Hej, jag heter Jenny och jag är en hustruwannabe!
Hej Jenny!
Det är sant, hur bakåtsträvande och icke-feministiskt det än må vara. För feminist? Javisst! men samtidigt som du säger ditt namn och vill bjuda mig på en öl på krogen så har jag flyttat in i din lägenhet, fött dina barn, namngett dem och tvingat dig att ta mitt efternamn, i huvudet.
Jag vill ha man och barn och karriär och ett stort hus i Italien och tjäna förmånga tusen. Jag vet vad våra barn ska heta och hur de ska se ut. Jag vet vilka blommor som växer i vår trädgård och att ingen hinner ta hand om dem. Jag vill ha allt det där.
Jag inbillar mig själv att jag inte är redo att träffa någon, att jag måste resa klart, växa upp och inte bli fastkedjad eller kvarhållen.
Jag tatuerar in en feminstlesbisk text på ryggen och skojar om att killar nu har något att läsa medan de sätter på mig bakifrån. Jag riktar in mina studier på banor där främst mansfötter trampat, men det ligger där och gror och växer och kämpar. Och jag kämpar emot. Självständig! Självständig! Självstä...
Jag vill ha någon. Jag vill gifta mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Vad är det för feminstlesbisk text du har på ryggen? Låter väldans spännande! :)
Oj.Precis så känner jag varje dag. Och blir barnsligt arg på mig själv. Att ha fantasislott och drömmar i huvudet som om jag mentalt prenumererade på brollopstorget.se, jag säger till huvudet att nej tack ta och försvinn, du passar inte här. Inte är jag en sån där tjej. För jag måste resa till de hörn jag inte hunnit med, satsa på min karriär och allt det där.Att dyrkas och dyrka tar så mycket tid och kraft och dödar drömmar. Och jag vill ju inte eller jo det vill jag eller nä.
är inte du redan gift? ;)
Det kan inte vara lätt att vara kvinna idag. Förtryckt från alla håll, liksom. Jag kanske måste ompröva min uppfattning om att det är tjejerna som är dagens vinnare. ;§
ja, vad är för text? Bekänn färg nu Jenny
Jag vill också veta!
Jenny: Fan, precis i samma stil skulle jag börja mitt inlägg som jag redan skrivit men inte publicerat. Helvete vad vi tänker likt ibland. Men ämnet var något helt annat... Jaja, får formulera om helt enkelt.
hmm, men vänta. Så när det är bakifrån blir du alltså påsatt? Det är inte du som gör det då, sätter på alltså haha..
Det där med texten... kanske ska suga på den karamellen lite och inte berätta. Vi får se.
Haren: Tror att det är en hel del som känner så faktiskt. I dagens Sverige ska man vara tretton saker samtidigt och allt drar i en. Svårt att kombinera, fast att det egentligen inte alls är det.
Soulkatt: Jo, i och för sig! :) Jag vill gifta mig igen då!
Alexander: De enda som vinner idag är medelålders män som heter Göran. För någraår sedan (vet inte om det gäller fortfarande) så fanns det fler chefer som hette Göran än det fanns chefer som var kvinnliga.
Å: Fast nu vet vi ju att du var först med det. Kör på!
Johannes: Sant, jag gick i min egen fälla!
Ja, de där Görangubbarna är ett sabla otyg. Min mamma gifte sig med en sådan (en avdelningschef!)och blev lyxhustru. Innan dess var hon socialistfeminist. Så nu vet du vad som väntar dig. ;) En lite mer seriös diskussion kan vi ta i korrespondensen. Eller inte. Jag tror dock inte det framgick riktigt vad jag menade med min kommentar.
Det är mycket möjligt att du får någon och får gifta dig, inom kort. Det är ju ändå "Kärlekens år" i år!
Fast i ärlighetens namn (nu var jag tvungen att kolla upp det, eftersom jag blev lite betänksam), handlade det där om cheferna enbart om verkställande direktörer på de 500 största företagen i Sverige. Och det var 5-10 år sedan.
haha fint där :)
du! det är inte långt kvar nu va? till resan?
Alexander: Det är absurt ändå. Och tack för att du är min personlige googletjänsteman!
Anna: Det känns fördjävla tryggt alltså!
Soulkissen: Inte lång tid kvar alls, den 4/4 lämnar jag landet!
Jag börjar undra om jag är den enda som är kvar som INTE vill ha man, barn, hus, familjeliv... ;)
Man har jag visserligen, en som blivit min sambo t.o.m., men ingen av oss är det minsta intresserade av att skaffa oss ett liv tillsammans där vi är beroende - knappt ens av varandra. Under de närmare 3,5 år vi varit tillsammans har vi spenderat gott om tid isär, i många fall t.o.m. månader i olika länder. Men vi har alltid gillat det: man saknar varandra mycket, har alltid massor att prata om och massor av drömmar genereras. Men drömmar om familjeliv saknar vi båda. Jag tycker t.o.m. att barn känns som livets slut. There, I said it. Vågar inte yttra det högt speciellt ofta, men att skaffa barn känns för mig verkligen som om jag skulle strypa allt som är jag och ge mig 100% till en annan människa. Bara tanken på det gör mig kallsvettig och stressad.
Men å andra sidan är det kanske så man känner fram till den dag man är redo? För VILL man ha barn och familjeliv, så känns det nog inte alls som livets slut att "skaffa sig det".
Jag hoppas att din framtid i Italien blir verklighet! ;)
Linda: Jomen, så där är det också mellan varven! Var tredje vecka, ungefär, kör jag på den linjen. Då är livet slut den dag jag kommer bli gravid och bestämmer mig för att behålla ungen.
Karriärskvinna eller rik hemmafru? Låter ungefär lika bra, tycker jag.
Frugan är hemmafru, använder mina pengar och är hur fri som helst, så det ena behöver inte betyda det andra.
Shadow: Det där är ju något som var och en får ta ställning till. Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja vara hemmafru. Jag vill jobba och prestera och göra något med de (plus) sex års eftergymnasiestudier jag kommer ha. Men det är jag, och alla kan inte vilja ha samma. Som tur är.
Skicka en kommentar