Orden blir till någon sorts ramsa när jag sätter ner fötterna på Rådmansgatan. "Hel-ve-te-fan-hel-ve-te-fan-hel-ve-te-fan". Omochomigen.
Mina tretiosjuor har blivit förstora eller om det är mina fötter som blivit mindre och jag snubblar till på ett "fan" och kommer av mig. Jag måste skicka ett sms. Det gör ont i hela kroppen, men mest i magen och upp över brösten in i halsen och ut genom munnen och det täcker mig och hela mig.
Han ska till parken imorgon. Och jag med. Och nya med. Det kan bli stela leende och "hej, jag heter Jenny (jag antar att det är du som är förbannat rädd för att träffa mig, så bra att du fick träffa mig nu, nu när jag är ingenting, ingenstans, borta, förvandlad till sand och damm, så att du kan få övertaget, du kan ta första hugget) jag antar att du är nya."
Jag skriver att "vi ska till den parken imorgon. Kom inte dit. (Kom dit och rädda mig. Rädda mig! Krama mig och säga att allt blir bra. Säg att allt blir bra!)" Jag vet att han inte kan rädda mig. Han har räddat mig de senaste sju åren. Nu måste jag klara mig själv.
Vi ska dit. Jag och min armé. De som håller upp och fångar och skriker att "stötta upp till höger, där håller hon på att ramla!" De svärmar runt om mig och påpekar inte att jag är tyst och påpekar inte att jag borde le och påpekar inte att jag stirrar ut i luften, för de har radat upp sig på led och tar emot gevärselden och utkämpar ett krig som jag inte klarar av att bekämpa själv.
Jag vill så ogärna skriva det där sms:et. Jag vill så väldigtväldigt gärna ha honom vid min sida, fast jag vet att det inte går, är för sent, han var min bäste vän, han var min armé, men nu vet han nog inte ens vad jag gjorde igår, i förra veckan, ska göra i helgen. Och det är så förbannat svårt att ha kunnat skrika att "täck mig!" när jag sprang i gevärskulorna i sju år, men nu finns han inte längre, finns vi inte längre, finns inte jag längre.
29 juni 2006
28 juni 2006
Den där om att inget är så svårt som att vinna mot sig själv
Nu slår vårens första regn emot taken
jag står vid fönstret, som en vålnad.
Den här stan är som ett pålagt skratt
lika död, lika punktlig och lånad.
En gång hade jag mitt kort i baren
i slippen mellan framgång och undergång.
Mitt i ängslighetens största seger
i samförståndets och skvallrets knägång.
Vår klass är inte första klass
när blodet stiger slinter kniven.
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
men slåss med en egg som är sliten.
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna, men kan vi spelet?
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan förlorat och vet det.
Det är det raka, det äkta
i dig som jag ser.
Men hur många kors ska du dö på
du är värd så mycket mer.
Du säger livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar.
En kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter, förenar.
-TAW
jag står vid fönstret, som en vålnad.
Den här stan är som ett pålagt skratt
lika död, lika punktlig och lånad.
En gång hade jag mitt kort i baren
i slippen mellan framgång och undergång.
Mitt i ängslighetens största seger
i samförståndets och skvallrets knägång.
Vår klass är inte första klass
när blodet stiger slinter kniven.
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
men slåss med en egg som är sliten.
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna, men kan vi spelet?
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan förlorat och vet det.
Det är det raka, det äkta
i dig som jag ser.
Men hur många kors ska du dö på
du är värd så mycket mer.
Du säger livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar.
En kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter, förenar.
-TAW
Den där om Sudokon
Sudoko*. Sudoko är djävulens spel. Jag hatar Sudoko samtidigt som jag är så förbannat fascinerad.Jag vågade vägra Sudoko väldigt länge, för jag visste att det fanns två alternativ:
1. Jag kommer att vara asgrym på skiten och jag kommer fastna och tvinga folk på fester att prata Sudoko istället för väder
2. Jag kommer att vara skitkass på skiten och jag är skitkass på att vara skitkass på skit och jag kommer tvinga folk på fester att prata Sudoko istället för väder.
Jag hade tråkigt på jobb. Det låg en Sudokobok bredvid mig som ropade ”du vet att jag vet att du vill! Ta mig, ta miiiiiig håååååårt!” Jag la in boken på toaletten. Sudokoböcker kan skrika genom väggar, let me tell you.
Så jag tänkte att "vafan", för varje sommar brukar jag lära mig nya saker. 2005 lärde jag mig jonglera. 2004 lärde jag mig att byta däck på cykeln (eller okej, M tvingade mig), så jag tänkte att 2006 kunde få bli Sudokons år. Fy helvete, din djävla Epimeteus, du borde gjort sluka eld till din grej -06.
Sudoko infördes under Andra världskriget av japanerna. De hade små, små mustaschprydda herrar i hatt som satt och klurade fram Sudokopussel som de senare kastade ner till de allierade, som genast satte sig ner och började klura. Därmed vann Japan kriget. Eller skulle gjort om inte USA blev sura för de förbannade Sudokopusslen och bombade med de där bomberna.
Och sommaren 2006 satt en liten tjej på sitt jobb och hamnade, så klart, i kategori nummer två.
*Varning: Jag kommer att stava detta ord fel flera gånger och inte veta om det ska vara stor eller liten bokstav i början. Jag gissar på stor.
Den där om ponchon
Det finns fenomen som fascinerar mig. Ett exempel på detta är ponchon. Jag såg tre sådana på jobb idag. Man skulle kunna tro att de djävlarna hade dött ut, men nej, jag såg ett yngre exemplar och två äldre.Ponchon var poppis för ett par år sedan. Jag föll inte för trycket. Jag köpte inte nån djävla poncho. Sen skulle M:s bror gifta sig på sensommaren och jag tvingades att köpa en. Jag föll för trycket och alla djävlar på bröllopet hade ponchos. De hade lika gärna kunnat skriva ”poncho” under dress code, på inbjudningskortet.
Jag minns att jag hade hatt med. Kom och döda mig, eller sätt mig i alla fall i fängelse ett tag. Hatt är tufft. Jag gillar hatt. Har flera stycken, som jag köpt på second hand, när gubbar dött ifrån sina. Men hatt till poncho? Jag hade lika gärna kunnat vara sextiotvå år, hetat Margit och jobbat inom långvården.
Och poncho var en sån där grej som var inne och hett i ungefär två sekunder. Man hann blinka, så var hypen ute. Ingen ville ha poncho mer. Förutom jag då, som tydligen blinkar förbannat långsamt.
Det satt små barn i Anderna och fingrarna frös till is medan de virkade och de bara ”mamma, min tumme trillade av!” och fabriksgubben svarade att ”virka, djävlaunge, snart märker de dumma djävlarna att det är ute med poncho!” och ungdjävlarna virkade som aldrig förr och nu finns det en hel by i Anderna där barnen inte längre kan räcka finger åt turisterna.
26 juni 2006
Den där om Anders
Om jag bara hade fått se på en enda man så länge jag levde (hur nu det skulle gå till, rent praktiskt) så skulle jag inte bli olycklig om det blev Anders Wendin. Jag har varit inne och sniffat på både Mads Mikkelsen och Jean-Marc Barr, men jösses. Nu ska jag vara kär i Anders några månader.
Den där om min kjol
Kjolen jag har på mig nu är så kort att...
Det är tolv år sedan jag misstänkte att pojkarna kunde se mina trosor (och ibland bristen på trosor), för att kjolen var för kort. Nu har leggings* uppfunnits och när jag blir för full så blir leggingensen för stora och kasar ner. Det enda pojkarna kommer få se är en svart leggingsgren.
*"1. Leggings är långa benskydd eller damasker från ankeln till knä eller över knäet. Ursprungligen nordamerikanska indianers beklädnad av läder som i vissa trakter användes på samma sätt som hosor och täckte hela benet från mockasinen och uppåt samt var fästade i ett bälte om livet. I andra trakter täckte de endast benet till knät.
2. Kraftigare strumpbyxor eller leggings utan fot (kalasbyxor) för kvinnor eller flickor samt avsedda för vinterbruk. Jämför med mamelucker och pantalonger."
Det är tolv år sedan jag misstänkte att pojkarna kunde se mina trosor (och ibland bristen på trosor), för att kjolen var för kort. Nu har leggings* uppfunnits och när jag blir för full så blir leggingensen för stora och kasar ner. Det enda pojkarna kommer få se är en svart leggingsgren.
*"1. Leggings är långa benskydd eller damasker från ankeln till knä eller över knäet. Ursprungligen nordamerikanska indianers beklädnad av läder som i vissa trakter användes på samma sätt som hosor och täckte hela benet från mockasinen och uppåt samt var fästade i ett bälte om livet. I andra trakter täckte de endast benet till knät.
2. Kraftigare strumpbyxor eller leggings utan fot (kalasbyxor) för kvinnor eller flickor samt avsedda för vinterbruk. Jämför med mamelucker och pantalonger."
Den där om mörkret
Jag ligger sömnlös och håglös och utan allt jag känner att jag behöver. Och hjärnan skapar spöken som inte finns, som finns, som inte finns och det börjar ljusna, ser ni att det börjar ljusna? Nej, för det mörknade aldrig. Och det har varit mörkt så länge nu.Nätterna är föröverdjävliga. Jag kan verkligen inte sova. Täcket är för varmtkalltvarmt och aldrig har jag suttit så länge i stolen vid föntret och stirrat ut på alltingingentingallting. Lägger mig igen och läser. Harry Potter. Låt den rätte komma in. Jenny. Våld. Böckerna tar slut. Jag somnar inte.
