22 mars 2007

Den där om att jag gråter framför "Hitta hem" på fyran

Egentligen var det Fredrikas rumskompis jag träffade först. Hon var en sån som kom och hälsade vid dörren, ville vara med när det hände, och ibland kunde glömma bort att äta, för att det hände roligare saker på andra ställen. Fredrika höll sig i bakgrunden. Hon stressade inte gärna upp sig i onödan utan hellre satt och tittade på när jag och hennes rumskompis umgicks och spelade fotboll.

Det var sommar och förbannat varmt ute. Jag och Fredrikas rumskompis umgicks ganska ofta. Jag brukade åka över till dem och sen hängde vi där och pratade om vad som hände utanför, även om jag stod för det mesta pratet.

Efter ett tag fick jag upp ögonen för Fredrika med. Fredrika kom från en ganska hård uppväxt. Hon hade bott i Järfälla hela sin barndom och flyttade till Telefonplan strax innan vi träffades. Ett par gånger föreslog jag att Fredrika skulle vara med mig och rumskompisen och spela boll, men hon vände sig om och la sig för att sova innan jag hann säga något mer.

En gång råkade någon lämna dörren öppen till Fredrika och hennes rumskompis. Fredrika snabbade sig ut ur dörren och flydde upp på en hylla, där hon sedan fick ligga tills hon ville komma ner igen.Ingen vågade ta ner henne där ifrån.

Jag spenderade hela sommaren med Fredrika och hennes rumskompis. När sommaren tog slut var jag tvungen att flytta och vi tappade kontakten. Ibland går jag in och läser hur Fredrika mår. Numera har hon bytt namn till Minsta. Det sista jag hörde från henne var att

"Att vakna varje morgon och se Minsta vänta nedanför sängen med svansen rakt upp och jamande kräva frukost ger en sån fantastisk glädje. Eller att se henne ligga och rulla på hallmattan och småprata för sig själv… Eller att nästan bli omkullsprungen när hon rusar runt i lägenheten och har lyckofnatt… Listan skulle kunna göras hur lång som helst, men poängen är att se hennes framsteg ger så mycket att det knappt går att klä i ord. Vi är så innerligt glada att Minsta är en del av vår familj och att vi fått den stora äran att sakta men säkert lära känna henne."

Foto och information från Katthemmet i Sthlm, där jag tidigare jobbat.

2 kommentarer:

kaia sa...

Åh! Katter! Blir alldeles gråtfärdig av att bara läsa om dem! Vill ha!

Jenny sa...

Kan du inte jobba med dem då, som jag gjorde? Har även haft hemlösa katter som bott hos mig. Passar jättebra, om man är osäker på hur länge man kan ha katt.