18 mars 2007

Den där om ...eller så bryr de sig inte ett djävla skit

Jag undrar vad de kommer säga om oss om tjugifemtihundra år. Att vi är sådana som vill ha det enkelt, allt enkelt, inte orkar jobba för att få det, slit och släng, res dig inte från soffa, googla det och det kommer till dig? Att du inte ens behöver gå utanför dörren, för nu kan du gå in på www.vadsomhelst.se för att få dina linser, ladda hem din musik, uppdatera dig om vad som händer i Indien och klicka dig till en drömsemester i Kina. Orkar du inte åka till Kina kan du läsa om andra som är eller har varit där. Du blir uppskattad och dömd, bekräftad och sedd. Du behöver inte längre gå och supa dig vacker, du kan få ett knull genom att ljuga dig blå på någon sida. Slå på tv:n och få svar på alla dina frågor om sex. Slå på radion och du kan få hem vemsomhelst i ditt vardagsrum. Vi blir bara fetare och fetare och undrar varför medan små, små flickor i Kalifornien spyr i toaletter för att likna ideal som ingen kan leva upp till. I hus stängs en grupp folk in och trampar på varandras känslor och kräver respekt som om det skulle säljer till extrapris, medan folk sitter och tittar på och hoppas att de ska bråka, såra och/eller ha sex.

Den första kvinnliga partiledaren väljs för Socialdemokraterna och folk undrar varför det har gått över hundra år innan det hände, samtidigt som inrökta gubbar muttrar om gamla goda tider och utrökta gubbar muttrar om att vissa länder som fortfarande är i utvecklingsstadier är före oss.

Vi går runt i tomtenisseskor, för tunna jackar, för tjocka sköldar. Vi sätter band i håret och målar falska rosor på kinderna och säger titta på mig, så naturlig jag är, samtidigt som världen håller på att trilla sönder. En stor del av min barndomsö trillar av och stormar drar över det vänaste och tystaste landet upp i norr. I det stora landet i väst slår ilskan till och en tjej som heter Catrina jämnar en stad till marken. Ett mediaorakel som heter Oprah oroar sig över kvarglömda hundar och världen kan inte låta bli att säga att det är skönt att något händer i ett land som anser sig oövervinnerligt. They had it coming. Vem bryr sig om vem som dör när världens storebror blir slaget på fingrarna? I Asien drar en stor våg över land och Aftonbladet vänder kameran från fattiga, utblottade, förtvivlade asiater och väljer istället en svensk mamma, på väg ut i havet och inte in mot strand och tryggheten.

Vi flyger och flänger och försöker hitta oss själva genom att åka bort. Den elfte september blir ett datum med lägre status än fredagen den trettonde, varje arab och muslim blir en tickande bomb och folk som har efternamn som inte låter som Svensson får varken lägenhet eller jobb, borde inte bo någon annanstans än i Mellanöstern, som folk inte ens vet var det ligger. Platser som Basra, Falluja och Tora Bora kablas ut i vardagsrum där folk dricker coca-cola light för att inte bli tjocka.

Världens population går upp, upp, upp och Tellus börjar knaka under vikten, samtidigt som Europa börjar avfolkas och en lösning vore folkinvandring i rätt ålder, bara de heter Svensson i efternamn.

Människor dör och lider och små, små barn har flugor i ögonen, där de sitter på marken och inte har någon aning om vad Gucci är medan en hotellärverska håller hov och vem hon knullar blir förstesidestoff. En Marilyn Monroekopia dör och vi tappar hakan och säger att vi inte är förvånade alls, hon som gjort allt för att bli sedd blir förbisedd och lämnar en liten dotter efter sig. En ung blondin sjunger att hon vill bli slagen en gång till och något i mig förundras över att hon inte fått anorexi ännu, trots två barn, anklagelser, en skilsmässa, mediakräk om hennes misstag och fall.

På Kuba hålls fångar instängda och blir slagna tills de ligger på knä och över världen hörs protester som verkar ha tystats och glömts bort ganska snabbt. Khalid Sheikh Mohammed blir ett känt namn när han erkänner att han är hjärnan bakom terrorattacker och samtidigt som man läser om alla liv han hade velat smula sönder så undrar man vilka metoder som fick fram detta erkännande.