Jag är så djävla utmattad att jag gråter, men jag kan inte sova. Jag har magiska piller och magiska ord och oroliga människor och roliga människor och allt borde vara toppen och jag är van vid att sova tio timmar om natten och jag är van vid att somna bums, men det går inte.
Och det ljusnar, där borta, ser ni? Nej, för det har aldrig varit så här mörkt.
24 juni 2006
Den där om ugglorna på kth
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag råkade bjuda ut en av vakterna från jobb igår. Inte den vakten, utan en annan. Och när jag gjort det (vad ska du göra ikväll då? Ingenting... häng med mig och mina kompisar då!) så kom jag på att han också nog är ganska ung. Och vakt. Och jobbar på samma jobb som jag. Men han hade så fina ögon och han tittade på mig och log och när han höll min hand så sa han att den var så varm och jag blev nervös och det kittlade i magen och äh!
Han berättade senare att han pluggat på kth i fyra år, vilket räddade både hans ålder och det faktum att han inte är vakt på heltid. Vakt på heltid = ugglor i mossen. Jag paniksms:ade kombo S och försökte få bekräftat att det nog inte finns ugglor på kth.
Och det blev lite flörtande och luta intill och viska i örat och ta lite på armen och jisses, han tog av sig tröjan när han skulle byta om, och jag stod intill och började stamma och jag måste nog få sex snart, för jag blir ju helt hispig av mansmuskler.
Men han var inte min typ. Det visste jag redan innan jag frågade om han skulle med ut. Han är den tysta typen. Den lugna typen. Typen som bara bor i Stockholm för att hans skola finns här. Och han trodde på myten om den glada horan. För fan. En sådan kille kan man inte romantisera med, som på allvar tror att det finns horor som tycker att de har ett skoj yrke eller att folk inom porrindustrin är lyckliga.
Vi ska träffas igen på onsdag.
Han berättade senare att han pluggat på kth i fyra år, vilket räddade både hans ålder och det faktum att han inte är vakt på heltid. Vakt på heltid = ugglor i mossen. Jag paniksms:ade kombo S och försökte få bekräftat att det nog inte finns ugglor på kth.
Och det blev lite flörtande och luta intill och viska i örat och ta lite på armen och jisses, han tog av sig tröjan när han skulle byta om, och jag stod intill och började stamma och jag måste nog få sex snart, för jag blir ju helt hispig av mansmuskler.
Men han var inte min typ. Det visste jag redan innan jag frågade om han skulle med ut. Han är den tysta typen. Den lugna typen. Typen som bara bor i Stockholm för att hans skola finns här. Och han trodde på myten om den glada horan. För fan. En sådan kille kan man inte romantisera med, som på allvar tror att det finns horor som tycker att de har ett skoj yrke eller att folk inom porrindustrin är lyckliga.
Vi ska träffas igen på onsdag.
Den där om att vi har lite att lära av Tyskland
Jag som tyckte att det var kul att kolla på schlager med C. Då hade jag inte kollat på fotboll med henne.
Vi låg tre i hennes säng och tittade på hennes pyttetv och jag var bakis och yr och jag fick förklara offside för henne och kände mig stolt när hon förstod. Allt gick bra och jag lärde henne att man måste svära när det går dåligt för Sverige och skriksvära när Tyskland gör mål. Sen förklarade jag vem alla spelarna var och vem man ska tycka bra om. Hon tyckte inte det var så konstigt att Sverige spelade så dåligt, eftersom det är så mycket snö i Sverige på vintern, då kan vi ju inte träna fotboll och jag berättade för henne att de flesta spelarna faktiskt spelar i utländska klubbar. Hon lärde sig. Hon var min lilla gräshoppa. Då säger hon det. Lilla, söta C.
"Men alltså... är detta Sveriges landslag, eller?"
och
"Tyskland har en bra taktik, att göra två mål i början sådär, när ingen var beredd på det. Det borde Sverige också tänkt på!"
Vi låg tre i hennes säng och tittade på hennes pyttetv och jag var bakis och yr och jag fick förklara offside för henne och kände mig stolt när hon förstod. Allt gick bra och jag lärde henne att man måste svära när det går dåligt för Sverige och skriksvära när Tyskland gör mål. Sen förklarade jag vem alla spelarna var och vem man ska tycka bra om. Hon tyckte inte det var så konstigt att Sverige spelade så dåligt, eftersom det är så mycket snö i Sverige på vintern, då kan vi ju inte träna fotboll och jag berättade för henne att de flesta spelarna faktiskt spelar i utländska klubbar. Hon lärde sig. Hon var min lilla gräshoppa. Då säger hon det. Lilla, söta C.
"Men alltså... är detta Sveriges landslag, eller?"
och
"Tyskland har en bra taktik, att göra två mål i början sådär, när ingen var beredd på det. Det borde Sverige också tänkt på!"
Den där om en midsommarnattsdröm
Efter att ha plockat sju sorters blommor (björkkvist och en lime räknas) och hoppat över sju spärrar på Slussen drömde jag om K.
K och jag kommer att bli ett fint par. Vi kommer få fem ungar och jag kommer komma hem på kvällen och då har hon bakat hallongrottor och hon masserar mina axlar, pussar mig på kinden och säger till barnen att låta mig vara ifred, jag måste vila efter jobbet.
På långhelger ska vi åka ut på landet, för det gör man i Stockholm. På landet ska vi sitta och meta och barnen ska bada i vattenkanten och leta fina stenar. På kvällen ska jag laga mat och barnen ska äta upp alla ärtorna och gå och lägga sig tidigt, så att K och jag kan sitta på verandan och titta ut över vattnet och dricka vin. Hon ska ha sina fötter i mitt knä.
På lördagsmornarna ska jag vakna lite före henne, gå ner och hämta tidningen och lägga mig i sängen igen. Sen läser vi vars en del och hon får alltid läsa utrikesnyheterna först, jag kan ta sporten. Sen vänder jag mig om till henne och säger "visst är vi lyckliga?" och det är mer ett påstående än en fråga. Och K ska le och smeka mig på kinden.
K: vad säger du om ett kyrkobröllop?
K och jag kommer att bli ett fint par. Vi kommer få fem ungar och jag kommer komma hem på kvällen och då har hon bakat hallongrottor och hon masserar mina axlar, pussar mig på kinden och säger till barnen att låta mig vara ifred, jag måste vila efter jobbet.
På långhelger ska vi åka ut på landet, för det gör man i Stockholm. På landet ska vi sitta och meta och barnen ska bada i vattenkanten och leta fina stenar. På kvällen ska jag laga mat och barnen ska äta upp alla ärtorna och gå och lägga sig tidigt, så att K och jag kan sitta på verandan och titta ut över vattnet och dricka vin. Hon ska ha sina fötter i mitt knä.
På lördagsmornarna ska jag vakna lite före henne, gå ner och hämta tidningen och lägga mig i sängen igen. Sen läser vi vars en del och hon får alltid läsa utrikesnyheterna först, jag kan ta sporten. Sen vänder jag mig om till henne och säger "visst är vi lyckliga?" och det är mer ett påstående än en fråga. Och K ska le och smeka mig på kinden.
K: vad säger du om ett kyrkobröllop?
23 juni 2006
Den där om att det redan har regnat en gång idag
På min morgonspringrunda såg jag en gammal fornlämning: en massa spritflaskor och tomma iprenkartonger, på en gammal filt. Påminde om min tid som fjortonåring. Det var tider det.Nu ska jag iväg till jobb och vara glad fast människorna är sura för att det regnar. Igår hade jag världens trevligaste konversation med en kille:
Puckokille: Jaha, här står du och ser söt ut.
Jag: Jo, ja, det är ju precis det mitt jobb går ut på. Att stå här och se söt ut. Ge mig en tjuga, så kan jag dansa med.
Varpå puckokillen ger mig en hundralapp, som jag stoppar ner i fickan, tar två steppsteg och säger tack för dricksen.
Glad midsommar!
Den där om fotbollsmatchen
Jag har på senaste tiden blivit utbjuden till höger och vänster och lite till mitten. Och nu låter det som om jag är värsta populära tjejen. Det är jag inte. Inte så mycket. Jag har blivit utbjuden av två herrar.
Vakten på jobb är tydligen intresserad. Han fnissade när jag drog skämt och jag fick prova hans häftiga vaktsaker, jag jobbade sent en kväll och då kom han in och pratade. Sen hade han tydligen frågat en annan på jobb om mig och sen... tada! så frågade han inte ut mig på en romantisk middag, frågade om jag ville följa med på spa eller frågade om jag ville med på weekend. Han frågade om jag ville komma och titta på när han spelade fotboll. Han ville väl spänna muskler, springa snabbt och se mig svimma på läktaren av beundran.
Sen har vi psykologistudenten. Psykologistudenten är snygg. Så där klassiskt snygg, med skjorta och jeans och skärp och håret klippt på rätt sätt. Han är väldigt snygg. På rätt sätt. Och han är smart och blir förvånad när jag ifrågasätter det han säger. Han tycker att jag är "iiiiiintressssssant". Psykologistudenten skulle jag kunna gifta mig med bara för att han har så fint namn. Men är han som jag? Nej. Han har bjudit ut mig tre gånger. Och tre gånger har jag sagt att jag inte kan. Han slutar nog snart fråga. Det är ganska skönt, för då slipper jag bli kär.
Det är bra. Jag ska sitta här, på min prinsesstron, och vänta och bli ensam, och inte kär, sen ska jag bo lite i Mexiko, komma hem och må bra och vara smal och snygg och brun, och då kan jag träffa honom. Han den där. Skitbra plan. Eller. Jag kommer bli kär i en mexikanare. En som är med i gerillan. Vi kommer fly ut i djungeln, jag kommer bli gravid och sen kommer jag sitta i vår hydda och vara kär och ha sexton barn och funderat på om jag inte skulle gått och sett på den där vakt-matchen istället.
