31 mars 2007

Den där om avtagsvägen

Jag hade precis kommit hem från London där jag växt upp och fått insikt, så där som en nittonåring kan få när de flyttar hemifrån på riktigt för första gången. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på ämnet, men där vi satt i bilen och frusna fält rusade förbi utanför fönstret på väg till Lund, fick jag för mig att vi behövde prata om det.

Hon klarade inte av det. Tårar började rinna nerför hennes kinder och hon letade efter närmaste avtagsväg. Händerna kramade ratten och jag såg hur hon svalde och svalde och svalde. Jag tror det var där, i den bilen, som hon slutade vara min mamma och började vara min vän. Det är konstigt att det kommer sådana brytpunkter. Att man i efterhand kan se när exakt det är man går över strecket.

Vi kom till en avtagsväg och hon stannade bilen, den lilla blå. Tjejbil. Med en buckla bakpå, efter att jag backat lite fel. Vände sig om och tittade på mig. Jag kunde inte se på henne, så jag tittade ut över fälten. Tänkte att det är därför jag älskar Skåne. Man kan se ända bort till horisonten, ingenting är ivägen. Det är fritt, man känner sig fri.

Hon berättade om en natt när hon sa förväl till mig. Hon hade varit helt säker på att jag varit död. Inte kommit hem på hela dagen och natten och hon hade legat vaken och väntat på mig. När klockan var sju på morgonen hade hon gått upp och trummat på telefonluren. Inte velat ringa. Inte velat veta. Velat veta. Hon hade ringt till polisen och runt till olika vänner och sjukhus. Jag fanns ingenstans. Fjorton år och totalt borta. Då hade hon åkt ut till havet och sagt hejdå till mig. Hon sa att det var en känsla hon hade, att jag inte var kvar. Att säga hejdå till sin dotter. Det måste vara det svåraste hon gjort. Jag hade kommit hem senare den morgonen och hon hade inte fått krama mig. Jag hade gått in i mitt rum och lagt mig på sängen och somnat. Hon hade smugit in och stått och tittat på mig.


Där, i bilen, bubblade allt upp. Alla mörka känslor och händelser. Knivslagsmål och knivar mot strupen. Hur rädd hon hade varit när jag hade umgåtts med hon som hade samma namn som jag. Blod som skvätte och polis- och socialkontorsregister. Instängd i ett hus i skogen med en kille med maniska ögon som inte släppte ut mig. Sprit och var vi hade handlat det. Nätter när jag somnat hos vänner och morgnar jag har vaknat hos främlingar. Hon fick veta nästan allt. Efter ett tag ville hon inte höra mer, fick nog. Hon sa att det räcker nu, men jag fortsatte. Jag tror att det var lite av en hämnd från min sida. För att hon inte hade gjort något, inte hindrat mig, inte sett mig. Låtsats som om allt var bra och att det som var dåligt försvann om man inte försökte se det. Jag berättade om kroknande självkänsla och hårda knytnävar. Om händer mot strupar och vilda ögon. Om sprängda gränser och tappat innehåll.

Det kändes som om vi satt där i timmar. Timmar och jag pratade och bekände och hon lyssnade, med blicken fäst någon annanstans, i en annan tid. Tillslut tystnade jag och hon vände sig om och tittade på mig länge, tills jag vände bort blicken. "Och vi som försökte ge dig allt. Allt." Jag nickade och svarade att ibland räcker inte allt.

8 kommentarer:

soulkatt sa...

åh. mammor. varm i hjärtat.

du, hur går det med filippinerna?

Jenny sa...

Får reda på saker i slutet av maj, fram tills dess så är det filande och skapande av ansökan som gäller.

johannes sa...

shit. du blöter ner min kind.

soulkatt sa...

iiiih. två hela månader kvar.

Jenny sa...

Johannes: Min är inte heller särskilt torr!

Soulkissen: I know! Får jag inte det så vet jag inte vad jag gör...

soulkatt sa...

flyttar till mexico o lever i himlen?

Helena sa...

åh vad jag önskar mig det där ögonblicket. Att kunna berätta för vederbörande. Berättandet i sig är inte största hållhaken. Rädslan för att allt är som förr håller mig tillbaka.

Anonym sa...

Starka ord - Ärliga ord & raka ord. Gjorde nyligen en liknande sak i ögonen på den ena förälder som endast fått komma lite närmre en som person. Men ändå inte!
Tystnaden:s språk börjar tala i ord som inte är en annans realism.
Och insikten om allt, allt är inte allt man behöver ur ett mänskligt perspektiv. Det är kanske dè bortom tystnaden och djupare ur en större förståelse.