Det fulaste man kan vara är taliban, fet eller homosexuell. En kombination vore ett öde värre än döden.

Joseph Bennard Nichols och Donald Miller dör i USA, men folk vänder sig om och bort och bryr sig mer om ifall Brandeby ska åka ur Let's Dance eller inte.

GI går från att bli namnet på en actiondocka till att bli en livsstil och folk böjer och bänder sig för att nå inre frid samtidigt som de undrar om de egentligen hinner springa förbi ICA på vägen hem, vem som ska hämta barnen på dagis, om det inte är dags att måla om vardagsrummet, varför Eva är smalare än en själv, att man kanske kan hinna lära sig lite spanska efter jobb och undrar varför yogan inte får en att slappna av.

Homosexuella får äntligen gifta sig inne i kyrkan och inte strax utanför. Dock blir de fortfarande hackade i bitar när de går på stan och skulle de våga hålla handen så finns risken att de blir nerslagna. I augusti stämmer alla upp i sång, i alla fall i Sveriges största stad, och då får de upplopp under ordnade former, medan folk står utanför och tittar in på folk som kommit ut.

I små villor och lägenheter sitter folk med ångest och psykoser och ledsna tankar och funderar på varför livet är så orättvist och varför alla världens smärtor och hemskheter är lagda på deras axlar, när alla andra är så lyckliga. Så himla lyckliga.

Jag undrar vad de tycker och tänker. Var vi bakåtsträvare eller framåtgående? Omoderna eller helt okej, för vår tid? De kanske sitter där, i sina flygande bilar, ringer hem till Mars och säger till sina män att "älskling, har du söndagssteken klar vid fem? Jag är hemma om tio minuter!"

26 kommentarer:

kaia sa...

Satt framför nyheterna igår och undrade varför det är en sådan enorm grej att en kvinna är sosse-kung. Det finns ju massa partier som har haft kvinnlig partiledare i åratal. Fast sen minns jag USA och hur min dåvarande svärsyster eller vad det kan tänkas heta var tvungen att gifta sig, 18 år gammal, därför att abort var pinsamt och dyrt, men framför allt pinsamt, och inte fick sova över hos pojkvännen fast alla visste att hon redan var med barn för VAD SKULLE FOLK TRO? Sverige är ingen idyll, långtifrån, men nog är det lättare att vara ung och/eller tjej och/eller homo här. Tror jag.

Erik sa...

Själv sitter jag i landet där alla älskar äpplen. Apfelstrudels, Apfelsaft, Apfeltasche, Apfel-you-name-it.

Men jag skulle gärna ha en flygande bil.

Och en fet homosexuell taliban... Det vore nåt.

Å sa...

Självklart kommer nästa generationer se tillbaka på vår tid med en naiv romantisk syn, precis som vi gör när vi tittar tillbaka. Om vi tom kan romantisera kring historiska krig så ska väl de lyckas titta på vår eviga persuit after happiness på samma sätt. Vi lär oss ju aldrig, vi människor.

Jenny sa...

Kaia: Politiskt är det ganska stort, eftersom S är ett av de största partier vi har och Sahlin antagligen kommer bli den första kvinnliga statsministern i Sverige. Det kommer ju att vara "första året kvinnor fick rösta... första året kvinnor fick ställa upp i riksdagsval... första kvinnliga statsministern". Jag håller med om att Sverige är ganskatryggt, men vi är verkligen inte där än. Kanske om hundra år?

Erik: De måste ju finnas. Skulle bli väldigt förvånad om homosexualitet inte finns i Afghanistan. Ha det så kul med dina äpplen. Jag har "kul" med mina Vicks, under tre täcken och med tre liter te/dag.

Å: Håller med. Det kommer vara "gamla goda tiden" samtidigt som de säkert kommer se tillbaka på oss som värsta omoderna.

Å sa...

Såg precis länkningen. Tack!

sandra sa...

