Den där om dofter

Solen lyser in mellan de vita persiennerna och jag kniper ihop ögonen. Vill vara kvar där jag var. Jag minns fortfarande hur de luktar. Allihopa. Hon, den där som utmanade mina gränser till gränser jag inte visste att jag hade, luktar tvättmedel, lite svett och lite djävlaranama. Lilla norskan luktar parfym. Hon sprutade alltid parfym överallt och eftersom vi delade rum så luktade jag också henne efter ett tag. Han, den där otroligt fina australienaren, som jag reste runt med i slutet, han luktar kaxighet, kärlek och rakvatten. Hårda amerikanen, som var som min storebror luktade killparfym, trygghet och, för att vara ärlig, ganska mycket maja. Och min man. Min man, som framträdde starkast i den där drömmen, han luktade en sak. Kärlek.

Jag är redan där, även om det är treveckortjugiendagar kvar. Jag fantiserar om att träffa dem på flygplatsen. I mitt huvud är jag redan i allas famnar. Jag visste att jag kunde längta redan innan, men det här är så absurt att det nästan är löjligt.

Jag borde inte hinna tänka på dem. Jag är så stressad just nu att jag inte kan sova på nätterna. Det är tentor och korstabeller och möten och ideellarbeta och hålla-i-konsert-planerande och fotoutställningar och sola benen och springa sex kilometer varje morgon, som borde ökas till tio och sökande av extrajobb och skrivande och spanskpratande och artiklar och uppsatsskrivande och stipendieplanerande och hänga med kompisarmys och spss:ande och ekonomichefsintervjuande och mammatjatande och Skåneresplanerande och flytta till Stockholm:ande och sommarjobbssökande och dansande och dricka öl:ande och gå på konserter och boxande och läsa för många böcker och hålla känslorna i styr och hur ska jag hinna med allt? - som vanligt alltså. Och om universum är som det ska och brukar så är det väl dags att jag får mig en pojkvän/dejt snart, lagom tills jag ska åka, så att jag inte kan hångla och kuk-i-lura där borta. Universum: gärna den där med de stora hörlurarna jag ser nästan varje dag. Tack?