Vakten på jobb är tydligen intresserad. Han fnissade när jag drog skämt och jag fick prova hans häftiga vaktsaker, jag jobbade sent en kväll och då kom han in och pratade. Sen hade han tydligen frågat en annan på jobb om mig och sen... tada! så frågade han inte ut mig på en romantisk middag, frågade om jag ville följa med på spa eller frågade om jag ville med på weekend. Han frågade om jag ville komma och titta på när han spelade fotboll. Han ville väl spänna muskler, springa snabbt och se mig svimma på läktaren av beundran.
Sen har vi psykologistudenten. Psykologistudenten är snygg. Så där klassiskt snygg, med skjorta och jeans och skärp och håret klippt på rätt sätt. Han är väldigt snygg. På rätt sätt. Och han är smart och blir förvånad när jag ifrågasätter det han säger. Han tycker att jag är "iiiiiintressssssant". Psykologistudenten skulle jag kunna gifta mig med bara för att han har så fint namn. Men är han som jag? Nej. Han har bjudit ut mig tre gånger. Och tre gånger har jag sagt att jag inte kan. Han slutar nog snart fråga. Det är ganska skönt, för då slipper jag bli kär.
Det är bra. Jag ska sitta här, på min prinsesstron, och vänta och bli ensam, och inte kär, sen ska jag bo lite i Mexiko, komma hem och må bra och vara smal och snygg och brun, och då kan jag träffa honom. Han den där. Skitbra plan. Eller. Jag kommer bli kär i en mexikanare. En som är med i gerillan. Vi kommer fly ut i djungeln, jag kommer bli gravid och sen kommer jag sitta i vår hydda och vara kär och ha sexton barn och funderat på om jag inte skulle gått och sett på den där vakt-matchen istället.
22 juni 2006
Den där om vad som kan gå fel när jag ska flytta till Mexiko
Mina vitaminer och mediciner misstas för knark och jag måste spendera trettiosex år i fängelse, till tjock-Miguels stora förtjusning, samt jobba på tvätten under alla åren. Jag kommer att vara sextiotvå år när jag kommer ut och hinner precis bli klar med min utbildning tills jag blir pensionär. Jag missar mitt byte i New York och blir som den där Viktor Navorski när jag försöker övertyga alla om att Sverige faktiskt är ett land som finns och till slut blir jag skickad till Schweiz, där jag får leva tills jag är sextiotvå med bergsgetter, klockor och choklad. I filmen om mitt liv spelar Tom Hanks huvudrollen.
Jag glömmer bort min spanska och min engelska och kommer bara ihåg frasen "hasta la vista, baby!" och folk blir sura på mig för att de tror att jag är en hemlig spion från USA och de spärrar in mig i fängelse, till tjock-Miguels stora förtjusning, där jag får jobba med att plocka bommul medan damm ryker längs vägen och sådana där tjurhuvudsskelett ligger här och var.
Jag sätter mig på fel plan och märker inte detta förrän jag är framme och har hamnat i Hajarin, Jemen. I Jemen måste man bära burka och vara gift. Detta har/är inte jag, vilket leder till att jag blir stenad på den offentliga fotbollsplanen. I Jemen har de inte fotbolls-VM.
Jag får tvångstankar och måstemåste packa ner 52 böcker (Dickens samlade verk och värk), 24 skivor, två par skidor, droger (maihuana, opium, heroin, morphine, cocaine, cannabis, amphetamines, LSD), skjutvapen och knivar, kött, träd (två björkar), flera döda viggar samt en levande björn, som kan dansa.
Planet sprängs i luften och jag dör.
Planet störtar och jag dör.
Planet sprängs på marken och jag dör.
Piloterna kör fel och cirkulerar över Bermudatriangeln och jag dör.
Terrorister smyger sig på planet och jag dör.
Den där om att jag inte är bitter. Inte det minsta.
Jag ska jobba på midsommar. Jag får inte åka iväg till något land, eller till något Öland, eller till någon ö utanför Småland eller fira med mina kompisar som alla andra. Jag får tjäna 250 kronor i timmen istället och ha lattjo i Mexiko senare. Åka till nån djälva Inkastaty och få värmeslag.
Dagen efter midsommar, som de lämpligt nog döpt till midsommardagen, är jag reserv. Reserv på jobbet på midsommardagen är lika med jobb (som också är lika med 250 kronor i timmen). Folk kommer ringa in och säga att jo sen tog jag en nubbe till, fast jag visste att jag inte borde, och plötsligt blev min bordsherre sådjävlasnygg, så efter att jag spytt på grannens rosor så följde jag med honom hem. Nu har vi haft sex hela natten och ärligt talat så orkar jag inte jobba idag och nu ska vi ha lite mer sex, men du kanske kan ringa in Jenny istället...
Dagen efter midsommar, som de lämpligt nog döpt till midsommardagen, är jag reserv. Reserv på jobbet på midsommardagen är lika med jobb (som också är lika med 250 kronor i timmen). Folk kommer ringa in och säga att jo sen tog jag en nubbe till, fast jag visste att jag inte borde, och plötsligt blev min bordsherre sådjävlasnygg, så efter att jag spytt på grannens rosor så följde jag med honom hem. Nu har vi haft sex hela natten och ärligt talat så orkar jag inte jobba idag och nu ska vi ha lite mer sex, men du kanske kan ringa in Jenny istället...
Den där om den offentliga ursäkten
Självklart så vill eller har eller kommer inte allra käraste Rosa ligga med någon bara för pengarnas skull (till exempel Svennis). Allt var på skoj.
Snällaste, söta Rosa: förlåt!
Snällaste, söta Rosa: förlåt!
21 juni 2006
Den där om att ingen kan som Svennis
Att kolla på fotboll är kul.Ikväll var vi tvugna att välja en ur motståndarlaget som vi inte ville ha sex med. Kära Rosa valde Rooney. Det var ganska kul, tyckte jag, för det innebär att hon måste ha sex med Svennis. Rosa tyckte att det var okej, eftersom Svennis tjänar så mycket pengar. Vad hon nu ska ha pengar till när de bara ska knulla. Hon kanske vill bli smekt in a bed of pengar. Vad vet jag.
Ja, sen var det skitbra att Sverige lyckades peta in tvåtvå med. Men det var liksom sekundärt.
20 juni 2006
Den där om Jack
Bredvid mig på tåget till Stockholm sitter den sötaste pojken jag sett på länge. Jag går till toaletten och har ett samtal med mitt inre barn. Jag ber snälla, snälla? Och det inre barnet fnissar mot mig och säger visst, han såg ut att vara ungefär lika gammal som jag!
Jag går ut. Och tjuvkikar. Han har ett körkort. Han är över arton. Så råkar nudda vid hans lår med min hand när jag ska sätta mig ner. Ler mot honom och säger oj förlåt. Han ler tillbaka (oh, vad han är ung!) och han säger att det inte är någon fara, han är stark (han är stark? Är han stark? Han är så ung!).
Han reser sig och jag skriker gå inte av! Gå inte av nu! inom mig, men han går på toaletten och han går för att handla. Och han kommer tillbaka och han frågar om jag vill ha en halv banan. Jatack (kan jag få en kyss och lite blås i nacken samtidigt?) Och han tar upp godis och bjuder. Nejtack (jag kan inte få lite knull på toaletten istället?)
Han heter Jack. Han heter Jack! Fyra timmar med Jack. Jag fnissar när han säger att han heter Jack. (Jack och Jenny. Herregud, vad söta ungar vi hade fått). Vem fan heter Jack? Jag frågar om det är efter Lundell och han svarar att alla frågar det. Jag ber om ursäkt för att jag är så förutsägbar och han ler igen (måste han le igen?) och så skrattar han och säger att jag får göra något som överraskar honom som kompensation. (Ska vi knulla på toaletten? Jag lovar att jag kan förföra dig på tre sekunder! Snälla ta dina händer och lägg dem överallt på min kropp!)
Jack och jag skiljs åt på Stockholms Central. Jack är nitton år. Han har precis tagit studenten. I min ficka ligger ett 070-nummer.
Jag går ut. Och tjuvkikar. Han har ett körkort. Han är över arton. Så råkar nudda vid hans lår med min hand när jag ska sätta mig ner. Ler mot honom och säger oj förlåt. Han ler tillbaka (oh, vad han är ung!) och han säger att det inte är någon fara, han är stark (han är stark? Är han stark? Han är så ung!).
Han reser sig och jag skriker gå inte av! Gå inte av nu! inom mig, men han går på toaletten och han går för att handla. Och han kommer tillbaka och han frågar om jag vill ha en halv banan. Jatack (kan jag få en kyss och lite blås i nacken samtidigt?) Och han tar upp godis och bjuder. Nejtack (jag kan inte få lite knull på toaletten istället?)
Han heter Jack. Han heter Jack! Fyra timmar med Jack. Jag fnissar när han säger att han heter Jack. (Jack och Jenny. Herregud, vad söta ungar vi hade fått). Vem fan heter Jack? Jag frågar om det är efter Lundell och han svarar att alla frågar det. Jag ber om ursäkt för att jag är så förutsägbar och han ler igen (måste han le igen?) och så skrattar han och säger att jag får göra något som överraskar honom som kompensation. (Ska vi knulla på toaletten? Jag lovar att jag kan förföra dig på tre sekunder! Snälla ta dina händer och lägg dem överallt på min kropp!)
Jack och jag skiljs åt på Stockholms Central. Jack är nitton år. Han har precis tagit studenten. I min ficka ligger ett 070-nummer.
Den där om att jag är sist i världen
Jag är kär. Jag är nyförälskad. Och tänk att det blev i en dansk. En dansk som får mig att le i smyg och dansa och virvla med kjolen.