Det här var så bra. Rakt igenom. Den där boken av Jenny blir en verklighet en dag. Nu är jag helt övertygad.

erik som inte bor i äppel-landet sa...

alla samhällen har sina typer av problem, och det blir oftast fel att jämföra dem, men jag vill ändå ge följande:

såg en dokumentär om livet efter tsunamin som tack och lov fokuserade på de som blev kvar och inte kunde fly från iallafall den fysiska förstörelsen genom att sätta sig på ett plan. De som blev kvar med den fysiska förstörelsen och det känslomässiga helvetet.

Två barn överlevde sina föräldrar, de bodde i ett hus som hade fyra tomma väggar kvar. Även om det inte hade tak eller innehåll, så hade det fyra massakrerade väggar för de hade innan vågen bott i det dyraste huset i området. Där bodde de, ensamma, efter att deras föräldrar hade spolats ut ur deras liv. Dottern läste på universitet, men ekonomin var lika bortspolad den och snart skulle det ta slut om inte inkomster ordnades. Vad göra? Jo, mitt i helvetet kommer hon och en vän på att de kan baka kakor och andra bakverk till traktens bagerier som de kan leverera på morgonen innan de går till universitetet. Bilderna av när de varje dag i veckan klockan 3 på morgonen går upp för att baka kakor i ett totalt beckmörker förutom det stearinljus de har för att sedan åka runt trakten och leverera detta innan de går till universitet klockan 8 och sedan kommer hem till kvällen för att tänka ut hur de skall reparera de fyra väggarna till ett hus igen, de finns kvar.

K sa...

Åh va bra skrivet. Duktiga du. jag vill visa alla denna texten, sätta upp den på anslagstavlan på jobbet. Men det ska jag inte. Eller? ;)

egoegon sa...

och den här texten skickar du någonstans så det kan bli publicerat, eller hur?

annaluna sa...

typ bästa bloggen jag någonsin läst. Du MÅSTE Skriva en bok, en av anledningarna till att du finns måste vara för att dela med dig av vad du skriver!! UNDERBART!

Jenny sa...

Okej, tack alla finafina! Även om jag skulle gå ifrån att vara så djävla svensk och kanske vilja och våga publicera så hade jag nog inte haft någon aning om hur man gjorde. Hur gör man?

Å: Självklart! Har bara stjärnor på min länklista, vettu!

Andra Erik, som inte bor nära några äpplen: Mmm, precis. Jag vet och förstår varför det blev fokus på Thailand och svenskarna, och det är ganska självklart, men ändå...

Emma sa...

det där var ungefär hur bra skrivet som helst!!!

Jenny sa...

Tack snälla Emma! När man är sjuk och hemma (inte "bara hemma" eftersom jag inte kan sitta still och har gjort femtiotusen saker idag - bland annat planterat om blommor - så att svetten lackat och febern stigit) så hinner man tänka en hel del och sedan skriva ner det!

sara sa...

sa sant sa sant. du fangar hela kanslan som man ibland kan fa nar man staller sig utanfor det som man egentligen alltid ar inuti och forsoker betrakta sitt eget liv. konstigt ar det, alltihop.

Signe sa...

älskar din text. så sann, underbar och läskig. men något måste vi ju lära oss, vi människor. det måste man ju tro. fast det sällan ser så ut. inbillar mig att det finns något slags hopp i det faktum att du skriver det du gör och att många håller med.

lejdy sa...

ämen vafan, du är så jävla bra att jag måste länka till det här i min blogg.. hoppas att det är okej! och jag håller med föregående talare om att detta borde publiceras (jag vet dock inte heller hur man gör) och att du borde skriva en bok. och jag får dåligt samvete för att jag såg let's dance ;) tihi. hursomhelst, you GO girl!

lejdy sa...

kolla in det här btw, m an kan ju få ont i magen för mindre..http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1025821,00.html

Å sa...

Jenny: Hur man gör? Ingen aning, men jag skulle tro att det hjälper om man skickar några exempel på texter man skrivit till olika tidningar/förlag... Det var ju så Silverfisken gjorde när han började skriva för Veckorevyn (men det kanske inte är där du helst vill publicera dina texter?)

