vi ibland tog oss genom byar där folket inte hade sett så många vita innan, de kallade min pojkvän Jesus, för... ja, han såg lite Jesusaktig ut. Det fanns ingen mat i landet, alltså inte så mycket mat till oss. När vi väl åt stod folk utanför och tittade på.

Vi förflyttade oss oftast på lastbilsflak. Jag var utmattad. Grät nästan varje kväll. Åt ingenting på flera dagar. Jobbigt som tusan. Och det hade inte så mycket med länderna eller folket att göra, det var mest... jobbigt.

Den där om mitt sällskap

Till sist undrar jag över ditt axelsår du fick på bröllopsresan. Var det ett spindelbett? (Undrar, för Lasse kom hem med ett giftigt spindelbett efter att han varit i New York i juni, och det är fortfarande inte helt borta. Det blev aldrig varigt, men ett sår.)
- Världens bästa flickvän

En spindel i New York? Det låter jätteotippat!

Det är nog inte ett spindelbett, jag vet inte vad det är, men gissar på att det var en fettknuta som brast (och ja, det låter som världens äckligaste grej, det är det också). Jag har ett stort jekla ärr och såret har inte riktigt slutit sig än. Var hos läkaren med en massa krämpor förra veckan, men glömde visa det här. Det gör inte ont och är inte irriterat, så det får sitta på axeln och vara sällskap.

Den där om gamla kärlekar

Hur är din kontakt med M nu? Det står ju under "huvudpersonerna" att ni inte har kontakt sedan juli -07, men jag minns mig ha läst ett blogginlägg om att ni träffats igen, eller pratat över msn. Skäms lite över den frågan, men är nyfiken...
- Världens bästa flickvän

Äh, skäms inte, det är inte någon fara alls.

Vi har inte kontakt. Sist vi hade kontakt var över msn, i slutet av sommaren, efter att jag hade gift mig.

Vi hade inte kontakt på väldigt länge, han bröt helt med mig och när jag frågade honom om det så verkade han inte vilja prata om det, så jag vet inte vad som hände. Sen tog han upp kontakten igen när han hade skaffat barn och de funderade att flytta från stan. Genom msn. Jag satt på jobbe och blev lite chockad och ganska arg. Sen brydde jag mig inte, jag har inga känslor kvar, han hade lika gärna kunnat vara någon jag kände när jag pluggade. Väldigt konstig känsla för någon jag älskade och var ihop med, men det blev en axelryckning för mig. Jag var inte nyfiken alls.

Jag vet inte. Vill han prata då och då över msn är det väl okej. Jag kanske kommer att ha behov av det någon dag, men nu är det bara... över.

Den där om att alla pratar om det (först publicerad 16 april 2006)

Ni vet de där små tjejerna, de där småtjejerna som man ser som har för lite kläder på sig? En sån där tjej som är lite för full? Så där var jag. Den där kvällen. En sån där tjej, som inte går att generalisera ihop till "en sån där tjej". En sån där tjej som de i rättegångarna säger får skylla sig själva. Jag var inte naiv. Jag var inte oskuldsfull. Inte det minsta. Inte ett dugg mindre än honom. Men jag hade målat upp allt i rosa och rött. Det hade börjat långt tidigare. Mina tankar om rött och rosa. Och de lever kvar idag.

Jag hade sett honom redan dagen innan. Jag hade sett honom dagen innan, knuffat till min kompis och sagt att den där killen var snygg. Stött till min kompis och sagt att den där snygga killen skulle jag ha. Så där som jag brukade göra.

Jag gick fram. På den tiden gick jag bara fram till killar. På den tiden var jag bara 19 år. Jag gick fram till killar och tittade på dem. Och de föll. Eller inte föll. Men det var så lätt. Eller svårt. Att inte prata. Bara titta. På den tiden räckte det med att titta dem djupt in i ögonen och smeka dem på armen. Titta dem djupt in i ögonen och berätta för dem att de var de enda i världen. Man kan säga fasligt mycket med sina ögon. Jag hånglade upp killar och ner killar utan att säga ett ord till dem. Jag hånglade upp dem och ner dem och gick sedan därifrån. Sket i vad de sa. Sket i att de frågade om namn och nummer och onödiga saker. Jag fick vad jag ville. Jag tog vad jag ville.

Den kvällen sa jag till min kompis att jag skulle gå hem med den där killen. Han och jag. Skulle gå hem. Och man kan väl kanske säga att jag fick skylla mig själv. Det kan man väl kanske säga. Men det skiter jag i.

Jag gick fram och körde mitt vanliga cirkusnummer och tog honom på armen och såg honom in i ögonen och hade för kort kjol och för höga klackar och för mycket som runnit nerför strupen och för lite i hjärnan och för tomt i hjärtat och en massa erövringar som gått bra i minnet och totalt tomt på tankar.

Och han gjorde som alla andra. Och det började bli tröttsamt och tråkigt att ingen kom med några protester eller "lilla vän" eller ointresse eller "nejtack" eller omskakningar. Han svalde och jag svalde och han log och jag log inte. Han nickade och smekte mig på kinden och jag log inte. Och som vanligt gick det som vanligt. Han blev intresserad och jag blev tom.

