21 mars 2007

Den där om lappen

Jag hade precis kommit hem från Prags uråldrighet och egentligen började det redan innan det och där, men det var där det klickade till och något trillade ner och jag Förstod med versalt, blinkande F, för i vissa världar, i den världen jag levde då, finns det inget som får igång känslorna och de versala f:en som lite gammal hederlig svartsjuka.

Jag hade precis kommit hem från Prag och vi låg i sängen och helt plötsligt hade den blivit för stor för oss, jag ville ligga närmre, så närma jag kunde. Han sa att han hade en hemlighet att berätta för mig och jag sa att jag också hade en hemlighet, en som han kanske borde veta. Hans hemlighet var sådär liten och betydelselös just då att jag inte ens kommer ihåg den just nu. Den kan ha handlat om att han hade ätit upp mina mandlar medan jag var borta, eller att han hade dödat min kaktus. Något sådant betydelselöst.

Jag var bara tjugitvå. Jag bodde tillsammans med min bäste kompis. Han låg i sängen bredvid mig. Mitt hjärta bultade och bankade och ville flyga ut och känslorna slog som vågor inuti mig, nerifrån skötet och upp, mot bröstet och neråt igen. Fram och tillbaka. Det var dags att de kom ut och att jag visade dem för hela världen. Eller i alla fall för honom.

Jag hade precis kommit hem från Prag, där jag insett att jag var kär i honom. Jag tror att jag insåg det när jag satt i knät på Henrik och han ville kyssa mig och jag sa nej. För i mina tankar låg jag redan i den där sängen som var för stor och jag ville egentligen inte vara där. Varken i knät på Henrik, eller i Prag.

Jag vågade inte säga det till honom. Jag kunde inte se honom i ögonen och jag kunde inte titta på honom och det kunde inte vara ljust i rummet. Jag tvingade honom släcka ner och hämta en penna och ett papper och jag gissar att han visste att jag inte skulle skriva att jag hade ätit upp hans russin, utan att det handlade om något mycket mer, något större. Jag tog lappen och skrev

Jag är kär i dig

sen gav jag honom den och han var tvungen att gå ut ur rummet för att se vad jag skrivit. Sen kom han tillbaka till mig och mina känslor och mina darrande fingrar och jag vågade inte titta på honom. Han kom tillbaka till mig och la sig ner bredvid mig och efter den natten så sov vi inte inte i vars en säng längre. Men den där sängen, den var alltid för stor för oss, så vi låg alltid i mitten av den. Tillsammans. Jag var alltid för varm för honom och han klagade alltid över att jag var exakt en grad varmare än honom. Han snarkade mig ibland i örat och kunde väcka mig mitt i natten med att han mumlade något obegripligt. Mitt hår var alltid för stort och i vägen. Jag låg på hans arm och precis innan jag skulle somna så rykte jag alltid lite i benen och han sa att jag var som en hund, som drömmer om att springa. På somrarna höll han på att bli galen för att jag var en grad för varm och att vi låg så tätt och att fönstret i sovrummet inte gick att öppna och jag tvunget, tvunget skulle ha täcke, för att jag alltid frös.

Alltid i mitten. Alltid tillsammans.

14 kommentarer:

trasselfia sa...

det där om att rycka till precis innan sömnen kommer, åh de där ryckningarna, vad jag saknar dom ibland när jag ligger i sängen,
ingen kan riktigt få mig att avguda dom som han kunde.

och jag vet, med ett täcke och benen slingrade in emellan varandra, med en arm runt midjan,
alltid i mitten, alltid tillsammans.

kinis sa...

det dar ar vi, nu. iallafall tills mitt visum har ar slut om 3 manader. sen blir det han i var sang, jag vet inte vart jag hamnar. lite scary.

johannes sa...

åhh sött...

björnen sa...

vackert!

soulkatt sa...

Hjärt hjärt.

Jenny sa...

Kinis: Åhnej, fyfaaan! Jag hatar Visum och gränser och regler och allt som håller folk från varandra!

.m. sa...

Det där på slutet låter fruktansvärt bekant ut. Undrar om alla m fungerar så?

egoegon sa...

jag blir alldeles kär när jag läser det här.

Lisa sa...

kära jenny,
har du hört från henrik på tal om det? those were the days, my friend...
pussar
L

m:a sa...

Vi har också svårt att hålla oss från mitten. Jag är alltid för varm, ändå fryser jag jämt. Han är min kamin som värmer mig, men klagar över att jag faktiskt ÄR för varm, han får panik! Men han står ut tills jag somnar, ryggen mot magen, en arm runt kroppen som greppar bröstet och andedräkten i nacken. Rycket i benen, jag somnar nästan. Då får man kyssen i nacken och blir lämnad rygg mot rygg. I mitten, nära. Man vill ju inte missa närheten trots värmen...

Alexander sa...

Så fint. Och sorgligt, för mig som aldrig varit och förmodligen aldrig kommer att vara med om något liknande.

Jenny sa...

M: Jag känner bara till två M. Ni verkar lika.

Lisa: Sist jag träffade honom så jobbade jag på Stadium ochdet var hösten 2002, efter det har jag inte sett honom. Johanna gick påsamma universitet somjag ett tag, men sen försvann hon. Ylva sprang jag på i Sthlm i somras, hon kände igen min röst när jag stod och sjöng på tunnelbanan (inte tigg-sjöng, utan... sjöng-sjöng). Hon mådde bra. Jag fick hennes nummer, men ringde aldrig. Annars är det bara dig jag har kontakt med. Maria försvann någonstans på vägen, tyvärr!

M:a: Åh. Åhhhh! Nu vill jag sova med någon. Jag skiter i sexet och kyssandet (ehum) och det där, ge mig en kropp!

Alexander: Varför inte? Det är väl bara att själv skriva en lapp. Det är många som gillar lappar.

Alexander sa...

Nej. Det är inte bara att skriva en lapp...

Jenny sa...

Okej, sant,det är viktigare att ha någon mottagare än en lapp.