09 mars 2007

Den där om brevvännen

I tidernas begynnelse levde en flicka som var trött på att flytta runt och bli runtflyttad. Det var ständigt nya klasskompisar och nya vänner och samma gamla hets och ny hets. Hennes pappa var en sådan som inte kunde stanna på ett ställe. Han var så rastlös att hans barn blev rotlösa. Deras små rötter sträckte sig och ville så gärna slå rot i den skånska myllan, men han drog upp dem och de flyttade vidare. Den lilla flickan lovade sig själv att inte utsätta sina egna barn för samma sak och därför, när tiden hade gått och tidernas begynnelse blivit lite senare och solen gått upp och ner och fått träningsvärk, så stannade hon på ett ställe, i ett samhälle, på samma gata, i samma hus. För att barnen skulle få rota sig och få gräva sig riktigt långt ner i jorden och kunna vända ansiktena upp mot solen och bli värmde och säga ”tack, mamma, för att vi står still, för att vi är stilla, inte flyttar en meter. Tack för denna trygga uppväxt!” Och mamman skulle le och veta att japp, hon hade gjort rätt.

Den lilla flickan, i tidernas begynnelse, skaffade sig även en brevvän. En vän som stannade där han var och som var konstant, när hon blev bortdragen och uppdragen och inte dragen, för hon var inte den sortens flicka. Denna brevvän bodde på andra sidan jorden och stod ut med att den lilla flickan hade ständigt nya adresser och ständigt nya vyer, som alltid var desamma, att berätta om. Om tjänstefolk, som var nya men ändå de samma. Om vänner som var nya, men som betedde sig som de gamla gjort. Om vägar som alla ledde till samma ställen. Och brevvännen berättade om livet på andra sidan jorden och om monsuner och militärkupper och om att regn kan låta på tiotusen olika sätt.

Och de två skrev och skrev och blottade sig och sitt innersta och visade upp händerna, där känslorna vällde ut till höger och vänster och visade upp sköldar och drömmar och känslorna slog som vågor mot stranden och känslor som stod stilla som lugna insjöar. De skrev om svek och kärlek och fantasier och filosofier som de var ensamma om att ha i en värld full av oliktänkare.

En dag flyttade hon en gång för mycket och de tappade bort varandra. De tappade bort varandra och något förlorades på vägen. De förlorade känslor som vällde ut till höger och vänster och de där vågorna som slog och stod stilla. Och de växte upp och till sig och hon gick en massa år på universitetet och fick sin första kyss, fast kanske inte i den ordningen. Hon fick sig en man och två barn, hon valde en man och två barn, eller om de valde henne, och när det var dags att skaffa kattungar så skaffade de kattungar och när det var dags att skaffa kanin så skaffade de kanin och när det var dags att skaffa video så skaffade de video, fast kanske inte i den ordningen. Och när det blev dags att skaffa fadderbarn, så satt mamman där och valde mellan länder och egentligen var valet ganska självklart för hon valde landet där brevvännen bott.

Det ena barnet visade sig vara som hennes pappa: en sån där som inte kunde sitta still eller vara lugn. Det spratt i barnets ben och innan hon hade hunnit gå ut mellanstadiet hade hon bott själv på en gård. Innan hon hunnit gå ut högstadiet hade hon åkt själv till England. Innan hon hade gått ut gymnasiet hade hon bott själv i Tyskland. Redan när hon var nitton flyttade hon till London och så fortsatte det tills den dagen hon ringde till sin mamma och deklarerade att nu skulle hon till Filippinerna.

Och tanken släppte henne inte. Tanken om brevvännen, så hon använde alla sina källor för att hitta den där gamla brevvännen och alla de där källorna visade sig vara google.com och källorna visade henne att han fortfarande levde. Han levde fortfarande och han visade sig vara doktor och kommit högt upp i samhället och vara halvkändis. Och mamman gick några dagar och funderade på om cirkeln skulle vara sluten om hennes dotter fick möta brevvännen, om det var så det var menat, i begynnelsen. Om dotterns väg genom livet skulle gå genom hennes brevvän, en liten grusväg till höger, kantad av vita nötta trästaket och mangrove. Om gudarna suttit uppe i himmelen och beslutat att ödet skulle gå en viss väg, en väg kantad av mangrove.

