24 mars 2007

Den där om gosskören II

Han kommer fram till sitt jobb, slår in koden 3-2-2-7, en pekfingerdans där de två tvåorna hör samman och trean och sjuan ramar in dem. Han är ensam, som vanligt på lördagar, det är därför han går dit dessa dagar. Ensamheten och för att han helt enkelt inte har något annat för sig. Han tar en kopp kaffe i köket, tre skedar socker, funderar på att dra ner det till två, men som allt annat är det något som får hända imorgon. Han har pojkarna på insidan av ögonlocket och allt han behöver göra är att blunda för att se dem. Datorn sätts på och han slår sig ner i en stol som borde varit utbytt för flera år sedan. Klickar in www-adressen och tvekar ett ögonblick. Ropar ”hålla?” för att höra att han är ensam och när han inte får något svar på trycker han på enter.

Han inbillar sig att han gör det här för att han måste. Han måste för att hindra sig själv vara den han hatar, det monster som borde stenas och dö. Han trycker och förtrycker och försöker strypa, men känslan har inte lämnat honom för en enda dag i hela hans liv. Varje dag har den slagit luften ur honom och han är golvad, går på extrakrafter för att klara av dagen, för att komma från morgon till kväll. Han hade velat vara normal. Han hade hellre velat ha en hustru att misshandla, en hund att aldrig gå ut med, en Volvo att mecka med.

Han går till ICA på kvällen. ICA-Nära, fast att det ligger lång bort som fan. Mellan nyponsoppan och Fun light-saften är det en kille med ljust hår som springer på honom. Han kan inte hindra sina händer, stora, valkiga händer mot ljust, oborstat hår. ”Bara lite!”, ber händerna, ”bara lite?” Den lille tittar upp på honom med förvånad min och springer vidare. Han står som förstenad i gången och känner att han måste bort, kan inte vara kvar, blir kvävd och ihjälslagen av sina egna känslor.

6 kommentarer:

storey sa...

Hoppas att det här är skönlitterärt. Är det början till den där boken som du absolut inte skulle skriva? Eller är det något mycket jobbigare?

Jenny sa...

Det är påhittat, säkert verklighet för någon och inte någon bok. Aldrig någon bok. Men man ska aldrig säga aldrig!

annaluna sa...

Ser honom framför mig...du skriver så otroligt bra. Nunca digas nunca jamas. Kanske inte om det här, men om något. Snälla!

Haren sa...

duktiga underbara magiska du. som du skriver. om allt!

hooax sa...

hey jenny. det här är bra, riktigt bra (och jag strör inte falskberöm, aldrig-aldrig).

egoegon sa...

sluta aldrig blogga. ok?