Jag är nog sist i världen, men det skiter jag i.
Jag är kär.
Jag är nog sist i världen, men det skiter jag i.
Jag är kär.
19 juni 2006
Den där om fanochhansmoster
Jag tror att jag måste lägga ner mitt bloggande nu. Jag ändrade så mycket att det blev jättefult här och nu kommer jag inte kunna stå för allt röttrosarubrikenblevfel och jag kan inte ändra tillbaka.
Fan.
Fan.
18 juni 2006
Den där om hemma
Skåne är så förbannat vackert när hon vill. När hon svajar och lockar och står i sin finaste klänning och blåser mig i nacken. När hon ligger sådär öppet med guldgul raps och skriker att kom och älska mig och med mig och för mig och förför mig, kom, jag vet att du vill! och jag andas in så där häftigt som man gör när man badar för kallt och ögonen kan inte se nog för det är så vackertvackertvackert och så långt ögat kan se.
Och vi åker bil och det är så här det ska vara för evigt och jag vill ha en bil där bensinen aldrig tar slut och öppna fönster och det blir aldrig för varmt och musiken är på och hon dansar och blundar så nära intill hon följer i dansen precis vart han vill och vallmo! Vallmo är det vackraste som finns när det blandas med raps och vete och om jag dör här och nu så kommer jag att dö lycklig.
Min aska ska spridas här. Över Skånes platthet, öppenhet, böljande helhet. Låt mig få vila i evigheten bland myllan och jorden och skiten och allt doftar så gott. Och vi stannar och pratar med korna och ögon som tittar och förstår att ibland måste man stanna bilen och prata och hästarna kommer och jag bränner mig på nässlor men det gör inget och vi skrattar och stjärnorna vandra och timmarna fly och Fredrik Åkare är gammal men månen är ny ja Fredrik är gammal men kärleken blind och jag undrar varför jag stressar jorden runt när det egentligen är här jag hör hemma.
Och vi åker bil och det är så här det ska vara för evigt och jag vill ha en bil där bensinen aldrig tar slut och öppna fönster och det blir aldrig för varmt och musiken är på och hon dansar och blundar så nära intill hon följer i dansen precis vart han vill och vallmo! Vallmo är det vackraste som finns när det blandas med raps och vete och om jag dör här och nu så kommer jag att dö lycklig.
Min aska ska spridas här. Över Skånes platthet, öppenhet, böljande helhet. Låt mig få vila i evigheten bland myllan och jorden och skiten och allt doftar så gott. Och vi stannar och pratar med korna och ögon som tittar och förstår att ibland måste man stanna bilen och prata och hästarna kommer och jag bränner mig på nässlor men det gör inget och vi skrattar och stjärnorna vandra och timmarna fly och Fredrik Åkare är gammal men månen är ny ja Fredrik är gammal men kärleken blind och jag undrar varför jag stressar jorden runt när det egentligen är här jag hör hemma.
Den där om vackra pojkar
Pojkar är aldrig så vackra som när man druckit en flaska vin och ätit mexikansk mat och man svettas extra mycket, för mexikansk mat är starkt och solen lyserlyserlyser och man har druckit sin andra öl ute, på stället, och de pratar irländska och man skrattar åt att de inte är med i fotbolls-vm och de kittlar en och man skrattar sådär tjejigt och man tänker att de har fina ögon och de säger att man har fina läppar och man ler och tänker att de där ögonen skulle passa på mina barn och de har så mörkamörka ögon och de svär och man förstår inte ett skit av vad de säger och Gud, de tar på mig! och jag dör om de stryker mig över kinden och jag dör om de inte stryker mig över kinden och var är mina ben? och håller jag på att smälta här och nu och pojkar är aldrig så vackra...
16 juni 2006
Den där om fyrklövern
Pappa spelar Donizetti så att det hörs över hela byn och ut över åkrarna och slätterna och han sjunger med i de högsta och lägsta styckena medan han lägger sten, enligt trädgårdsarkitektens instruktioner, och mamma klipper buskarna och jag sitter och blundar och försöker ta in ljudet, känslan, stämningen genom varje cell i kroppen. Jag sitter och petar i gräset och får plötsligt upp en fyrklöver och mamma blir avundsjuk och sen blir jag uttråkad och yogar lite och mamma blir imponerad av mitt huvudstående och pappa kommer upp i de högsta tonerna och långt borta skäller en hund och mamma trillar in i busken och jag skrattar så jag nästan kissar på mig och jag ramlar ner från huvudstående och pappa når extas.
15 juni 2006
Den där om min sommarpojkvän
Jag ska skaffa mig en sommarpojkvän.
Jag ska klia honom i nacken, smeka honom över ryggen och mata honom med snabbmakaroner och falukorvsskivor. Han ska få ketchup till, om han vill, den utan extra tillsatt socker, så att han inte blir för fet, och sen ska han få extra stark senap.
Om kvällarna ska jag gå ut med honom och han ska få dricka så många öl han vill, i utbyte mot att jag får dricka så många öl jag vill. Sen ska vi gå hem och gosa och han ska krypa tätt intill.
Vi ska ligga på klippor och höra havet klucka och vi ska bo en tid på landet. Jag måste ha koll på honom, så att han inte går vilse, där på landet och så att han inte får för sig att gå hem till och/eller med någonannan.
Min sommarpojkvän ska vara vacker i pälsen och jag ska styka hans skjortor varje söndag. Han ska få sova i min säng, även om han måste gå upp klockan sex varje morgon.
Till hösten ska jag klappa honom på huvudet och säga "tack för den här tiden, lille vän!" sen sätta ut honom på trappen och åka till Mexiko. Det kommer bli så fint. Det kommer gå så himla bra.
Jag ska klia honom i nacken, smeka honom över ryggen och mata honom med snabbmakaroner och falukorvsskivor. Han ska få ketchup till, om han vill, den utan extra tillsatt socker, så att han inte blir för fet, och sen ska han få extra stark senap.
Om kvällarna ska jag gå ut med honom och han ska få dricka så många öl han vill, i utbyte mot att jag får dricka så många öl jag vill. Sen ska vi gå hem och gosa och han ska krypa tätt intill.
Vi ska ligga på klippor och höra havet klucka och vi ska bo en tid på landet. Jag måste ha koll på honom, så att han inte går vilse, där på landet och så att han inte får för sig att gå hem till och/eller med någonannan.
Min sommarpojkvän ska vara vacker i pälsen och jag ska styka hans skjortor varje söndag. Han ska få sova i min säng, även om han måste gå upp klockan sex varje morgon.
Till hösten ska jag klappa honom på huvudet och säga "tack för den här tiden, lille vän!" sen sätta ut honom på trappen och åka till Mexiko. Det kommer bli så fint. Det kommer gå så himla bra.
Den där om vad som hände för snart ett år sedan
Den sommaren låg vi i skärvor, utspridda över golven i lägenheten och jag sa att akta, trampa inte på mig, men han tog på sig skorna och gick rakt över mig, så att jag pulveriserades och han tittade sig inte ens om för att titta hur det hade gått.
Och jag gjorde samma sak.
Och vi gick efter några förbestämda mallar, där jag var tyst och grät inne på toaletten och jag lärde mig att kallt vatten i ansiktet efteråt gjorde att det inte syntes att jag varit ledsen och han vände sig och tittade in i väggen och det gjorde så ont, det gjorde så djävla ont och oj, vad jag älskade honom desperat den där sommaren fast att vi båda var på väg bort och när vi vaknade var rummet ljust och gatan utanför var lika full av liv och rörelse som jag och i en säng på tredje våningen drack vi te med mjölk och honung och du hade en gitarr och du spelade, jag dansade den sommaren.
Och vi bråkade inne på toaletten, så att ingen annan skulle höra och jag låg i badet och han satt på toaletten och jag har aldrig känt mig mer naken än då och han gick ut och jag sjönk ner under vattnet och tänkte att här under ska jag ligga för evigt, här kan jag dö, här ska jag dö, nu kan jag dö, nu ska jag dö. Men för evigt visade sig vara för lång tid och jag gick upp och torkade mig i hans handduk, för den var större än min.
Hela sommaren gick jag runt med knuten mage och knuten hand och hopp om att sommaren aldrig skulle ta slut. Hela sommaren gick jag runt med knuten mage och knuten hand och jag önskade att allt bara skulle ta slut.
Och han tog på mig och i mig och jag sa att ta inte på mig och i mig och han blev så ledsen och han blev så arg och jag gick in på toaletten och blev ledsen och jag gick över honom och han slängde mig ner på marken och gick över mig och vi låg på marken båda två och vi gick inte att lagas.
På stationen sista dagen grät han. Jag tänkte att han gråter varför gråter inte jag? Och han lutade sitt huvud mot min axel och han var så förbannat vacker och jag tänkte att han har aldrig varit vackrare än nu och det gjorde så djävla ont och jag var så trött och varför grät jag inte? Och jag försökte verkligen, jag tänkte på att jag aldrig mer skulle få se honom och på döda kattungar och på att min farmor var död, men det gick inte. Och jag klev på tåget och jag ville inte gå på tåget och han stannade, fast att han inte brukade stanna för han hatade att stanna och se mig åka och jag brukade få sms där han skrev att han var ledsen för att han inte stannade men nu fick jag inga sms. Och jag tänkte att nu kan jag gråta, men det gick inte. Det gick inte.
Och hösten kom. Men jag var bara tyst och tom när hösten kom och sommaren dog.
14 juni 2006
Den där om att min cykel heter Silverpilen
Och nu ska jag ut och cykla. Cykla är det bästa som finns!