Vi gick hem. Han smekte av mig kläderna och fast att jag hade mitt cirkusnummer och mina drinkar i mig så brukade jag inte gå så långt. För långt. Så långt. Jag var 19. Och han var runt 26. Och när jag sa att detta inte var något som jag brukade göra så skrattade han och blev hård. Hårda händer och hårda ögon och hårt, hårt upp mot väggen.

Jag hade inte så mycket att säga till om. Och jag sa inte nej. För jag var 19 och han hade hårda händer. Och hårda händer och starka muskler och ett knä mellan mina ben är svårt att göra något åt. Och kort kjol och 160 centimeter och svaga muskler och halvsvårt att stå i höga klackar och "helvete"-tankar har inte mycket att stå emot.

Och jag sa inte nej. Och han drog mig i håret och jag tänkte att det var inte så här det skulle gå och jag var ganska blank och jag tänkte att det var inte så här det skulle gå och han var hård och jag var mest ingenting alls.

Och efteråt fick jag leta upp mina kläder och jag hittade inte mina kläder och han hade fortfarande hårda ögon och han sa att jag kunde gå nu och jag grät inte för jag grät inte så mycket på den tiden och jag var naken och liten och 160 centimeter lång och jag frågade var toaletten låg och jag låste in mig där för att kunna andas.

Och på toaletten kunde jag andas och tänka "helvetehelvetehelvetehelvete" och stoppa hans tandborste i toaletten och fnissa och gå ut med högburet huvud och samla ihop mina kläder och inte titta på honom och inte titta in i de arga ögonen och klä på mig sakta sakta för att irritera och trampa inte på mig, ingen trampar på mig. Och sen gick jag. Jag gick. Jag gick. Och jag försvann.

Och nästa helg så stod jag där igen och tittade in i ett par nya ögon. Och fan, jag lärde mig inte ett skit. Mer än att aldrig följa med någon hem igen.

Den där om att inte vilja veta

Och så undrar jag hur du ser på otrohet? Skulle det vara värst om du var otrogen, eller Stolte Mannen?
- Världens bästa flickvän

Jag vill inte ens tänka på det.

Jag är väldigt trygg med Stolte mannen. Han får mig att känna mig väldigt bekräftad och väldigt trygg. Han är förbannat trogen, inte bara mig, men alla. Med mitt ex var jag inte alls lika trygg.

Jag skulle inte vilja veta. Skulle han göra något hade jag inte velat veta det. Alls. Ingenting. Jag lever hellre vidare med att lita på honom, även om han skulle göra något. Och det skulle vara lika illa vem av oss som än gjorde något. Det finns liksom inte.

Den där om Törnblom

Har du bra självkänsla? Det känns nämligen så! Några tips på vad man kan göra när allt känns pissigt? Har läst din blogg i flera år och tycker verkligen om ditt sätt att skriva!
- Karin

Tack snälla, fina Karin!

Ja, jag har nog det. Bra självkänsla. Som så klart kan var djävligt pissig ibland om någon kritiserar mig. Men oftast: den är bra. Jag vet inte vad det beror på, men jag vet att jag kan och är duktig på mycket och det jag är intresserad av och det jag inte är duktig på (spela TP, skidåkning osv) vägrar jag göra. Ganska ofta utmanar jag mig själv att göra saker jag egentligen inte vågar eller orkar, för att se var mina gränser ligger. Jag har slutat röka, inte för att jag ville utan mest för att jag ville se om jag kunde, slutat med socker, slutat med salt, tränat spinningpass på 120 minuter - för att testa mig själv. Jag tycker att det är kul.

När allt känns pissigt - gör något åt det. Ofta är det något stort som är pissigt, men även något litet. Gör något åt det lilla, så är bara det storpissiga kvar. Jag är ingen Mia Törnblom och är glad över att inte vara det, men sånt här funkar på mig. Sen kan jag tillägga att mår man riktigt djävla dåligt så sök hjälp. Inte lönt att gå och må piss. Verkligen inte värt det.

Den där om att det här är det mest fantastiska jag sett idag. Funderar på att tvinga min bokklubb att läsa den nästa gång jag får välja bok

Den där om att hade du skrivit Bengt Westerberg så hade jag hängt mig lite mer runt FP-halsen

Vem av följande män låter du helst detaljstyra ditt liv?
Jan Björklund
Göran Hägglund
Göran Persson
- Sofia

Om vi nu pratar politik så skulle jag köra
Persson
Hägglund
Björklund,

Björklund måste vara djävulen på jorn. Tänk om jag får ett barn som var som jag i högstadiet. Hon/han kommer vara stenkörd. Speciellt om de inte har en lärare som jag hade, som inte tog skit och trodde på mig samtidigt, visade att jag visst kunde.

Men Persson jobbar ju inte med sådant längre. Så vi kanske inte pratar politik?

Den där om avslutade kapitel

Saknar du Mexiko (sådär så att du känner att du vill flytta tillbaka, alltså) eller är det ett fint men avslutat kapitel i ditt liv?
- Colombialiv

Jag flyttade till Mexiko när jag mådde som sämst. Jag och mitt ex (M) hade gjort slut efter fyra år ihop. Jag visste inte riktigt vem jag var, vem jag skulle bli, plus att jag börjat må riktigt psykiskt dåligt, satt uppe hela nätterna och tittade ut genom fönstret och sprang varje morgon och gick ner tio kilo på några månader.

