Den där om brevvännen

I tidernas begynnelse levde en flicka som var trött på att flytta runt och bli runtflyttad. Det var ständigt nya klasskompisar och nya vänner och samma gamla hets och ny hets. Hennes pappa var en sådan som inte kunde stanna på ett ställe. Han var så rastlös att hans barn blev rotlösa. Deras små rötter sträckte sig och ville så gärna slå rot i den skånska myllan, men han drog upp dem och de flyttade vidare. Den lilla flickan lovade sig själv att inte utsätta sina egna barn för samma sak och därför, när tiden hade gått och tidernas begynnelse blivit lite senare och solen gått upp och ner och fått träningsvärk, så stannade hon på ett ställe, i ett samhälle, på samma gata, i samma hus. För att barnen skulle få rota sig och få gräva sig riktigt långt ner i jorden och kunna vända ansiktena upp mot solen och bli värmde och säga ”tack, mamma, för att vi står still, för att vi är stilla, inte flyttar en meter. Tack för denna trygga uppväxt!” Och mamman skulle le och veta att japp, hon hade gjort rätt.

Den lilla flickan, i tidernas begynnelse, skaffade sig även en brevvän. En vän som stannade där han var och som var konstant, när hon blev bortdragen och uppdragen och inte dragen, för hon var inte den sortens flicka. Denna brevvän bodde på andra sidan jorden och stod ut med att den lilla flickan hade ständigt nya adresser och ständigt nya vyer, som alltid var desamma, att berätta om. Om tjänstefolk, som var nya men ändå de samma. Om vänner som var nya, men som betedde sig som de gamla gjort. Om vägar som alla ledde till samma ställen. Och brevvännen berättade om livet på andra sidan jorden och om monsuner och militärkupper och om att regn kan låta på tiotusen olika sätt.

Och de två skrev och skrev och blottade sig och sitt innersta och visade upp händerna, där känslorna vällde ut till höger och vänster och visade upp sköldar och drömmar och känslorna slog som vågor mot stranden och känslor som stod stilla som lugna insjöar. De skrev om svek och kärlek och fantasier och filosofier som de var ensamma om att ha i en värld full av oliktänkare.

En dag flyttade hon en gång för mycket och de tappade bort varandra. De tappade bort varandra och något förlorades på vägen. De förlorade känslor som vällde ut till höger och vänster och de där vågorna som slog och stod stilla. Och de växte upp och till sig och hon gick en massa år på universitetet och fick sin första kyss, fast kanske inte i den ordningen. Hon fick sig en man och två barn, hon valde en man och två barn, eller om de valde henne, och när det var dags att skaffa kattungar så skaffade de kattungar och när det var dags att skaffa kanin så skaffade de kanin och när det var dags att skaffa video så skaffade de video, fast kanske inte i den ordningen. Och när det blev dags att skaffa fadderbarn, så satt mamman där och valde mellan länder och egentligen var valet ganska självklart för hon valde landet där brevvännen bott.

Det ena barnet visade sig vara som hennes pappa: en sån där som inte kunde sitta still eller vara lugn. Det spratt i barnets ben och innan hon hade hunnit gå ut mellanstadiet hade hon bott själv på en gård. Innan hon hunnit gå ut högstadiet hade hon åkt själv till England. Innan hon hade gått ut gymnasiet hade hon bott själv i Tyskland. Redan när hon var nitton flyttade hon till London och så fortsatte det tills den dagen hon ringde till sin mamma och deklarerade att nu skulle hon till Filippinerna.

Och tanken släppte henne inte. Tanken om brevvännen, så hon använde alla sina källor för att hitta den där gamla brevvännen och alla de där källorna visade sig vara google.com och källorna visade henne att han fortfarande levde. Han levde fortfarande och han visade sig vara doktor och kommit högt upp i samhället och vara halvkändis. Och mamman gick några dagar och funderade på om cirkeln skulle vara sluten om hennes dotter fick möta brevvännen, om det var så det var menat, i begynnelsen. Om dotterns väg genom livet skulle gå genom hennes brevvän, en liten grusväg till höger, kantad av vita nötta trästaket och mangrove. Om gudarna suttit uppe i himmelen och beslutat att ödet skulle gå en viss väg, en väg kantad av mangrove.

För ödet är ibland väldigt oförståeligt och svårt att förstå, men när man ser på det efteråt och tittar bakom axeln, så kan man se hur den där röda tråden ligger som ett garnnystan genom allt som gjorts och även om det trasslat till sig ordentligt någonstans på vägen, så gjorde det där trasslet att man snubblade till och missade bilen som kört på en i annat fall. Och när man låg där, tillsnubblad och undrade hur fan livet kunde ha dragit undan benen på en så såg man inte den där bilen, som man nu ser när man tittar bakåt, över axeln.

Så hon satte sig ner och tog fram sin skolengelska, som hon egentligen tappat på vägen, lite hade slipprat ut åt gången, på vägen från nian till nu, och det låg egentligen bara lite kvar på botten och varje gång hon var tvungen att prata med en kund på engelska så blev hon nervös och lite fuktig i händerna. Hon satte sig ner, med sin skolengelska och skrev ett e-mail. Hon skrev e-mailet och körde rättstvning och blev stolt över sig själv när hon bara hade tre fel och sen tryckte hon på ”skicka”.