Den där om prinsessan
Det var en gång en prinsessa. Och det var en gång en prins. Och fan ta det, men de levde inte i sjuhundra år, eller ens i en evighet. Och han satte upp henne på en piedestal och hon satt där och dinglade med benen och efter ett tag så satte hon även upp honom på en piedestal, så att han kunde dingla bedvid henne och de tittade på varandra och skrattade. Och han hade lite lockigt hår och det såg ut som guld i solen och hon älskade att han såg ut som en grekisk marmorstaty.
Men som alla sagor så tog de slut, fast att hon hade lovat honom att aldrig lämna honom och fast att han hade lovat henne att han skulle ta hand om henne och aldrig göra henne ledsen.
Hon låg på marken och kjolen var trasig och håret var ruffsigt och hon var full och ful i munnen mest hela tiden. Så kom det en ny prins. Och den nya prinsen han tog tag i hennes händer och drog upp henne och hon log och sa tack. Och han klappade henne över kinden och tvättade hennes hår. Han lagade hennes kjol och helt plötsligt satt hon uppe på piedestalen igen. Och hon undrade lite över vad hon gjorde där uppe, för hon hade inte bett om att få komma dit och där uppe var det ganska ensamt.
Och han lovade henne vad den första prinsen hade lovat henne och hon bad honom att inte lova för eviga löften tar alltid slut. Och han svarade att han aldrig hade känt så där innan och hon försökte lyssnade och han sa att han var förvirrad. Och hon hörde inte riktigt, för han var kvar nere på marken och han var så långt borta.
Och hon svarade inte honom och han blev sårad och åkte 100 mil bort. Och kvar var hon och hon saknade hans hand och funderade på hans evighetslöften och tänkte att det var lustigt. Och så klart var även detta evighetslöfte något som tog slut, för alla evighetslöften tar slut, speciellt när kroppen kräver närhet, och hon log och sa till sig själv att "vad var det vi sa?" och ingen svarade. Och hon funderade över varför det var så lätt att ge henne evighetslöften och sen bara sticka. Hon funderade över vad det var med henne som var så lätt att komma över.
Och det blev ganska så tomt och hon undrade hur hon skulle komma ner från den där piedestalen, för det var ingen där. Och den där sista prinsen hade slarvat bort stegen och det var för högt att hoppa och dingla med benen kan man inte göra hur länge som helst. Och hon ropade så att hon blev hes och sen satte hon sig ner och väntade. Och väntade. Och väntade.
Och vad jag vet så siter hon där och väntar än.
Men som alla sagor så tog de slut, fast att hon hade lovat honom att aldrig lämna honom och fast att han hade lovat henne att han skulle ta hand om henne och aldrig göra henne ledsen.
Hon låg på marken och kjolen var trasig och håret var ruffsigt och hon var full och ful i munnen mest hela tiden. Så kom det en ny prins. Och den nya prinsen han tog tag i hennes händer och drog upp henne och hon log och sa tack. Och han klappade henne över kinden och tvättade hennes hår. Han lagade hennes kjol och helt plötsligt satt hon uppe på piedestalen igen. Och hon undrade lite över vad hon gjorde där uppe, för hon hade inte bett om att få komma dit och där uppe var det ganska ensamt.
Och han lovade henne vad den första prinsen hade lovat henne och hon bad honom att inte lova för eviga löften tar alltid slut. Och han svarade att han aldrig hade känt så där innan och hon försökte lyssnade och han sa att han var förvirrad. Och hon hörde inte riktigt, för han var kvar nere på marken och han var så långt borta.
Och hon svarade inte honom och han blev sårad och åkte 100 mil bort. Och kvar var hon och hon saknade hans hand och funderade på hans evighetslöften och tänkte att det var lustigt. Och så klart var även detta evighetslöfte något som tog slut, för alla evighetslöften tar slut, speciellt när kroppen kräver närhet, och hon log och sa till sig själv att "vad var det vi sa?" och ingen svarade. Och hon funderade över varför det var så lätt att ge henne evighetslöften och sen bara sticka. Hon funderade över vad det var med henne som var så lätt att komma över.
Och det blev ganska så tomt och hon undrade hur hon skulle komma ner från den där piedestalen, för det var ingen där. Och den där sista prinsen hade slarvat bort stegen och det var för högt att hoppa och dingla med benen kan man inte göra hur länge som helst. Och hon ropade så att hon blev hes och sen satte hon sig ner och väntade. Och väntade. Och väntade.
Och vad jag vet så siter hon där och väntar än.
Den där om nollnoll
Och jag trängs med folk, som ska på tåg, och varför måste folk alltid gå åt fel djävla håll när de ska på? Och gubben bredvid mig ska såklart prata. Han påminner om min farfar. Han har keps. Varför kan inte vara svensk och tyst för? Jag vill lyssna på Tjeckien-USA och gubben petar på mig och frågar vad det står. Noll-noll. Och gubben petar på mig och frågar vad det står. Och jag trillar av tåget och fan, att jag aldrig har koll på mina väskor och jag glömmer såklart en på tåget.
Kroppar som knullar solen och gräsmattorna är fulla av nakenhet och här går man inte till parken. Studenter och sjung om studentens lyckliga dagar och har de inte slutat förrän nu?
Och vännerna. Vännerna! På en båt på sjön är allt stilla och lugnt och vi kan till slut prata och jag får inre frid. Det är här jag hör hemma. På vattnet.
Och jag har (såklart) glömt min skrivbok så jag måste skriva på insidan av en Indiskapåse och pennans tusch tar slut och jag måste köpa en ny penna och varför är det alltid de billigaste pennorna som är bäst?
Och vi ligger på gräset och hon gråter och hon är så vacker och jag tänker att jag aldrig skulle kunna släppa in någon så. Fast det gör så förbannat djävla ont. Det är så mycket sorg som har bott i mina vänner den här våren och det gör ont i mig. Det gör ont att jag inte varit här och det gör ont för att det gör ont. Och de frågar om M och jag svarar att det inte finns något att säga om M och de svär över M och jag ber dem att inte svära över M och de frågar om Farliga killen och jag ber dem att inte fråga om Farliga killen. Och de säger "Men sist..." och jag svarar att sist var ganska längesen. Och de frågar inte mer.
Och allt är så vackert när det är sommar och jag älskar att svettas mellan brösten. Jag älskar när svetten rinner som en smekning mellan det där upphöjda, som för att påminna mig om att njuta. "Njut, för snart är det vinter igen!" Och jag ler. För nu är det sommar. Och jag ler. Och jag njuter.
Kroppar som knullar solen och gräsmattorna är fulla av nakenhet och här går man inte till parken. Studenter och sjung om studentens lyckliga dagar och har de inte slutat förrän nu?
Och vännerna. Vännerna! På en båt på sjön är allt stilla och lugnt och vi kan till slut prata och jag får inre frid. Det är här jag hör hemma. På vattnet.
Och jag har (såklart) glömt min skrivbok så jag måste skriva på insidan av en Indiskapåse och pennans tusch tar slut och jag måste köpa en ny penna och varför är det alltid de billigaste pennorna som är bäst?
Och vi ligger på gräset och hon gråter och hon är så vacker och jag tänker att jag aldrig skulle kunna släppa in någon så. Fast det gör så förbannat djävla ont. Det är så mycket sorg som har bott i mina vänner den här våren och det gör ont i mig. Det gör ont att jag inte varit här och det gör ont för att det gör ont. Och de frågar om M och jag svarar att det inte finns något att säga om M och de svär över M och jag ber dem att inte svära över M och de frågar om Farliga killen och jag ber dem att inte fråga om Farliga killen. Och de säger "Men sist..." och jag svarar att sist var ganska längesen. Och de frågar inte mer.
Och allt är så vackert när det är sommar och jag älskar att svettas mellan brösten. Jag älskar när svetten rinner som en smekning mellan det där upphöjda, som för att påminna mig om att njuta. "Njut, för snart är det vinter igen!" Och jag ler. För nu är det sommar. Och jag ler. Och jag njuter.
12 juni 2006
Den där om Skåne
Nu drar jag neråt för att lukta på raps, lillebror och koskit. Jag ska på semester och slicka mina sår. Jag ska hem.
Den där om att tänka som en man
"Anonymous said...
Har någon sagt till dig att du tänker som en kille nån gång?"
Kära Anonym,
Ja. Jag har fått höra det två gånger tidigare på den här bloggen och X antal gånger i "verkliga livet". Och jag vet inte vad jag ska svara på en sån här kommentar. Hur tänker killar? Hur tänker tjejer? Jag har svårt för att svara att "ja, jag tänker som en kille", för hur fan tänker de?
Jag vet att det är skillnad på killar och tjejer. Tjejer gråter oftare. För att deras (våra) tårkanaler är större. Killar slåss oftare. För att deras kemiska tjolahoppsan i kroppen ser annorlunda ut än vad tjejers gör. Men i min värld är killar och tjejer ändå lika. Olika. Individer.
Och jag har fördjävla svårt för att beskriva mig själv. Säga att "det här är jag!" för det där jaget jag är idag kommer jag inte vara imorgon. Kanske om två veckor igen. Inte om ett år. Och är jag verkligen sådär som jag säger att jag är? Är jag så mot alla? Vissa säger att jag pratar för mycket. Andra säger att jag pratar för lite. Somliga säger att jag är glad. Andra påstår att jag grubblar mest hela tiden.
Så tyvärr, jag är ledsen om jag tänker som en kille. Jag är ledsen om jag tar för mig och ligger med killar fast jag har ett förhållande. Jag är ledsen om jag bråkar och skiter i folk och slåss och svär. Jag är ledsen om jag upprör och inte följer strömmen och tror på kungahuset. Jag är ledsen för det. Imorgon kanske jag är republikan.
Har någon sagt till dig att du tänker som en kille nån gång?"
