05 mars 2007

Den där om Mellanmjölkssamhället

Jag tror att det var året jag fyllt femton som jag stal alla julklappar som jag sen gav bort. Ett hårspänne till en kompis. En tröja till mamma. En serietidning till min bror. Den julen fick alla fler julklappar av mig än de någonsin fått. Mamma hade gett mig pengar att köpa julklappar för, som varje år. Jag tror att det var runt fyrahundra. De gick till sprit, som vi köpte av A-lagarna och till cigaretter, som var svårare att snatta.

Den sommaren hade jag lärt upp en av mina kompisar hur man snattade lättast. Vi började i Sverige, och fortsatte i Italien, när vi var där på semester. Jag minns inte riktigt vad vi tog, men jag misstänker att det var kläder och annan onödig skit. Hon var inget bra på att stjäla, hon blev för nervös och började vissla. Jag, däremot, kunde sno halsband framför ögonen på kassapersonalen. Jag förstår inte att de inte såg det.

Jag minns en gång, när jag tog en tröja från en galge. En tröja, som var alldeles för stor för mig, och helt sonika promenerade ut ur affären. Ingen märkte någonting och jag slängde tröjan på närmaste bänk.

Jag vet varför jag snattade. Jag ville samma sak som alla andra som snattar. Jag var så ooriginell att det var tråkigt. En liten tonåring med för mycket fritid och för många tankar, som levde ett för lätt liv i ett Mellanmjölkshus, i ett Mellanmjölkssamhälle. Alla lät mig passera och gå och springa och göra vad fan jag ville och alla gränser och regler, som jag borde ha testat, fanns egentligen inte. De tittade åt ett annat håll eller blundade och såg inte det jag ville att de skulle se. Mig.

Jag mådde lite illa när de öppnade de där presenterna, den där julafton året då jag fyllde femton. Jag kunde inte riktigt vara stolt över dem och hade tydligen ett samvete någonstans under de för tajta tröjorna och den hårda attityden.

3 kommentarer:

Daniel Storey sa...

Har inte hunnit så långt att jag analyserat varför jag gjorde det. Men om jag haft nån form av självkritik hade jag aldrig börjat. Istället slutade det i baksätet av en polisbil och ett oooootroligt pinsamt samtal hem till mamma (som hade tydliga gränser, ingen skugga på henne). Hur som helst sög jag som snattare. Nu skulle jag nog inte ens våga provsmaka på lösviktsgodiset.

Synd som fan att du blivit utsatt för det där äcklet förresten. Hoppas du gav han en mental eller fysisk pungspark. Håll kvar huvet i bland molnen!

Jenny sa...

Jag var för duktig för mitt eget bästa.

It´s all about me sa...

jag snattade oxå..när jag var typ 13-14. Men jag håller inte med om att alla gör det för att synas. Jag gjorde det för att jag oxå ville ha saker som alla andra, för att jag fick ärva mammas gamla för korta gröna jeans. Och för att det gav en kick. När jag var 12 snattade vi massa godis bara för att det gav en kick, det blev nästan som en tävling...en utmaning. Jag snattade aldrig stora, dyra tröjor. En gång i 7:an var jag med coola gämget på stan och det snattade på en sportaffär och åkte fast. Det var så jävla läbbigt. De lät mig gå eftersom jag inte snattat där, de tittade inte ens i min väska där det på botten låg en bunt cd-skivor...och jag blev förvånad över hur de coola inte skyllde på mig utan sa "Låt henne gå, hon har inte gjort något!" Efter det har jag inte snattat ett piss, om man inte räknar provsmak av naturgodis;)