Den där om ...eller så bryr de sig inte ett djävla skit

Jag undrar vad de kommer säga om oss om tjugifemtihundra år. Att vi är sådana som vill ha det enkelt, allt enkelt, inte orkar jobba för att få det, slit och släng, res dig inte från soffa, googla det och det kommer till dig? Att du inte ens behöver gå utanför dörren, för nu kan du gå in på www.vadsomhelst.se för att få dina linser, ladda hem din musik, uppdatera dig om vad som händer i Indien och klicka dig till en drömsemester i Kina. Orkar du inte åka till Kina kan du läsa om andra som är eller har varit där. Du blir uppskattad och dömd, bekräftad och sedd. Du behöver inte längre gå och supa dig vacker, du kan få ett knull genom att ljuga dig blå på någon sida. Slå på tv:n och få svar på alla dina frågor om sex. Slå på radion och du kan få hem vemsomhelst i ditt vardagsrum. Vi blir bara fetare och fetare och undrar varför medan små, små flickor i Kalifornien spyr i toaletter för att likna ideal som ingen kan leva upp till. I hus stängs en grupp folk in och trampar på varandras känslor och kräver respekt som om det skulle säljer till extrapris, medan folk sitter och tittar på och hoppas att de ska bråka, såra och/eller ha sex.

Den första kvinnliga partiledaren väljs för Socialdemokraterna och folk undrar varför det har gått över hundra år innan det hände, samtidigt som inrökta gubbar muttrar om gamla goda tider och utrökta gubbar muttrar om att vissa länder som fortfarande är i utvecklingsstadier är före oss.

Vi går runt i tomtenisseskor, för tunna jackar, för tjocka sköldar. Vi sätter band i håret och målar falska rosor på kinderna och säger titta på mig, så naturlig jag är, samtidigt som världen håller på att trilla sönder. En stor del av min barndomsö trillar av och stormar drar över det vänaste och tystaste landet upp i norr. I det stora landet i väst slår ilskan till och en tjej som heter Catrina jämnar en stad till marken. Ett mediaorakel som heter Oprah oroar sig över kvarglömda hundar och världen kan inte låta bli att säga att det är skönt att något händer i ett land som anser sig oövervinnerligt. They had it coming. Vem bryr sig om vem som dör när världens storebror blir slaget på fingrarna? I Asien drar en stor våg över land och Aftonbladet vänder kameran från fattiga, utblottade, förtvivlade asiater och väljer istället en svensk mamma, på väg ut i havet och inte in mot strand och tryggheten.

Vi flyger och flänger och försöker hitta oss själva genom att åka bort. Den elfte september blir ett datum med lägre status än fredagen den trettonde, varje arab och muslim blir en tickande bomb och folk som har efternamn som inte låter som Svensson får varken lägenhet eller jobb, borde inte bo någon annanstans än i Mellanöstern, som folk inte ens vet var det ligger. Platser som Basra, Falluja och Tora Bora kablas ut i vardagsrum där folk dricker coca-cola light för att inte bli tjocka.

Världens population går upp, upp, upp och Tellus börjar knaka under vikten, samtidigt som Europa börjar avfolkas och en lösning vore folkinvandring i rätt ålder, bara de heter Svensson i efternamn.

Människor dör och lider och små, små barn har flugor i ögonen, där de sitter på marken och inte har någon aning om vad Gucci är medan en hotellärverska håller hov och vem hon knullar blir förstesidestoff. En Marilyn Monroekopia dör och vi tappar hakan och säger att vi inte är förvånade alls, hon som gjort allt för att bli sedd blir förbisedd och lämnar en liten dotter efter sig. En ung blondin sjunger att hon vill bli slagen en gång till och något i mig förundras över att hon inte fått anorexi ännu, trots två barn, anklagelser, en skilsmässa, mediakräk om hennes misstag och fall.

På Kuba hålls fångar instängda och blir slagna tills de ligger på knä och över världen hörs protester som verkar ha tystats och glömts bort ganska snabbt. Khalid Sheikh Mohammed blir ett känt namn när han erkänner att han är hjärnan bakom terrorattacker och samtidigt som man läser om alla liv han hade velat smula sönder så undrar man vilka metoder som fick fram detta erkännande.

Det fulaste man kan vara är taliban, fet eller homosexuell. En kombination vore ett öde värre än döden.

Joseph Bennard Nichols och Donald Miller dör i USA, men folk vänder sig om och bort och bryr sig mer om ifall Brandeby ska åka ur Let's Dance eller inte.

GI går från att bli namnet på en actiondocka till att bli en livsstil och folk böjer och bänder sig för att nå inre frid samtidigt som de undrar om de egentligen hinner springa förbi ICA på vägen hem, vem som ska hämta barnen på dagis, om det inte är dags att måla om vardagsrummet, varför Eva är smalare än en själv, att man kanske kan hinna lära sig lite spanska efter jobb och undrar varför yogan inte får en att slappna av.

Homosexuella får äntligen gifta sig inne i kyrkan och inte strax utanför. Dock blir de fortfarande hackade i bitar när de går på stan och skulle de våga hålla handen så finns risken att de blir nerslagna. I augusti stämmer alla upp i sång, i alla fall i Sveriges största stad, och då får de upplopp under ordnade former, medan folk står utanför och tittar in på folk som kommit ut.

I små villor och lägenheter sitter folk med ångest och psykoser och ledsna tankar och funderar på varför livet är så orättvist och varför alla världens smärtor och hemskheter är lagda på deras axlar, när alla andra är så lyckliga. Så himla lyckliga.

Jag undrar vad de tycker och tänker. Var vi bakåtsträvare eller framåtgående? Omoderna eller helt okej, för vår tid? De kanske sitter där, i sina flygande bilar, ringer hem till Mars och säger till sina män att "älskling, har du söndagssteken klar vid fem? Jag är hemma om tio minuter!"