Kära Anonym,
Ja. Jag har fått höra det två gånger tidigare på den här bloggen och X antal gånger i "verkliga livet". Och jag vet inte vad jag ska svara på en sån här kommentar. Hur tänker killar? Hur tänker tjejer? Jag har svårt för att svara att "ja, jag tänker som en kille", för hur fan tänker de?
Jag vet att det är skillnad på killar och tjejer. Tjejer gråter oftare. För att deras (våra) tårkanaler är större. Killar slåss oftare. För att deras kemiska tjolahoppsan i kroppen ser annorlunda ut än vad tjejers gör. Men i min värld är killar och tjejer ändå lika. Olika. Individer.
Och jag har fördjävla svårt för att beskriva mig själv. Säga att "det här är jag!" för det där jaget jag är idag kommer jag inte vara imorgon. Kanske om två veckor igen. Inte om ett år. Och är jag verkligen sådär som jag säger att jag är? Är jag så mot alla? Vissa säger att jag pratar för mycket. Andra säger att jag pratar för lite. Somliga säger att jag är glad. Andra påstår att jag grubblar mest hela tiden.
Så tyvärr, jag är ledsen om jag tänker som en kille. Jag är ledsen om jag tar för mig och ligger med killar fast jag har ett förhållande. Jag är ledsen om jag bråkar och skiter i folk och slåss och svär. Jag är ledsen om jag upprör och inte följer strömmen och tror på kungahuset. Jag är ledsen för det. Imorgon kanske jag är republikan.
Den där om halvvägs
Det slog mig precis. Jag har kommit halvvägs. Inte längre. Fyfan. Fyfanfyfanfyfan. Jag gillar studentlivet, men inte så här mycket! Jag har läst i tre år, har tre kvar. Jag ångrar mig lite, jag behöver nog inte bli statsvetare och statsminister trots allt...
09 juni 2006
Den där om och den ljusnande framtid är vår?
Svartsjuka. Studielån. Lågbetalda jobb. Banklån. Arbetslöshet. Depressioner. Fäskingar. Fågelinfluensa. Utanförskap. Våldtäkter. Borelia. Syfilis. Mobbning. Skilsmässa. Ekonomisk kris. Skuldsatt. Påsatt. Bortgjordhet. Alkoholism. Missbruk. Matförgiftad. Firmafest. Otrohet. Brutna höfter, ben och löften. "Vem ska ha barnen?" Särbo. Anställningsintervju. "Jag är ledsen att behöva säga det här, men den som måste åka hem är du!". Klantarsle. Tentor. Stress. Långtidssjukskriven. Kassaköer. Pendla. AIDS. Börsnedgång. Högerextrema partier. Ångest. Ansvar. Hyra. Räkningar. Betalningspåminnelse. Betalningsanmärkning. Inkasso. Ensasmhet. Hård i magen. Lös i magen. För stor mage. Fetma. Kris. Tarmvred. Minnesförlust. Katastrof. Aktuellt. FIB-Aktuellt. Icke-aktuell. Bostadsmaknad. Boskapsmarknad. Köttmarknad. Gå ensam hem. Svält. Hunger. Krig. Och elände.
Den där om oh, happy day!
Så kom man hem klockan åtta från jobbet och en bebis var redan på väg ut. Det blev tre vita, vaka hela natten och "fuckit, jag har opponering klockan åtta imorgonbitti!" Hon födde på mina jeans och jag oh:ade mig över att de där ljusa blev blodiga. I have no heart. Men snygga byxor.
Så kom opponeringen och vi blev godkända utan rest. De rövknullade vår bebis och jag grät lite inombords för vad den fick höra. Jag ville bara skydda och försvara och slåss. Som alltid. Då är det skönt att höra positivt från opponentledare om att forskare inom statsvetenskapen skulle onanerat till vår disposition. Om med ett annat ordval.
Och nu. Sommarlov. Sommarlov. Sommarlov. Hem till Växjö. Hem till Skåne. Hem till Stockholm igen. Så många hem. Så lite tid.
Så kom opponeringen och vi blev godkända utan rest. De rövknullade vår bebis och jag grät lite inombords för vad den fick höra. Jag ville bara skydda och försvara och slåss. Som alltid. Då är det skönt att höra positivt från opponentledare om att forskare inom statsvetenskapen skulle onanerat till vår disposition. Om med ett annat ordval.
Och nu. Sommarlov. Sommarlov. Sommarlov. Hem till Växjö. Hem till Skåne. Hem till Stockholm igen. Så många hem. Så lite tid.
08 juni 2006
Den där om korgen
När jag var arton bodde jag ett tag i soliga München. Alla mina minnen av ställen där jag bott har varit soliga. Utom London. London var fyllt av regn och barngråt.
I München förstod ingen min svenska. I München förstod ingen min engelska. I München förstod jag ingen tyska. Jag hängde mest med ett gäng killar (som kunde engelska) som tog hand om mig som om jag vore deras lillasyster. En lillasyster man kan ta på brösten då och då.
Vi söp. VI söp som fan. Vi söp, bråkade och var bakfulla. Och sen minns jag att vi åt en massa kakor. Jag minns stora ölglas som alltid var halvfulla och färgade plastglas som alltid var halvtomma. Jag minns gratis sprit och snodd sprit och genomskinlig sprit och öl i ölglas och öl i plastglas och sprit i ölglas och sprit i plastglas och svartklubbar runt om i stan och kakor på fat och jag åkte hem till Sverige med en blåtira.
Vi sprang omkring på Münchens gator med snabba fötter och snabba munnar. Vi drog upp damm och skrek till vår omgivning att "se upp, här kommer vi!" med bara vår uppenbarelse. De bar runt på mig och min själ när sista tunnelbanan hade gått och de släpade runt på min tyngd och de släppte aldrig min hand.
Jag längtade hem till Sverige mest hela tiden. Jag längtade hem med en sån där brinnande desperation när man ser hemfärden framför sig varje dag och om någon hade sagt åt mig då att jag skulle stanna en vecka till, efter min planerade resedag, hade jag nog lagt mig ner på stället och självdött.
Jag hade en pojkvän hemma i Sverige. Så klart. En pojkvän som längtade efter mig. Han var som en liten hundvalp och jag var hans bekräftelse.
Kvällen då vi träffades visste jag att han kunde bli min för evigt. Jag hade redan då facit i handen på hur man spelade spelet och han var så borttappad och nertappad och ovis och hade inte någon aning om att det ens fanns något spel. Jag flörtade hejvilt med honom och drog sedan därifrån. Och sen kom jag tillbaka. Det var som att spela ett spel för femåringar. Jag var överlägsen. Just då. Den kvällen.
Jag visste att han hade följt mig med blicken vart jag än gick. Jag gav honom uppmärksamhet och satt i hans knä och jag log mot hans kompis. Hans kompis var en sån där som får allt och alla. En sån där som trodde att han hade fått mig med. Han trodde att jag var hans. Det gjorde honom ointressant. Att välja min blivande pojkvän var som att lägga fram Jokern och folk skulle sagt att "det där spelkortet ska inte vara med!" och jag hade säkert då svarat "det skiter jag i!" för jag sket i mycket på den tiden.
Han hade blå ögon och brun lockigt hår. Han bar sina känslor i en öppen korg och han var så naiv och oskuldsfull. Min mamma suckade och förstod inte vad jag skulle ha honom till. Hon sa att han var som en liten valp jag fostrade för hårt. Hon sa att jag körde över honom. Jag ryckte på axlarna och svarade att han var söt. Han var på gränsen till blyg och oj, vad jag var dåligt inflytande för honom!
Så klart höll det inte.
Jag kom hem från München och jag låg i trädgården, på en filt, och sträckte ut mig i solen och var så där lagom uttråkad som man kan bli i sina föräldrars trädgård när han ringde. Och jag svarade inte. Och han ringde. Och han ringde. Och jag svarade. Han var nervös och jag var uttråkad.
Han hade råkat träffa en annan ute. Han hade råkat kyssa henne. Hans känslor av skuld höll på att äta upp honom. Han tittade ner i sin korg och tog upp dem med händerna, och det rann över på alla håll och kanter och han sträckte fram dem till mig och sa "titta vad mycket svarta känslor jag har här. Förlåt!"
Och jag strök honom över kinden och log. Och jag borrade in mina fingrar i hans nackhår, i det här lockiga och svarade att det inte gjorde så mycket. Han hade varit med någon annan. Med en annan.
Jag hade varit med flera.
I München förstod ingen min svenska. I München förstod ingen min engelska. I München förstod jag ingen tyska. Jag hängde mest med ett gäng killar (som kunde engelska) som tog hand om mig som om jag vore deras lillasyster. En lillasyster man kan ta på brösten då och då.
Vi söp. VI söp som fan. Vi söp, bråkade och var bakfulla. Och sen minns jag att vi åt en massa kakor. Jag minns stora ölglas som alltid var halvfulla och färgade plastglas som alltid var halvtomma. Jag minns gratis sprit och snodd sprit och genomskinlig sprit och öl i ölglas och öl i plastglas och sprit i ölglas och sprit i plastglas och svartklubbar runt om i stan och kakor på fat och jag åkte hem till Sverige med en blåtira.
Vi sprang omkring på Münchens gator med snabba fötter och snabba munnar. Vi drog upp damm och skrek till vår omgivning att "se upp, här kommer vi!" med bara vår uppenbarelse. De bar runt på mig och min själ när sista tunnelbanan hade gått och de släpade runt på min tyngd och de släppte aldrig min hand.
Jag längtade hem till Sverige mest hela tiden. Jag längtade hem med en sån där brinnande desperation när man ser hemfärden framför sig varje dag och om någon hade sagt åt mig då att jag skulle stanna en vecka till, efter min planerade resedag, hade jag nog lagt mig ner på stället och självdött.
