Jag vet inte vem det är som sitter och lurar en hel djävla västvärld där ute, men någon måste det vara som gör att folk tror att den smärtfria relationen finns. Den där, där mamma gnolar i köket och har gjort pannkakor till dig när du kommer upp och vaknat utan huvudvärk och ångest på morgonen. Där din pappa lagar din cykel och dit tak och din fläkt och ditt hjärta, utan att vilja ta dig på brösten när de börjar knoppas en vår när du är elva. Där en pojkvän är både en pojke och en vän, och inte en tjej, för det är helfel om du själv är tjej, eller en som slår dig gul och blå och färjar dina känslor svarta. Jag vet inte vem som regisserat idéen om den perfekta världen, där clowner målar på glada ansikten istället för neråtgående miner och där varje dag är en schlager. För vår klass inte är första klass, blodet stiger och kniven slinter. Den kränkte vill ha sanning till varje pris, men slåss med en egg som är sliten.
Där varje människa skulle vilja att Meg Ryan skulle spela huvudrollen i filmen om ens liv, för att ens liv är en komedi med sol i början, lite moln i mitteln, men där solen kommer tillbaka i slutet och glass med strössel delas ut till alla människor som är smala.
Det finns inga relationer som är perfekta. Perfekthet finns inte och borde inte vara ett ord. Att sträva mot perfekthet kan göras, men det kan aldrig uppnås. Livet är en enda kamp för värdighet. En kamp för kärleken, guden inom oss, en kamp för det som lyfter, förenar. Allt har ett pris, allt saknar värde. Vi kämpar alla på i samma uppförsbacke och undrar varför alla andra inte har några problem, några problem alls. Alla ska vi dö och ingen är egentligen superhjälte eller odödlig och jag vet inte om det gör mig livrädd eller lycklig.
Varje dag är inte ballongig, men en förbannad kamp för överlevnad.
9 kommentarer:
Så existentialistiskt. Men du, är perfekthet verkligen ett ord? Jag trodde det hette perfektion. Eller missar jag någon sorts subtil ironi nu? ^^
Oh, svåra ord, så himla... ja. Perfekthet är ett bra ord, perfektion är bättre, men min stavningsguide tyckte att det var okej och vi kan ju låtsas som om jag använde den där ironin. Nu tycker jag att du ska svara på mail och att jag ska ta på mig mina nya solglasögon och gå till ICA och handla mjölk.
Väl skrivet. Lite låg? Det svåra tycker jag är att landa in i nån slags förhållningssätt att vara rätt nöjd med tillvaron. Eller, försöka se eller inse att man faktiskt är jävligt lyckligt lottad som överhuvudtaget kan äta sig mätt, gå till jobbet utan att behöva oroa sig för minor och att man kan omge sig med vänner lite då och då.
Kanske resignerat, men what the fuck. Sådär riktigt Meg Ryan - lycklig är man bara i korta perioder.
Dront: Tvärtom, jag är på skitglatt humör. Faktiskt. Men jag satt ute på lurren och pratade med en kompisoch vi kom fram till att alla tror att alla andra är lyckliga och problemfria, vilket ju inte stämmer alls. Och i-landsprobs måste få finnas, annars tror jag att man går under.
när jag insåg att precis alla människor kämpar på gentemot livet så tycker jag att det är vackert, att inse att livet ÄR sprickor, rynkor och problem, men att det bakom sprickan, under rynkan och efter problemet finns det där som gör att alla är livrädda för att det inte varar för evigt.
Erik!
Jag tror att jag var runt tjugotvå när jag upptäckte att en kärleksrelation inte var enbart banantårta och Meg Ryan och jag tror aldrig att jag har känt mig så lurad. Jag hade gått runt med nån slags naiv djävla tanke om att bara man hade kärlek så var allt bra och lagat. Oj, nu kom föräldrar på besök, måste...
jag tycker endast om filmer om trasiga, kämpande människor, för att jag tycker att dom personerna och filmerna är vackrast. Människor som försöker ge sken av att dom är felfria, rakt igenom lyckliga och ler från det att dom vaknar tills dom somnar, dom gör mig rädd, jävligt rädd. Därför är jag livrädd när jag skriver det här och samtidigt ser bilden från ditt inlägg "den där om mina grannar"...
Bildvalet är lysande.
Erik: Jag vet och jag håller med dig till viss del. Jag vet inte vad som skulle skrämma mig mest: en värld där det fanns perfekta människor eller en värld där inga finns alls. Det är som med utomjordingar: är man mest rädd om de finns eller inte. Tanken på att vi är helt djävla ensamma skrämmer skiten ur mig.
Eff: Ja, ibland kan till och med Meg lite tokig.
Skicka en kommentar