18 mars 2007

Den där om feberyra

Jag vaknar upp i en lägenhet som inte är min egen och trycket över öron och ögon är påtaglig. Jag frågar efter linsvätska, men det finns ingen, för här används det endagslinser och jag måste ta mig hem och bort. Klockan kan inte vara mer än sex och det är fuktigt och förbannat kallt i gräset, där jag går efter att ha tagit av mig skor med för höga klackar. Somnar om och vaknar några timmar senare av föräldrarsamtal. De ska komma och kramas och trycket är kvar och har med sig en kompis: halsont.

Föräldrar trillar in och eftersom jag vill släpa på så lite som möjligt i möbel- och känsloväg så har jag inget köksbord. De är överseende, tankarna flyger mer rakt hos dem, och de har med sig ett campingbord. Vi sitter runt det, mamma, pappa, barn, äggröra och te för onda halsar.

Bakfylla blandas med ångest och kittlet i halsen. Min sista öl, gårdagen, blev nekad av för lite pengar på kortet. En het diskussion om hjälpandes roll eller icke i Libanon. En väska som är försvunnen och så även en kamera. Jag klappar mig själv på huvudet för att jag hade sinnesnärvaro nog att radera bilder på halvnakna bröst innan jag gick ut.

Mammakram och pappaklapp och en femhundralapp på vardagsrumshyllan och de är borta igen.

7 kommentarer:

Maza sa...

Underbart är kort. Krya på dig, darlo.

erika sa...

jag känne rigen det där...har dock aldrig vågat se just den där clownen...men gång på gång satt vi ändå hos min granne och såg skräckfilm efter skräckfilm, och varje gång fick jag också gå över ängen och skogen hem, och det var liiika läskigt varje gång! Jag ringde alltid mamma och pappa efter skjuts men oftast förgäves eftersom vi ändå bodde så pass nära. Det är först nu, i vuxen ålder jag insett att skräckfilmer kan jag lika gärna strunta i :)

erika sa...

ojdå, fel inlägg!

Jenny sa...

Maza: Tack. Jag haaaatar att vara sjuk, bara sover och sover och fryser och svettas och har tråkigt som faen!

Erika: Nej, aldrig skräckfilmer nu. Bara när kusinerna tvingar en, för att de tycker att det är kul när jag skriker.

ajja sa...

du är bäst när du är klantig ;)

erik sa...

jenny,

det är något vackert i den där femhundra-lappen som blir kvarlämnad, ett fysiskt bevis på att förälder/föräldrar har varit på besök. det vill hjälpas och det kanske har hjälpts på andra sätt men det måste även hjälpas på ett konkret sett för inga stöttningar eller råd i världen kan köpa mat på ICA eller öl i baren.

Jenny sa...

Ajja: Skulle i och för sig hellre vara oklantig. Väska och kamera är uppfunna under säng. Inte min säng, utan där jag sov. Brabra.

Erik: Sant. Om jag bara kan bli frisk nu så ska jag iväg och köpa mjölk och dra ut på den där lappen, så att den räcker hela veckan.