Jag hade en pojkvän hemma i Sverige. Så klart. En pojkvän som längtade efter mig. Han var som en liten hundvalp och jag var hans bekräftelse.
Kvällen då vi träffades visste jag att han kunde bli min för evigt. Jag hade redan då facit i handen på hur man spelade spelet och han var så borttappad och nertappad och ovis och hade inte någon aning om att det ens fanns något spel. Jag flörtade hejvilt med honom och drog sedan därifrån. Och sen kom jag tillbaka. Det var som att spela ett spel för femåringar. Jag var överlägsen. Just då. Den kvällen.
Jag visste att han hade följt mig med blicken vart jag än gick. Jag gav honom uppmärksamhet och satt i hans knä och jag log mot hans kompis. Hans kompis var en sån där som får allt och alla. En sån där som trodde att han hade fått mig med. Han trodde att jag var hans. Det gjorde honom ointressant. Att välja min blivande pojkvän var som att lägga fram Jokern och folk skulle sagt att "det där spelkortet ska inte vara med!" och jag hade säkert då svarat "det skiter jag i!" för jag sket i mycket på den tiden.
Han hade blå ögon och brun lockigt hår. Han bar sina känslor i en öppen korg och han var så naiv och oskuldsfull. Min mamma suckade och förstod inte vad jag skulle ha honom till. Hon sa att han var som en liten valp jag fostrade för hårt. Hon sa att jag körde över honom. Jag ryckte på axlarna och svarade att han var söt. Han var på gränsen till blyg och oj, vad jag var dåligt inflytande för honom!
Så klart höll det inte.
Jag kom hem från München och jag låg i trädgården, på en filt, och sträckte ut mig i solen och var så där lagom uttråkad som man kan bli i sina föräldrars trädgård när han ringde. Och jag svarade inte. Och han ringde. Och han ringde. Och jag svarade. Han var nervös och jag var uttråkad.
Han hade råkat träffa en annan ute. Han hade råkat kyssa henne. Hans känslor av skuld höll på att äta upp honom. Han tittade ner i sin korg och tog upp dem med händerna, och det rann över på alla håll och kanter och han sträckte fram dem till mig och sa "titta vad mycket svarta känslor jag har här. Förlåt!"
Och jag strök honom över kinden och log. Och jag borrade in mina fingrar i hans nackhår, i det här lockiga och svarade att det inte gjorde så mycket. Han hade varit med någon annan. Med en annan.
Jag hade varit med flera.
06 juni 2006
Den där om att måla fan på väggen
När jag först hade målat min vägg, i sovrummet, i den där andra staden där jag bor, kunde jag vakna på natten och skrämma skiten ur mig själv. Jag är ganska så mörkrädd. Och en fet djävla målning av mig själv hjälpte liksom inte till att lugna mina nerver. Efter ett tag blev jag dock kär i mig själv. Nu måste den dock målas över i hyresbolagets fina vitgråa nyans, för lägenheten i den där andra staden ska sägas upp. Min inneboende har i alla fall haft något fint att titta på innan han somnar.
Den där om sexton och en halv timme kvar
Tills el grande uppsats ska vara inne. Sen ska jag ut och knulla och supa...
...nej, det kan jag inte för jag ska jobba. Men man kan väl få låtsas?
...nej, det kan jag inte för jag ska jobba. Men man kan väl få låtsas?Den där om S
Jag älskar S.
S är en sådan man älskar.
Hon var svår som tusan i början och jag fick kämpa som en liten kalv för att hon skulle tycka om mig (var var för kattsingen ihop med hennes tvinllingbror, hon skulle tycka om mig), men sen föll hon som en fura. Nu är hon en av mina bästa vänner och jag älskar det.
S och jag är väldigt olika. Jag brukar säga att hon är den kompis jag har som är mest olik mig. Egentligen skulle en kombination av oss inte vara lika med sant.
Hon är en av de få vänner som vågar bli sur på mig och säga till mig att jag är dum i huvudet. Hon suckar och pustar och tittar argt på mig när jag rör till det för henne. Hon säger "Men Jenny!" med sur röst och jag krymper ihop där jag står. Hon är mycket, mycket längre än mig och skulle kunna brotta ner mig på tre röda. Hon låter alltid när vi tittar på film och lurar med mig på konstiga saker, där hon utmanar mig att hoppa från den högsta klippan.
Ingen bryr sig som hon gör. Hon kan lyssna i timmar. Jag får älta. Jag får tjata och gnata och lägga mitt huvud i hennes knä. Hon får se mig gråta. Det känns naturligt. Hon är naturlig. Hon och M är nog de enda jag kan gråta med och för. Hon är vacker. Hon är så djävla vacker. Hon tycker och tänker rätt och är inte politiskt korrekt. Hon är nyfiken och kan äta en godispåse snabbare än någon jag vet. Hon är vig och smart och snabb och stark och jag känner mig som tryggast med henne.
Igår satt vi och pluggade åtta timmar i sträck. Mitt i allt råkade jag sätta på Bonnie Tylers "total eclipse of the heart" fyra gånger på raken. Jag har inte hört någon sjunga med så stor inlevelse som då.
And I need you now tonight
And I need you more than ever
And if you'll only hold me tight
We'll be holding on forever
And we'll only be making it right
Cause we'll never be wrong together
We can take it to the end of the line
Your love is like a shadow on me all of the time
I don't know what to do and
I'm always in the dark
We're living in a powder keg and giving off sparks
I really need you tonight
Forever's gonna start tonight
Forever's gonna start tonight
Och hon läser inte det här.
Hon läser inte för att hon gör inte sånt.
Läser för att jag ska bli glad.
Det är därför jag är kär i henne.
S är en sådan man älskar.
Hon var svår som tusan i början och jag fick kämpa som en liten kalv för att hon skulle tycka om mig (var var för kattsingen ihop med hennes tvinllingbror, hon skulle tycka om mig), men sen föll hon som en fura. Nu är hon en av mina bästa vänner och jag älskar det.
S och jag är väldigt olika. Jag brukar säga att hon är den kompis jag har som är mest olik mig. Egentligen skulle en kombination av oss inte vara lika med sant.
Hon är en av de få vänner som vågar bli sur på mig och säga till mig att jag är dum i huvudet. Hon suckar och pustar och tittar argt på mig när jag rör till det för henne. Hon säger "Men Jenny!" med sur röst och jag krymper ihop där jag står. Hon är mycket, mycket längre än mig och skulle kunna brotta ner mig på tre röda. Hon låter alltid när vi tittar på film och lurar med mig på konstiga saker, där hon utmanar mig att hoppa från den högsta klippan.
Ingen bryr sig som hon gör. Hon kan lyssna i timmar. Jag får älta. Jag får tjata och gnata och lägga mitt huvud i hennes knä. Hon får se mig gråta. Det känns naturligt. Hon är naturlig. Hon och M är nog de enda jag kan gråta med och för. Hon är vacker. Hon är så djävla vacker. Hon tycker och tänker rätt och är inte politiskt korrekt. Hon är nyfiken och kan äta en godispåse snabbare än någon jag vet. Hon är vig och smart och snabb och stark och jag känner mig som tryggast med henne.
Igår satt vi och pluggade åtta timmar i sträck. Mitt i allt råkade jag sätta på Bonnie Tylers "total eclipse of the heart" fyra gånger på raken. Jag har inte hört någon sjunga med så stor inlevelse som då.
And I need you now tonight
And I need you more than ever
And if you'll only hold me tight
We'll be holding on forever
And we'll only be making it right
Cause we'll never be wrong together
We can take it to the end of the line
Your love is like a shadow on me all of the time
I don't know what to do and
I'm always in the dark
We're living in a powder keg and giving off sparks
I really need you tonight
Forever's gonna start tonight
Forever's gonna start tonight
Och hon läser inte det här.
Hon läser inte för att hon gör inte sånt.
Läser för att jag ska bli glad.
Det är därför jag är kär i henne.
Den där om 06.06.06
S och jag vill att kattungarna ska komma. Vi har beställt kattungar till idag. Vi vill ha dem nu. Eller allra helst hade vi velat ha dem 06:06. Jag vaknade vid åtta, men då hade de inte kommit. Jag håller tummarna än.
05 juni 2006
Den där om att jag tydligen inte är ensam på jorden
Ibland glömmer jag bort att det är folk som läser det här. Att det är folk som läser och är med i det som är min vardag. Jag vill bara spy bort det som finns inom mig och är så van vid att göra det genom att skriva att jag glömmer bort att det är folk som läser. Så trillar det in mail från folk som står och skriker sig hesa för att de hejar på mig, som folk vid ett vasalopp. De har till och med kobjällror med sig. Och så trillar det in mail från folk som har det som jag. Som har det värre än jag. Som haft det som jag. Som bara vill berätta det. Som vill dela med sig och hjälpa. Jag glömmer det med ibland, att det finns andra på jorden.
Den där om ringar på vattnet
Jag pratar med mamma i telefon och hon kan inte förstå hur det kunde bli så här. Hon och pappa gjorde allt för att jag och bror skulle få det bra. Bäst. "Gjorde vi inte det?" Och jag kan bara svara "jo" och vågar inte berätta vad jag berättade för bonitologen.