I Mexiko träffade jag människor som jag kunde vara precis vem som helst med. Jag valde att vara den som vågade göra allt. Jag var en som inte hade några gränser och som inte tackade nej. Jag skrattade. På riktigt. Och Mexico City passade mig just då så förbannat mycket. Jag lärde känna ett gäng människor (mexikaner) som var väldigt privilegierade, vilket ledde till att vi blev inbjudna till alla möjliga ställen. Jag levde ett helt annat liv än jag gjort tidigare.

Det livet är jag väldigt, väldigt glad över att ha levt. Det var en av de bästa tiderna jag haft. Jag åkte från Mexiko och mådde väldigt bra. Jag var säkrare i mig själv. Men det var en tid som jag behövde då. Nu skulle det inte funka. Jag vill visa Stolte mannen Mexiko. Främst huvudstaden, och allt jag varit med om där, men det kommer ju inte vara samma sak.

Men bo utomlands har vi pratat om. Blir det Mexico City blir jag jätteglad, jag älskar den staden. Blir det någon annanstans, bring it on!

Den där om att genom ångest skapas konst

När ska du skriva en bok egentligen? / Hur går det med boken?
- Colombialiv och Bubbel

Jag började skriva en bok 2006, när jag mådde skit. Jag satt uppe hela nätter, kedjerökte, drack vin och skrev. Jag var en dålig parodi av den lidande konstnären. Boken låg på en usb-sticka. Djävligt dumt att sen få stickan stulen och vips! stora delar av boken borta.

Så jag tror inte det blir någon bok. Jag tröttnade på det när jag mådde bättre. Jag tror inte att jag kan göra det. Jag funkar i korttext, en hel bok skulle krossa mig. Funderar ibland på att skriva om min uppväxt, en lycklig bok. En Astrid Lindgren för vuxna. Vi får se.

Den där om att sova

Hur rankar du dessa behov (efter vilket som är viktigast för dig): Sova, ligga, bajsa, äta?
- a

Om man bortser från att man dör om man inte äter och bajsar så skulle jag nog ranka:
sova
bajsa
äta
ligga

baserat på vad jag mår sämst av ifall jag inte får. Får jag inte sova så blir jag världens psykfall. Är väldigt nervös över hur det här ska funka när vi skaffar bebis. Ligga - klart att jag vill ligga, men jag dör ju inte om jag inte får det.

Den där om att vara stolt

Vad är du mest stolt över i ditt liv?
- a

Att jag har bott utomlands i så många länder som jag gjort, att jag faktiskt vågade flytta till London som nittonåring. Att jag utbildat mig fast att ingen av mina högstadielärare trodde det. Och att jag kämpade som ett djur för att få Stolte mannen på kroken.

Den där om min stora passion

Hur många länder har du besökt? - a

Många. Mina föräldrar har alltid rest väldigt mycket med mig och min bror. Inget fancy, men stora delar av Europa gicks genom, detta gjorde att jag blev en sån där som samlar på länder.

Följande länder har jag besökt: Sverige, Danmark, Norge, Finland, Island, Belgien, Tyskland, Storbritannien, Gibraltar, Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Nederländerna, Österrike, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Estland, Frankrike, Ungern, Liechtenstein, Luxemburg, Polen, Slovenien, Slovakien, Schweiz, Turkiet, USA, Mexiko, Belize, Guatemala, Thailand, Jordanien, Israel, Egypten, Indien, Malawi, Gambia, Moçambique.

40 länder och ännu är jag långt från att ha rest klart. Nästa inplanerade resa är en kompisresa till Dublin och sen planerar vi att åka till Argentina sommaren 2012.

Den där om att jag överlämnar frågan till den som svarar på den bäst.

Detta är egentligen en fråga till Stolte mannen kan man säga: Hur håller han sig från att läsa din blogg? Är det något ni har diskuterat och bestämt gemensamt att han inte ska göra det, eller vill han på riktigt inte?
-Karin

Den där om att komma tre gånger på raken

Din vibrator verkar ju grym, vad använder du för sort?
- a

Den är grym. För oss. Den låter kanske lite mycket och sladden är i vägen ibland, men den är bäst av de vi testat. Det bästa som hänt mitt sexliv, skulle jag vilja påstå.

Den där om att börja arbetsdagen på rätt sätt

Antal gånger jag fått knipa mig i handen för att inte börja gråta de 36 minuter jag varit på jobbe: ungefär tretusen.

Den där om att folk skiter i bubblor och femton procent!

Hur det känns att förlora sin lägenhet (jo, den var vår): tomhet, idel tomhet! Den var vår i två timmar, när det var lunchuppehåll. Fast det fattade ju inte vi och trodde att folk hoppat av. Nu när vi inte ska bo där längre kan jag: länka.

Den där om att leta utan att riktigt finna

Du skrev lite längre ner på sidan att du vill byta jobb...så jag undrar, vad vill du jobba med?
- Johanna

Just nu jobbar jag med arbetsmarknadspolitik. Ett tag hade jag en chefsroll, sen bytte jag avdelning och slutade med det. När jag hade chefsrollen trivdes jag förbaskat mycket, det var som om jag är född till att bossa (är ganska bossig av mig annars också). Längre fram skulle jag göra två tummar upp till att ha en liknande roll, men just nu letar jag efter jobb med högre lön och som utmanar mig mer än mitt nuvarande jobb gör just nu.