För ödet är ibland väldigt oförståeligt och svårt att förstå, men när man ser på det efteråt och tittar bakom axeln, så kan man se hur den där röda tråden ligger som ett garnnystan genom allt som gjorts och även om det trasslat till sig ordentligt någonstans på vägen, så gjorde det där trasslet att man snubblade till och missade bilen som kört på en i annat fall. Och när man låg där, tillsnubblad och undrade hur fan livet kunde ha dragit undan benen på en så såg man inte den där bilen, som man nu ser när man tittar bakåt, över axeln.

Så hon satte sig ner och tog fram sin skolengelska, som hon egentligen tappat på vägen, lite hade slipprat ut åt gången, på vägen från nian till nu, och det låg egentligen bara lite kvar på botten och varje gång hon var tvungen att prata med en kund på engelska så blev hon nervös och lite fuktig i händerna. Hon satte sig ner, med sin skolengelska och skrev ett e-mail. Hon skrev e-mailet och körde rättstvning och blev stolt över sig själv när hon bara hade tre fel och sen tryckte hon på ”skicka”.

18 kommentarer:

It´s all about me sa...

aaah, du är så duktig!!!!!!!!

(fick hon svar..?)

Jenny sa...

Tack! Hade jag haft lätt för att rodna så hade jag gjort det nu. (Det förtäljer icke historien!) ;)

Björnen sa...

Du skriver ju så himla fint! Blir helt lycklig! :-D

Anonym sa...

S K R I V
E N
B O K
!

Å sa...

Ens mamma är ens mamma är ens mamma. Underbart, och jag blir lite avundsjuk.

soulkatt sa...

Gud så fint. Mammor är finast.

Daniel Storey sa...

bra gjort av mamsen! en tack för en bra, lång, fin att läsa så här en dunderslö fredag.

Anonym sa...

du uppdaterar väl när(om) dín mamma får svar från sin brevvän? och om du får träffa honom?

oh du skriver bra, tankeväckande, slingrande härligt, och jag är och blir minsann varken först eller sist med att upptäcka det.

all lycka!

Anonym sa...

Å, så finstämt det blev. Så glad jag blev. Fortsätt så man kan få nån fason på sitt eget skrivande nån gång! Din blogg är poesi!

Jenny sa...

Anonym: Tack, men
N E J
T A C K
!

Ulrika: Självklart så uppdaterar jag!

Tack alla, för fina ord. Ibland, när man ska skriva en rapport om statistik så är det något annat som trillar ut ur fingrarna!

Anonym sa...

Hoppas du träffar honom sen när du är där. En doktor sa du? I uniform? Har han en son som är doktor, i uniform? ;)

Jenny sa...

K: EXAKT vad jag tänkte! Haha! Fast jag ska ju inte träffa honom än.

ajja sa...

Hörru pussgurka! Du måste berätta minuten efter om hon fick svar, när hon får svar. Klart hon kommer få svar. OCH GRATTIS. Så Filipajnerna it is?

Jenny sa...

Ajja: Självklart. Min blogg är mitt liv (jo, faktiskt, eftersom jag inte får hångla). Och nej, vi är bara halvvägs till Flipperna, vill inte jinxa något!

Anonym sa...

Oj oj. Jag tror inte att jag har kommenterat här tidigare men nu kan jag inte låta bli.

Tusan va bra du skriver! Me likes. Alot.

Jenny sa...

r.agata: Tack. Tacksåmycket. Det värmer ett bakishjärta!

egoistiska egon sa...

ååh.

min mamma hade en brevvän som hon tappade kontakten lite med. så när hon var tjugo fick hon ett brev från den brevvännen, och sen dess har de hållt kontakten. de har aldrig träffats men har nu haft brevkontakt i 45 år (!). varje jul får familjen paket från nya zealand med nya fina grejer till alla. för två år sen åkte min bror dit och hälsade på, mamma har inte kommit iväg än.

Jenny sa...

Egon: Fytusan vad häftigt! Nästan så att jag borde skaffa mig en egen brevvän som mina barn kan hälsa på.