Den där om lappen

Jag hade precis kommit hem från Prags uråldrighet och egentligen började det redan innan det och där, men det var där det klickade till och något trillade ner och jag Förstod med versalt, blinkande F, för i vissa världar, i den världen jag levde då, finns det inget som får igång känslorna och de versala f:en som lite gammal hederlig svartsjuka.

Jag hade precis kommit hem från Prag och vi låg i sängen och helt plötsligt hade den blivit för stor för oss, jag ville ligga närmre, så närma jag kunde. Han sa att han hade en hemlighet att berätta för mig och jag sa att jag också hade en hemlighet, en som han kanske borde veta. Hans hemlighet var sådär liten och betydelselös just då att jag inte ens kommer ihåg den just nu. Den kan ha handlat om att han hade ätit upp mina mandlar medan jag var borta, eller att han hade dödat min kaktus. Något sådant betydelselöst.

Jag var bara tjugitvå. Jag bodde tillsammans med min bäste kompis. Han låg i sängen bredvid mig. Mitt hjärta bultade och bankade och ville flyga ut och känslorna slog som vågor inuti mig, nerifrån skötet och upp, mot bröstet och neråt igen. Fram och tillbaka. Det var dags att de kom ut och att jag visade dem för hela världen. Eller i alla fall för honom.

Jag hade precis kommit hem från Prag, där jag insett att jag var kär i honom. Jag tror att jag insåg det när jag satt i knät på Henrik och han ville kyssa mig och jag sa nej. För i mina tankar låg jag redan i den där sängen som var för stor och jag ville egentligen inte vara där. Varken i knät på Henrik, eller i Prag.

Jag vågade inte säga det till honom. Jag kunde inte se honom i ögonen och jag kunde inte titta på honom och det kunde inte vara ljust i rummet. Jag tvingade honom släcka ner och hämta en penna och ett papper och jag gissar att han visste att jag inte skulle skriva att jag hade ätit upp hans russin, utan att det handlade om något mycket mer, något större. Jag tog lappen och skrev

Jag är kär i dig

sen gav jag honom den och han var tvungen att gå ut ur rummet för att se vad jag skrivit. Sen kom han tillbaka till mig och mina känslor och mina darrande fingrar och jag vågade inte titta på honom. Han kom tillbaka till mig och la sig ner bredvid mig och efter den natten så sov vi inte inte i vars en säng längre. Men den där sängen, den var alltid för stor för oss, så vi låg alltid i mitten av den. Tillsammans. Jag var alltid för varm för honom och han klagade alltid över att jag var exakt en grad varmare än honom. Han snarkade mig ibland i örat och kunde väcka mig mitt i natten med att han mumlade något obegripligt. Mitt hår var alltid för stort och i vägen. Jag låg på hans arm och precis innan jag skulle somna så rykte jag alltid lite i benen och han sa att jag var som en hund, som drömmer om att springa. På somrarna höll han på att bli galen för att jag var en grad för varm och att vi låg så tätt och att fönstret i sovrummet inte gick att öppna och jag tvunget, tvunget skulle ha täcke, för att jag alltid frös.

Alltid i mitten. Alltid tillsammans.