Den där om att ett av mina mest minnesvärda ligg var till en naturfilm om geoparder

Vilken musik (om någon) är bäst att ligga till?
- a

Jag tror inte jag bryr mig så mycket om det där faktiskt. Jag måste ha rätt musik när jag tränar, men till sex... nä, det kan kännas stageat. Som om man måste ha mjuksex till jazz eller hårdsex när man lyssnar på rock. Bra musik? Jag säger bra musik.

Den där om väntan

hur du orkade stå ut det året innan det blev du och stolte mannen foreva?
- Linn

Jag vet inte. Jag var förbannad till tusen och välte stolar och skrek på fyllan och var odräglig mot mina kompisar tills en av mina bästa kompisar sa till mig att jag var odräglig. Då slutade jag med det och låg med andra istället, det funkade bättre. Sen var jag så förbannat säker på att jag skulle få Stolte mannen i slutändan och att det inte skulle bli hafsigt utan på riktigt. Jag låg till exempel inte med honom det första halvåret och när vi väl låg så sa jag till honom att han gjorde det dåligt och fick bli bättre till nästa gång.

Jag visste vilka fel jag och mitt ex hade haft och jag försökte vara ärlig, framför allt mot mig själv, för att inte hamna i samma fälla. Jag kämpade som ett djävla as. Jag detaljplanerade, svarade inte på hans fyllesms, sa till honom att jag ville ha honom när vi var nyktra, lyssnade, slog knut på mig själv, satte mig själv först, avbröt när jag inte mådde bra, slängde ut honom ur min lägenhet.

Vi har pratat efteråt om hur han såg det. Han blev kär i mig på sommaren, ungefär några månader in. Han säger att hade jag inte kämpat hade det inte blivit något.

Hade det varit ett träningspass så hade det varit ett maratonlopp. Och det var helt klart värt det.

Den där om lugnet efter paniken

Budningen stängt för dagen. Så djävla skönt, nu går jag och kollar på Lucia. Det är inte kört, men dyrare än vi tänkt oss.

Den där om att välja ett av sina favoritbarn

Bästa boken du nånsin läst?
- Linn

Jag kan inte välja en, det är som att vända ryggen åt alla sina andra bebisar. Den bästa boken 2010 måste nog vara Bright Shiny Morning av James Frey. Andra bra böcker: Vägen av McCarthy, Exremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer, Flickan och skulden av Katarina Wennstam, Stjärnor utan svindel av Boije af Gennäs, Life of Pi av Martel och Svindlande höjder av Brontë, Tidsresenärens hustru av Niffenegger.

Fast jag skulle inte rekommendera de här böckerna till alla, det är viktigt att rekommendera rätt, det är en konst. Säg mig vad du läst och spendera några timmar med mig så ska jag berätta för dig vad du ska läsa. Fel bok på fel människa, även om jag tycker att den är en toppenbra kan bli en katastrof.

Vilken bok är den bästa du läst?

Den där om paniken pt 3

Helvetes djävla fan!

Den där om paniken pt 2

Från 1,3 till 1,95 på 20 minuter.

Den där om paniken

Hallå! Vi budger! Vi höjde med 200.000:- med en gång! Är helt svettig!

Den där om att jag vill svara något annat än taco

Sen vill jag veta din favoritmat?
- Linn

Tacos. Fredagstaco, med gräddfil, men även mexikansk gatuhörnsvariant. Pasta. Typ allt med lax, bara den inte är gravad. Frukost. Förrätt hellre än efterrätt. Fisk, all fisk. Sushi. Tycker att Stolte mannen för ofta gör asiatiskt. Gillar inte pizza alls. Kött å potatis. Med sås. Sås! Ganska mycket svenskt, har jag märkt, typ kalops. Grytor. Grytor med fisk. Och chokladtårta.

Den där om lägenhetlägenhetlägenhetlägenhet

Vad som rör sig i mitt huvud just nu: lägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhetlägenhet. Vi trodde att budningen skulle komma igång idag, men icke.

I natt drömde jag att jag packade in i den. Bland annat min pappa, som jag tydligen packat ner i små papperspåsar. Allstå obs att han inte var yxad i små äckliga bitar som man inte ens vill tänka på, utan han var mer små typdockor, i olika kläder.

Alltså obs igen: min pappa ska inte få bo med oss. Inte ens om han vill.

Den där om när jag gifte mig första gången

Jag undrar lite om du faktiskt gifte dig med den dära mexikanaren (eller vad han var) eller om det var mer ett uttryck?
undrar Linn, Martina, Världens bästa flickvän (KOM TILLBAKA, VI SAKNAR DIG!) och Annaluna.

Han var mexikan. David. Jag var nog aldrig kär i honom, men han hade kunnat vara en fantastisk vän. Han avgudade mig mer än vad han borde. Han var lite trumpen, han var yngre och var redan då på väg att bli en grym djävla dj.