Annars struntar man i att publicera (för då får man ju sådan där jobbig kritik) och bara njuter av att man har läsare som avgudar en, i och för sig oavlönat men ändå...

Jenny sa...

Sara och Signe: Fast jag har inte tagit med det där underbara, och det stör mig lite. Det där om att det faktiskt har blivit skitbra på vissa områden med. Folk rör upp och protesterar och ställer sig upp och skriker nog! Och det är jag förbannat stolt och glad över.

Lejdy: Jag kollade också LD i söndags, men man kan ju inte gå runt och vara ledsen hela dagarna, man måste få koppla av också. Bara det inte tar över, så att det där om att bry sig om fattas helt.

Å: Nja, VR är väl inte direkt ett forum som jag skulle vilja bli ihopkopplad med. Jag menar inte publicerad jämt, regelbundet, jag menar mer typ en gång. Är det insändare då, eller? Och det där med att bli kritiserad, dömd och utmanad ser jag bara som ett steg framåt, lika viktigt som att bli publicerad. (Eller så är jag skiträdd för det och det är just därför det borde göras.)

Jenny sa...

Sen måste jag bara: Whaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! Kåtchock! Dreggelchock! Chockchock! Min man i hörlurar, som jag mer än gärna skulle vilja sätta på, eller ännu hellre bli påsatt av, står just nu utan tröja i vår skola. Han är fin. Vi fick ögonkontakt. Han log. Jag ramlade nästan. Fyfan, vad han är fiiiiin!

Å sa...

Hahaha, och du åker om, hmmm, vad är det, 2 veckor? Ödet ska nog hinna få ihop er också (glöm bara inte att berätta)...

Och ja, jag tror det är så man gör. Skicka till någon tidning du gillar. Du kan ju alltid frilansa och skicka in då och då, när du känner för det. Eller så skriver du en bok, publicerar den under pseudonym och får både kritik (ris och rosor) och anonymitet... Bara du skickar en kopia till mig dvs.

Äppel-Erik sa...

Så här gör man: kolla upp nån tidning eller magasin (papper eller nät) som du gillar och där liknande texter publiceras.

Skicka ett mejl med texten bifogad till en redaktör på tidningen (alltid bättre med en person än en anonym "infoadress"), förklara kort vem du är, att du har en blogg som är relativt välbesökt (ange adress) och att du gillar deras tidning och gärna skulle vilja bidra.

Vänta två dagar och ring sedan upp och presentera dig, fråga om mejlet kommit fram och om de hunnit titta på texten. Bli glad om de säger ja och förhandla arvode. Bli inte allt för besviken om de säger nej.

Repetera.

Tips: det kan vara bra att redan från början tänka på en viss tidning eller magasin när man skriver - på så sätt anpassar du språket och genren så att det passar i publikationen.

Lycka till.

Jenny sa...

Å: Jajemen, två veckor är allt som behövs för kärleksbetygelser och löften. Djävla skit! På lördag ska jag och mitt långa hår gå ut för sista gången, jag satsar sjutusen spänn på att jag och Herr Dröm med lurarna kommer att gå hem tillsammans då!

Äppel-Erik (himla fint smeknamn, det får du ta med dig privat med!): Okej, tack snälla, fina! Tror att jag går och gömmer mig i ett mörkt hål istället, är nog för feg och lat för det där. Men det ligger i mitt bakhuvud, lovar!

Å sa...

Trodde att vi skulle vara ärliga här? "Jävla skit" är väl egentligen inte det första som du tänker på när du ser er två tillsammans, tätt omslingrade, svettiga, anfådda, viskandes heta ord mellan varandras läppar och allt det där andra underbara? "Jävla skit" kommer efteråt, när konsekvenserna kommer, eller?

Linda sa...

Jenny, jag förstår inte hur du alltid lyckas slå huvudet på spiken SAMTIDIGT som du uttrycker dig bättre än i stort sett alla andra bloggare. Amazing. Din blogg är en daglig njutning :)

Jenny sa...

Å: Amen okej. Du vinner. Det är sant.

Linda: Nu blir jag lite mallig här. Tack!