11 mars 2007

Den där om att rätt låt vann

När jag och min bror fortfarande var under hundra centimeter firade vi alltid vårens ankomst på frusna fält. Den siste april skulle bli den första maj och som ett mindre lämmeltåg gick hela vår släkt ut på fälten som omgärdade vår släktgård. Varje år, var vi ensamma tillsammans, vår släkt. Farfar gick alltid först, alfahanen, med bruten fysik men aldrig nere på knä. Efter, hans flock; hans söner, hans sönerssöner och döttrar. Hans enda dotter och hennes avkomma. Och alla som hörde till för stunden. Farmor med en knubbig arm om mig och en annan om min mamma. Min bror yr av glädje, springandes, jagandes ut mot det analkande mörkret, hög av spänning och grillchips.

Brasan blev alltid större än förra året. Enorm i barnögon. Det största brasan någonsin, störst i världen. Tävlan om vem som kunde gå närmast, förmanande från mammor, orostankar hängandes runt oss, nådde aldrig riktigt ända fram. Samhörigheten som en filt runt omkring oss, sträckte sig ända ut till där eldens ljus nådde och hela vägen in. Det var vi som hörde samman, vi med samma unika efternamn, taget av en soldat för längelängesen. Värmen så erövrande, skrikandes att det var den som bestämde, tro inte något annat, tro aldrig något annat! Värmen slickandes på upplysta ansikten och hettan ibland så slående att man var tvungen att ta en paus och vända ryggen till. Mamma och pappas ansikten alltid sådär speciellt upplysta, från elden, som om de var från en annan värld. Pappa och hans bror stämde alltid upp i himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande, båda lika envisa i att kunna sjunga högst, ta de bästa tonerna, båda i kyrkokören från en tidig ålder, och min bror alltid lika upprörd när drivans blomma smälte bort och dog. Farfar kunde alltid gå närmast elden och hetsade alltid oss barn, vi kunde allt, vi ska alltid kunna allt, inte ens himmelen är gränsen.

Efteråt, lång innan elden brunnit ut, gick vi tillbaka till majtårtan, kaffet, saften, släktgårdens släkthus med ombonad gemenskap, där varje tegelsten lagts på en annan tegelsten, av min farfarsfarfarsnågonting. Tv:n på, centrum för allas uppmärksamhet. De mindre kusinerna kröp upp i farmorsfamnar och drunknade i kärlek och stora barmar. De större kusinerna tävlandes om vem som fick de ljusaste chokladen i Alladinaskarna. På tv:n europafinalen i Melodifestivalen, en evig ljusshow, länder som försökte frammana en gemenskap trots brinnande Kalla krig och Kalla känslor och Stora murar.

Sverige skickade alltid rätt bidrag och fast att kvällstidningarna skanderat "Fel låt vann!" så var det alltid rätt bidrag när det kom till att försvara oss, vårt stora, vårt glädjerika land. Ingen annan befolkning blev så besviket, så trampat på tårna som när vårt bidag inte hamnade bland topptre. Och vårt bidrag var alltid bäst och Belgien och Schweiz röstade alltid på Frankrike för att de var vänner och Östtyskland röstade alltid på Västtyskland och vice versa, för att klappa grannen på kinden och säga "förlåt för den där muren, vi älskar er ändå!" och Norge och Danmark röstade alltid på Sverige för att Sveriges bidag var bra. Bäst.

Jag lovade igår att aldrig mer titta på Melodifestivalen om The Ark inte vann, liksom jag lovade förra året att aldrig mer titta på Melodifestivalen om Carola vann. Jag kan inte sluta. Melodifestivalen älskar mig lika mycket som jag älskar den. Jag såg den när jag bodde i England, jag såg den i Spanien. Att inte se den vore som att svika de där kvällarna när jag var under en meter. Det vore som att räcka finger åt mina minnen. Och jag vet att även om vi inte träffas på frusna fält längre, så sitter hela min släkt i sina soffor runt landet, runt världen och tittar på samma sak som jag. Och precis som då så snor säkert farfar åt sig trippelnöten.

14 kommentarer:

Daniel Storey sa...

Nu fick du mig att längta efter majbrasan. Jag måste nog gå med i en kör och stämma upp när det väl är dags. Och så blev jag sugen på choklad. Fasen också.

ajja sa...

skönt att se inte bara min familj har det som riktigt äkta tradition.


R Ä T T L Å T V A N N !!!!