Så här var det: vi pratade om att vi skulle gifta oss. Det är väldigt, väldigt svårt att som icke-mexikan gifta sig i Mexiko. De vill inte ha en. Tror att det har med USA:s ständiga inflytande att göra, de vill inte ha in fler med utländsk makt. Så en kväll var vi alla fulla, en av mina vänner från Missouri hade skaffat sig licens på nätet att viga folk. Så han vigde oss, till bröllopsmiddag åt vi pommes frites.

Vi skildes senare genom att jag dammsög upp min vigselring: en silverring med blått på, förstor för mitt ringfinger, så jag hade den på pekfingret.

Men nej, inga papper skrevs på. Det var inte en laglig vigsel.

Den där om hur jag hamnade i Stockholm

Hur hamnade du i Sthlm?
- Hanna

Jag flyttade från mitt lilla samhälle så fort jag bara kunde. När jag var nitton kollade jag åt väster, sen flyttade jag till London, från London till Spanien, från Spanien hem för att gå folkhögskola, från folkhögskola till universitet där jag fick frågan hur många gånger som helst varför jag inte pluggade i Lund, för att jag kom därifrån. Dum fråga när man pluggade någon annanstans för att komma bort.

Jag flyttade till Stockholm med mitt ex första gången sommaren 2003, eftersom han var härifrån. Flyttade sen hit igen när det tagit slut med exet och jag läste en termin här på universitetet och bodde då med en av mina bästa kompisar som även var mitt exs tvillingsyster. Ungefär här började jag skriva den här bloggen. Sen pluggade jag klart i Studentstaden och när jag var klar där stod min säng kvar hos min kompis, så jag tror inte ens jag funderade på var jag skulle flytta, faktiskt.

Idag kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans än i Stockholm, om jag måste bo i Sverige. Just nu.

Den där om att svara på vad man har för favoritbloggar

Favoritblogg?
- Hanna

Jag vågar knappt svara på det här, för jag är rädd att om jag inte nämner alla så blir folk ledsna hestar. Jag byter ganska ofta: ett tag tycker jag att en blogg är underbarast i världen, sen går det en månad och jag hittar en ny, sen är det nån som föder kid och man knarkar sönder sig där. Jag har ju träffat väldigt många andra bloggare också och några av dem har blivit väldigt bra vänner, det måste ju ändå räknas som favorit, när man kan få vänner genom att blogga.

Kollar vi på de stora bloggarna så gillade jag Elsa Billgren tills jag höll på att kräka på att allt var så fantastiskt hela tiden. Då läser jag hellre bloggar där det är skit i hörnen som får synas.

Den där om svar på frågor del ett - vad jag ser på televisionsapparaten

Hanna undrar vad jag helst ser på tv.

Jag skulle verkligen, verkligen vilja vara intresserad av tv och sådär. Men jag kollar inte. Inte alls. Nästan. Jag tror att det har att göra med att jag kollade skitmycket på tv typ 2003, så mycket att mitt ex tyckte att han blev försummad och jag började fundera på vad jag egentligen sysslade med. Så mellan typ 2004 – 2010 ägde jag inte någon tv alls, tjoffade ut den till min vän/granne.

Kollar inte ens på serier. Eller jo, ibland får jag tokfnatt på en serie (väldigt sällan dock) och sträckkollar. Sist var Rebecca och Fionagrejen, innan det the L-word, men det var några år sedan. Och Lost (två första säsongerna) kollade jag på med ljudet av, för att jag tyckte att det var så läskigt.Vill kunna följa serier så jag hänger med i snacket på jobbe, men jag tycker oftast att det är skittråkigt.

Ibland kollar jag dock på nyheter eller naturfilmer. Det låter pretto och gubbigt, men det är så det är. Skulle vilja följa Top Model, för det är gött för hjärnan när den vill koppla av, men min dator blir bara varm och stänger av sig själv.

Så nä, inte mycket tv. Fast i veckan såg jag Efterlyst och höll på att gråta mig en liten pool att simma i.

Den där om att världen kommer närmare

Jag står mitt på dansgolvet och får sms åk inte tunnelbana hem, självmordbombare! och världen vänder upp och ner. Ringer mamma och säger att jag är okej, pulsar hem i snö klockan fyra.

Jag är okej. Jag är full och bajsnödig och jag svär hela vägen hem. Men jag kommer hem och nu ska jag sova och kanske vakna till en ny värld.

Den där om lördagspeppen

Den där om ett hem till jul?

Vi har på allvar hittat vår drömlägenhet. Vi drömmer båda om den på natten och försöker hitta fel på den så att vi inte ska bli ledsna om vi inte vinner budgivningen. Den bor på ett litet berg så man ser ut över de andra små husen, sen är den nyrenoverad, har en dörr in till sovrummet så att man kan stänga den om man skulle skaffa kids och en vill sova, men den andra bära skrikunge. Den har arbetsbänkar, men inte så mycket förvaring. Den är ganska liten, men funkar för oss. Den har röda detaljer och originalgolv.

På måndag börjar det och får vi den inte så kommer jag gråta.

Den där om hit me with your rhythm stick

Jag har funderat kring det här med frågor länge. Jag är skiträdd för det, för tänk om ingen frågar? Det är typ som studentbalen, när man köper klänning, men ingen bjuder med en. Eller bjuder upp en. Så då är det bättre att låtsas som om man inte vill bli uppbjuden, så slipper man bli besviken. Eller så bjuder man upp själv. Snälla, säg att ni vill fråga mig något.

Vad vill ni veta om den där Jenny?

Den där om day 30 – One last moment

Jag är tolv år och min mamma har kört för att hämta min bror på fotbollsträning. Jag vet inte varför hon kör för min brors fotbollsträning är inte långt borta och vi brukade vara förvisade till våra cyklar efter träning. Kanske för att det regnar, kanske för att det är november.

Min mamma är borta jättelänge. Jättejättelänge. Tre timmar, minst. Så här i efterhand tror man ju att det kanske inte var så länge, men det var nog det. Tre timmar, minst. Jag är livrädd. Om min mamma är borta i tre timmar, minst kan bara en sak ha hänt: min mamma har dött. Min bror med. Jag kommer bli mammalös och brorslös.

Så ringer telefonen och det är från polisen. Det är från polisen och min mamma har varit borta i tre timmar, minst. Vet ni vad det gör med en tolvåringshjärta? Det får det att hoppa jämfota på ett dåligt sätt. Jämfota jättesnabbt för att sen stanna plötsligt. Min mamma och min bror har varit med i en trafikolycka, fast de är inte skadade, det är däremot den lilla tjejen de kör på.

Jag minns inte så mycket efter det mer än att mamma var jätteledsen i flera månader. Det hade kunnat vara någons last moment. Hon ringde till polisen flera gånger i veckan. Hon körde samma sträcka flera gånger. Hon såg att lyktstolpen var trasig där hon kört på tjejen. Hon ringde till polisen igen. Den lilla flickan blev inte allvarligt skadad, för hon hade varit på ridträning och haft ridhjälm på sig.

Men nu, varje gång det ringer på konstiga tider på min telefon, då får jag ett tolvårshjärta.

Den där om tack för det

Jag har bytt p-piller och inte fått mens på några månader. Idag fick jag. Det ser ut som om någon knivmördat min fitta. Minns det inte så här!

Den där om day 29 – Your aspirations

Vi sitter på vår favorititalienare som egentligen är för dyr att söndagshänga på och pratar om ett av våra evighetsämnen: barn. Vi kan inte bestämma oss. Ibland bestämmer sig Stolte mannen, som nu när han vill göra barn genast och ibland bestämmer jag mig. Hos vår favorititalienare bestämmer ja nej, vi väntar. För målet är ju barn. Det ultimata målet. Men samtidigt är jag barn av min tid och vill skaffa toppjobbet först, eller i alla fall byta från det jag har nu. Vi har namnet klart om vi får en son. Vi är oense om det blir en tjej.

Han ler mot mig och vi pratar om att skaffa barn, tänk att vi är där. Jag trodde inte att det skulle vara så här. Jag trodde att man bara gjorde det. Nu planerar vi för mycket. Det känns fel. Sen pratar vi foglossning. Ingen vet vad det är, men jag är säker på att jag kommer att få det. Stolte mannen förklarar det som att barnet tappar greppet och hänger löst. Hans vän har haft det. Jag skrattar åt honom och säger att det nog är fel.

Den där om att drömlägenheteren inte allid är den man tror

Jag och min make kollade på vår drömlägenhet igår. Det har varit vår drömlägenhet i en vecka och vi har visat upp den för alla. Alla har älskat den. Stolte mannens bästa kompis sa att han skulle döda oss om vi fick den.

I söndags var vi och tittade på den. Vi var lite sena och luffsade genom snön. Stolte mannen höll min hand och sjöng skynda, skynda! Vi kom dit, klev in. Lägenheten var skitful och jag fick ingen känsla alls. Stolte mannen hängde läpp och sa att han kände på sig att tanten som bott där säkert dött och nu var hennes vålnad i köksskåpen.

Vi som skulle köpa den här lägenheten. Skit!

Den där om day 28 – Something that you miss

Alltså. Jag har druckit en mugg glögg och är lite på lyran, känner på mig att det här inlägget inte kommer bli bra. Och nu fick jag en sjuk djävla tanke i huvudet. Vet ni vad jag saknar? Att bajsa med öppen dörr. Min man tycker att det är otrevligt, men jag gjorde alltid det när jag var mindre, för jag tyckte det var så tråkigt att vara inlåst, så jag satt med öppen dörr och sket medan mamma stod i köket och stekte köttbullar, sen pratade vi med varandra om diverse saker eller sjöng en låt ihop.

Det saknar jag.

Den där om day 27 – Your favorite place

Jag har tre.

Strax innan man kommer hem till mina föräldrar, precis innan Lund. Det är fält, eller snarare mellan fält och tågspår, ett mellanrum. Jag tittar på det varje gång vi åker ner med tåg och slås omkull av känslan att jag är hemma.