:)

Anonym sa...

Mäh erkänn att Tomas Andersson Wij skulle vunnit! Hans tolkning av Carolas bidrag anno 2006 fick håret på kroppen att resa sig, det bästa jag hört på länge!

Anonym sa...

Hamnade här av en slump...
Jag skulle kunna vara din mamma... o om jag vore det så skulle jag vara så oerhört stolt över dig... "Min" dotter så klok, så verbal, en dotter jag skulle vilja ha o som jag inte har... Men... det finns ändå delar av dig som jag inte heller skulle vilja veta något av, som mamma...;) Men någons underbara, härliga "dotter" du faktiskt är... Dina föräldrar måste vara så stolta över dig...

Kramar fr en som skulle ha kunnat vara din mamma

Jenny sa...

Storey: När jag bodde i London tittade jag på Madicken så ofta jag kunde, speciellt Valborgsavsnittet. Jag tror inte att jag längtat hem mer än då!

Ajja: JA! Äntligen kan man vara stolt och inte sitta i London (väldigt vad jag börjat tjata om den staden) och skämmas över Roger Pontares huvudbonad!

Ulrika: Jag tvingade mina kompisar att vara tysta när han sjöng, men jag fick ändå inte in låten riktigt. Han kanske kör den på sin konsert med. Kalmar får bli efter Mexiko, men då kommer jag. Lovar!

Anna: Oj, den bästa komplimangen man kan få, tack! Mina föräldrar är väldigt stolta över mig, särskilt nu efter att jag kommit över mina värsta tonår!

It´s all about me sa...

oh, har ingen koll på vem som vann eller så...inte sett på flera år..senast var då jag bodde i Spanien;)

SÅg att jag är med på din lista á la´ "det där jag läser", KUL! Hoppas inte du läser min blogg bara för att jag läser din;)

Jenny sa...

Annaluna: Äh, så lätt är jag inte (det där med att läsa), skulle aldrig lägga någon på den listan som jag skämdes över, eller inte läste. Jag läser några fler än vad listan visar, men de är inte tillräckligt bra/vill vara hemliga/något annat.

Å sa...

Nu kom prestationsdjävulen fram och visade sitt fula tryne hos mig. Borde inte kommentera det här, men gör det i alla fall. Jag hoppas att jag räknas till något annat gruppen.

Och rätt låt vann, som alltid. ;)

It´s all about me sa...

Gracias!!!

VIlken komplimang av hon som hade kunnat vara din mamma också, verkligen!

Jenny sa...

Å: Visste att det skulle hoppa upp och bita mig i ändan! ;)Du tillhör andra gruppen. Lovar på heders! Och för att förklara närmare: har inte läst dig tillräckligt länge, det kommer.

Annaluna: Jag vet! Bästa komplimangen jag någonsin fått, känns det som.

Björnen sa...

Fint skrivet. Jag vill ju också ha en sådan släkt!

Själv satt jag kurad framför TV:n med bandspelaren i högsta hugg och spelade in. Carola, Herreys och alla de andra samsades på bandet med mitt envetna hyssjande. Hyssjande på föräldrar och bröder som aldrig kunde vara tysta. Det kan de fortfarande inte.

Jenny sa...

Björnen: tack och så himla gulligt det låter, det där med bandspelaren. Själv roade jag mig med att spela in VHS-band från MTV. Vi hade den kanalen på prov en vecka och jeklarns, vad jag spelade in!

Fröken Lund sa...

Åh. Jag har också starka minnen av 80-talets majbrasor. Varje Valborg (86-90) brukade vi åka till Hamrafjällen i Härjedalen eftersom jag och storebror alltid brukade tävla i en slalomtävling som hette "Första maj-trofén". Vi hyrde alltid samma gamla mysiga stuga som luktade instängt och 60-tal. Den där stugan som inte hade någon toalett inomhus. Där det var inbyggda våningssängar i väggarna och där det hängde en stor plansch med myskoxar på väggen. Sen blev det valborg och majbrasa. Jag kan fortfarande känna lukten av röken från majbrasan och hur man ville att det skulle vara bara lite varmare än det egentligen var sådär i slutet av april och början på maj. Underbara majbrasor och underbara 80-talsbarndom.

Jenny sa...

Fröken Lund: En sån där stuga hade vi under sportlovsveckan. Undrar inte du vadsom hänt med din stuga nu? Ett liv efter oss känns lite avlägset på något sätt.