Det går en grunsväg upp till en grusplan. Eller det är inte grus, det är mer småsten. Huset är i orange tegel och runt trädgården, där hästen Pärlan brukade stå, går ett staket i samma färg. Till vänster står hönshuset, stallet, traktorhuset. I traktorhuset brukade vi lura upp grannens son och sen lämna honom där. Han var rädd för spindlar. Min farfars farfar byggde den där gården när han vann på lotto. När vi var små badade jag i badkaret i badrummet. På sommaren gick vi med hunden över fält där vi inte fick gå. Vi var med och tog in hö. Min yngsta kusin tillade ner mellan halmbalarna och vi var säkra på att han skulle dö. Min pappa trillade ner i brunnen när han bodde där som liten och han trodde att han skulle dö. Vi låg på golven huller om buller. Vi firade nyår, påsk, valborg, midsommar, jul här.

När vi ligger i sängen. Min hand vandrar den korta stigen bort mot hans. Håller den. Hans hand som inte är så särskilt stor, om man jämför, men perfekt för min. Men min hand stannar ofta inte så länge, den är inte hemma. En liten bit nedanför armhålan, mellan midjan och armhålan, utanför revbenen. Där är det varmt när man stoppar in handen vilken dag på året det än är, där gillar min hand att bo, att sova. Den sover där varje natt. På min mans revben. Min favoritplats.

Den där om Skuttis

Johanna får mig att tänka på min första kanin (jag har haft två. Båda har dött olyckliga).

Jag var fem eller så där. Min bästis hade två undulater och vi ville att de skulle få bebisar, så att jag också kunde få en. Varje gång de la ägg hoppade vi runt i hennes kök av lycka för nu skulle de ju få bebisar. De fick aldrig bebisar. Min bästis undulat satt på ens axel och åt bröd ur ens mun. Den satt ibland i sin bur på balkongen och pratade med gråsparvar. Jag undrar om den förstod att den var fångad.

Varje eftermiddag gick jag hem till min mamma och jag vill ha en undulat! Jag vill ha en undulat! Jagvillhaenundulat! JagvillhaenUNDULAT! Undulaten var det perfekta djuret. Jag fick ingen för min mamma vara rädd för fåglar.

En sommarkväll när jag kom hem hade jag dock fått en kaninunge. Den satt i en stor bur i trädgården. Pappa är för snäll för sitt bästa och hade gjort en alldeles för stor bur till den, redan där började Skuttis ta över vår familj och bli chef.

Skuttis fick mycket frihet, men inte så mycket kärlek. Jag tror inte att det var någon som riktigt gillade honom och min bror och hans kompisar var livrädda för honom. På somrarna bodde han i trädgården. Jag la moröttsstumpar i blöt för att blasten skulle växa upp och plockade maskrosblad till honom, som jag sen kastade jag snabbt in det i buren. Snabbt, för att han inte skulle bita mig i fingrarna. Resten av året bodde han i vår hall som var ganska stor. Där hoppade han runt och skrämde slag på folk. Ingen vågade gå på toa för då var man tvungen att passera hallens härskare. Ibland när man kom hem från skolan låg Skuttis under en byrå, när man gick förbi hoppade han ut och bet en i fötterna.

Min bror gick alltid in med skor.

Varje kväll stängde pappa in Skuttis i hans lilla inomhusbur. Då blev Skuttis skitsur och stampade med bakfötterna så att det lät över hela huset. Då fick man inte klappa honom på några villkor.

En sommar åkte jag till Lappland med en klasskompis. Den sommaren dog Skuttis. Mamma la honom i frysen i källaren för att jag skulle få vara med på begravningen. Min bror lät sina kompisar och våra kusiner se den döda kaninen för en krona var.

Den där om day 26 – Your fears

Hej Stolte mannen,

i natt drömde jag att du inte längre fanns. Jag var ihop med mitt ex igen och jag visste inte vad som var fel, men jag visste att något var fel, jag skulle inte vara med honom. Så vaknade jag och du låg och snarkade med öppen mun och det blev lätt i magen.

Jag vill leva med dig alltid, alltid. Alltid alltid alltid. Och alltid alltid alltid är tills vi är minst nittio år. Ibland hoppar tanken in i mitt huvud utan att jag blir förvarnad, att du skulle försvinna från mig innan vi hunnit bli alltid, alltid och det gör så djävla ont. Tänk om du dör. Du får inte dö. Hur skulle jag kunna leva utan dig i sextio år? Vakna varje morgon och äta gröt och veta att jag aldrig mer får klaga på att gröt är äckligt när du sitter och läser dn och dricker kaffe. Jag skulle krypa ihop över axlarna, som jag gör nu när jag skriver om det. Jag skulle krypa ihop och bli en liten fläck av det som var jag, och sen till slut skulle jag bli genomskinlig och försvinna.

Folk skulle först krama om mig och ge mig tonfiskgratäng och sen krama mig och säga att det snart kommer kännas bättre och sen rynka bekymrat på ögonbrynen när jag börjar bli lite blek i kanterna. Sen skulle de säga åt mig att jag måste leva vidare och att du hade velat det. Men vi har ju pratat om det där, du och jag, att om du dör så vill jag inte alls att du ska leva vidare eller träffa någon ny. Jag vill att du ska vara ledsen. Och du är likadan. Så när jag blivit lite blek i kanterna så kommer jag bli lite genomskinlig i mitten med och en dag kommer jag vara helt genomskinlig.

Så snälla, lämna mig inte. Lev tills jag och du är nittio.

Med vänlig hälsning,

din fru.

Den där om min favoritjullåt

Och ps: även min favoritfilm när jag var liten. Dolly och ett gäng horor. Det var tider det!

Den där om day 25 – A first

Han kunde ingen engelska. Ingen engelska alls, utom det där enkla, vanliga, viktiga som hellooo, You arr beautiifol och one beeeer.

Och jag, jag kunde ingen italienska. Utom det där enkla, vanliga, viktiga som ciao, ciao Italia. Här är vårt lag. Nu är det vi som ska göra't, nå målet och gå till final, Eros Ramazzotti och desiderio pizza!.

Men han var snygg. Han var snygg och han var italienare. Och hans kompis översatte och tolkade och kroppsspråket var uppfunnet redan 1995 och när man har druckit fem glas vin så vet man att någon vill ha en, fast att man är oskuld och inte kan förstå vad den där killen säger.

Han närmade sig nog tjugofem. Han var kanske till och med tjugofem, eller över tjugofem. Vad fan vet jag, jag brydde mig inte. Han var tjugofem, eller över tjugofem, eller under tjugofem och liknade den där killen i Le Grand Bleu. Och även om han inte liknade den där killen i Le Grand Bleu så gör han det nu, i mina minnen. Och även om han inte liknar den där killen i Le Grand Bleu i mina minnen, så gör han det nu, här i bloggen. Han var brun och mörk och rakad och italiensk och pratade som en gud (för Gud hon pratar italienska) och musklerna på magen de lekte tafatt med varandra och solen lyste på himmelen och den kysste min kind och vågorna de rullade in och havet var fuktigt och kvinnan var ung och kvinnan, som egentligen var en flicka, var fuktig och natten var så mycket äldre. Än kvinnan. Och natten hade sett så mycket. Så många svenskor som fallit för vältränade magar och så många svenskor i för höga klackar och så många svenskor förlora det där som ska vara det finaste och vita de har.

Och egentligen så var han nog en sån där strandraggare som min mamma aldrig varnade mig för. Men vem bryr sig? Han var den första. Han var den första som drog av mig trosorna, som tog på mina bröst, innanför, på det där vita, som solen inte kommit åt, den första som la sig tungt över mig och den första (och den sista) som viskade italienska ord i mina öron. Italienska ord som lika gärna hade kunnat betyda jag ska knulla dig tills solen går upp som imorgon ska jag handla tre tomater, två kilo skinka och en liter mjölk som du är den vackraste jag någonsin mött.

Ur radion strömmade italiensk schlager.

Gente di mare
che se ne va
dove gli pare
dove non sa.
Gente che muore
di nostalgia
ma quando torna
dopo un giorno muore
per la voglia di andare via.

Det var inte ett dugg skönt. Det gjorde inte ont det minsta. Det var mest något som desperat behövde hända innan jag började gymnasiet. Och i rummet bredvid hände samma sak med min bästa kompis. När de var klara (no way in hell att vi blev klara. Jag tror inte ens vi visste att man kunde bli klar. Det upptäckte jag nog tre år senare. I Grekland) gick de ut och rökte och vi gick fnissande hem. Klockan var fyra på morgonen, vi kröp ner mellan våra lakan och nästa dag kunde vi inte sluta le när vi åkte till Venedig. Och jag minns inte mycket av vad som hände i Venedig, eller hur det såg ut. Det fanns en massa vatten. Och en massa duvor. Vem bryr sig om vatten och duvor när någon just tagit det där vita?

Den där om day 24 – Something that makes you cry

Jag flåsar in i restaurangen och stampar värme. Det ser ut som det gör på sådana där ställen: en ensam katt står och evighetsvajar med armen. Det är trä. Och bambu. Enstaka bord. En liten man flyger fram från bakom disken, ler med mer än ögonen och ja? hej? som om det vore en fråga. Han har tittat på tv. Eller läst tidningen. Tv:n står på med lågt ljud och högt ljus. Han har innetofflor och vitt förklä, ser ut att vara sjuttio, men vad vet jag, jag tycker att det är svårt att se ålder på asiater. De tycker säkert att det är svårt att se ålder på caucasians (svenskt ord? Är för trött för att googla, har sökt mitt drömjobb med hjälp av min bästis och slagit in 24 små presenter till en adventskalender till mina kollegor efter helvetesdagen).

Det är hans iver och ensamhet som gör mig ledsen. Hans leende och du får en extra sushibit på köpet! han vet inte ens om jag är värd det. Det känns inte som om jag stör hans vardag, det känns som om han väntat på mig. Klev upp klockan åtta, duschade, borstade håret med kam (fast ja, då heter det kammade sig), gick till sushirestaurangen, öppnade den vid elva, sen satte han sig och väntade. På mig.

Ensamma män. Det får mig att gråta.

Det som är bäst med att jag gav min man en adventskalender förra året...

...är att jag får en i år. Han fick typ ett par strumpor uppdelat i den tolfte och den trettonde. I första luckan fick jag konsertbiljetter till Robyn.

Den där om att jag är så trött att jag svalde ett hårstrå för att jag inte orkade spotta ut det

Så djävla trött efter aktivitetsdag på jobbe där vi försökt få ihop aktivitetsplan för 2011, har suttit i möte nio till fem. Etthunranie blogginlägg som är olästa. Mitt inlägg om vad som får mig att gråta kommer lite sent.