Jag har inte så många minnen från när jag var ung. Nästan inga, faktiskt. Det är många som tycker att det är konstigt. En av de många är jag, men jag funderar inte så mycket på det. Jag har inget minne från min första skoldag. Inget minne från när jag började sjuan. Inget minne från när min bror föddes. Nästan inga minnen alls. Dock minns jag en känsla och jag ser en liten flicka. Hon är ungefär åtta år. Det är fredagskväll. TV:n står på. Hon har städat i soffan och tänt ljus. För fredagskvällar är hennes och mammas kvällar. Och jag kan minnas känslan när favoritprogrammet börjar. Och jag kan minnas känslan när eftertexterna rullar ner och jag släcker ljusen och går och lägger mig. Och jag kan minnas känslan av att mamma inte har kommit hem. Och jag kan minnas att det hände flera gånger. Och jag kan minnas känslan av att kämpa mig svettig på att få uppmärksamhet. Mer uppmärksamhet. Mest uppmärksamhet.
Och mamma undrar vad det är som gör att jag måste ha bekräftelse hela tiden. Och jag ljuger och säger att jag inte har någon aning. Hon säger att jag inte var sådan som barn, men ändrar sig sen och berättar om när jag gick i tvåan. När jag gick i tvåan fick jag mycket beröm för mitt skrivande. Jag skrev bra. Alla de andra barnen skrev om hundar och hästar och sina syskon, men jag skrev långa historier om påhittade länder och platser och djur som egentligen inte finns. Så började min kompis påverka mig till att skriva annorlunda. På hennes sätt. Och jag skrev på hennes sätt, för hennes sätt gav mig bekräftelse. Och på kvartsamtalen sa fröken att "jo, Jenny, hon räcker upp handen och är snäll och duktig på matte, men hennes skrivande har förändrats." Och läraren var en sån där bästa lärare som ser det bästa hos alla och uppmuntrar och fixar och berömmer. Och hon var nog den första som sa till mig att jag borde skriva. Skriva, skriva, skriva. Och hon visade vad hon menade när hon anmälde mig till en skrivartävling som jag sen vann. Jag tror att jag vann på grund av henne.
Mamma säger att hon fick en så sträng uppfostran. Så när hon fick barn så gjorde hon tvärt om. Vi var fria som fiskmåsar. Vi sket på bryggor och skrek och sket i att folk ville ha ihjäl oss. Men inga regler leder inte alltid till friska, fria barn. Inga regler leder ibland till tjugosexåriga flickor som leker Freud.
Jag har inte så många minnen från när jag var ung. Nästan inga, faktiskt. Det är många som tycker att det är konstigt. En av de många är jag, men jag funderar inte så mycket på det. Jag har inget minne från min första skoldag. Inget minne från när jag började sjuan. Inget minne från när min bror föddes. Nästan inga minnen alls. Dock minns jag en känsla och jag ser en liten flicka. Hon är ungefär åtta år. Det är fredagskväll. TV:n står på. Hon har städat i soffan och tänt ljus. För fredagskvällar är hennes och mammas kvällar. Och jag kan minnas känslan när favoritprogrammet börjar. Och jag kan minnas känslan när eftertexterna rullar ner och jag släcker ljusen och går och lägger mig. Och jag kan minnas känslan av att mamma inte har kommit hem. Och jag kan minnas att det hände flera gånger. Och jag kan minnas känslan av att kämpa mig svettig på att få uppmärksamhet. Mer uppmärksamhet. Mest uppmärksamhet.
Och mamma undrar vad det är som gör att jag måste ha bekräftelse hela tiden. Och jag ljuger och säger att jag inte har någon aning. Hon säger att jag inte var sådan som barn, men ändrar sig sen och berättar om när jag gick i tvåan. När jag gick i tvåan fick jag mycket beröm för mitt skrivande. Jag skrev bra. Alla de andra barnen skrev om hundar och hästar och sina syskon, men jag skrev långa historier om påhittade länder och platser och djur som egentligen inte finns. Så började min kompis påverka mig till att skriva annorlunda. På hennes sätt. Och jag skrev på hennes sätt, för hennes sätt gav mig bekräftelse. Och på kvartsamtalen sa fröken att "jo, Jenny, hon räcker upp handen och är snäll och duktig på matte, men hennes skrivande har förändrats." Och läraren var en sån där bästa lärare som ser det bästa hos alla och uppmuntrar och fixar och berömmer. Och hon var nog den första som sa till mig att jag borde skriva. Skriva, skriva, skriva. Och hon visade vad hon menade när hon anmälde mig till en skrivartävling som jag sen vann. Jag tror att jag vann på grund av henne.
Mamma säger att hon fick en så sträng uppfostran. Så när hon fick barn så gjorde hon tvärt om. Vi var fria som fiskmåsar. Vi sket på bryggor och skrek och sket i att folk ville ha ihjäl oss. Men inga regler leder inte alltid till friska, fria barn. Inga regler leder ibland till tjugosexåriga flickor som leker Freud.
04 juni 2006
Den där om att det är söndag idag
När jag var arton var jag och några kompisar på semester i Grekland. Jag fick för mig att jag skulle bada när jag var ganska så askalas. Efter det där badet förstår jag varför så många drunknar när de är fulla. Det går inte att simma. Man vevar som fan med armarna och sparkar med benen, men det går inte. Man sjunker.
Ungefär där är jag nu. Jag kämpar som en galning, men sjunker ändå som en sten. Den här våren. Den här vintern. Den här hösten. De har nog varit de jobbigaste i mitt liv. Om man räknar bort tonåren, som är en värld i sig.
Jag har förlorat min bästa kompis.
Jag har förlorat min katt.
Jag har förlorat den jag älskade mest här i världen.
Jag har flyttat till en ny stad.
Jag planerar att flytta till ett land på andra sidan jorden.
Och fy i helvete, vad destruktiv jag har blivit på vägen.
Det som skulle bli smart och nystart och tänka med hjärnan gick så in i helvete fel. Jag som skulle vara bäst och störst och flyga högst ramlade platt till marken och bröt alla ben i kroppen.
Och jag anade det. Men i torsdags fick jag allt bekräftat. Hon tog händerna om min hals och tryckte till.
Och jag vet inte hur jag ska klara av det här.
Jag vet verkligen inte. När man har levt sitt liv på ett visst sätt i tjugo år, och alla har sagt till en att man är fin, men att man har de här och de där dåliga egenskaperna och man säger att man vet, men man väljer att ignorera. Tills det en dag inte går längre. En dag kommer någon och lägger händerna runt ens hals.
Och jag vet inte hur jag ska klara av det här själv.
För han, som har stöttat mig i sju år, är borta. Han som sprungit sig svettig och slagit sig blodig för att fånga upp mig finns inte längre. Han som är en av de få som fått se mig gråta, när inte ens mina föräldrar fått det, han finns inte mer. Jag vill ha tillbaka min bästa vän. Men jag vet att jag har gått för långt. Och han har gått för långt åt andra hållet. För första gången på fem år så vet jag inte längre om han kommer få se mina barn, när de nu behagar komma. Det är den största förlusten i mitt liv. Han är min största förlust.
Och jag vet fan inte hur jag ska klara av det här.
Ungefär där är jag nu. Jag kämpar som en galning, men sjunker ändå som en sten. Den här våren. Den här vintern. Den här hösten. De har nog varit de jobbigaste i mitt liv. Om man räknar bort tonåren, som är en värld i sig.
Jag har förlorat min bästa kompis.
Jag har förlorat min katt.
Jag har förlorat den jag älskade mest här i världen.
Jag har flyttat till en ny stad.
Jag planerar att flytta till ett land på andra sidan jorden.
Och fy i helvete, vad destruktiv jag har blivit på vägen.
Det som skulle bli smart och nystart och tänka med hjärnan gick så in i helvete fel. Jag som skulle vara bäst och störst och flyga högst ramlade platt till marken och bröt alla ben i kroppen.
Och jag anade det. Men i torsdags fick jag allt bekräftat. Hon tog händerna om min hals och tryckte till.
Och jag vet inte hur jag ska klara av det här.
Jag vet verkligen inte. När man har levt sitt liv på ett visst sätt i tjugo år, och alla har sagt till en att man är fin, men att man har de här och de där dåliga egenskaperna och man säger att man vet, men man väljer att ignorera. Tills det en dag inte går längre. En dag kommer någon och lägger händerna runt ens hals.
Och jag vet inte hur jag ska klara av det här själv.
För han, som har stöttat mig i sju år, är borta. Han som sprungit sig svettig och slagit sig blodig för att fånga upp mig finns inte längre. Han som är en av de få som fått se mig gråta, när inte ens mina föräldrar fått det, han finns inte mer. Jag vill ha tillbaka min bästa vän. Men jag vet att jag har gått för långt. Och han har gått för långt åt andra hållet. För första gången på fem år så vet jag inte längre om han kommer få se mina barn, när de nu behagar komma. Det är den största förlusten i mitt liv. Han är min största förlust.
Och jag vet fan inte hur jag ska klara av det här.
03 juni 2006
Den där om att det är sant
...Och när jag ändå är lite på lyran så kan jag avslöja att jag inte är bäst.
Det är sant.
Just nu springer jag omkring i svarta leggings, byxorna har åkt av (jag var varm), jag springer i bh, vill lyfta mina bröst (alternativt skaffa en push-up-som-fan), petar mig i näsan och har bitit på mina naglar.
Det är sant.
Det här ingår i planen att hitta mitt inre barn. Jag tror att inre barn biter på naglarna. Däremot blir de nog inte nästanfulla och skriver "I valet 1988 fick Le Pen och partiet endast 14,6 procent av rösterna i presidentvalet och misslyckades med att ta sig vidare i andra omgången av majoritetsvalet" i sin uppsats. De funderar nog inte heller på att skriva kuk i sin uppsats, på om någon skulle upptäcka ordet kuk, och vad som skulle hända då.
Det gör jag.
Det är sant.
Just nu springer jag omkring i svarta leggings, byxorna har åkt av (jag var varm), jag springer i bh, vill lyfta mina bröst (alternativt skaffa en push-up-som-fan), petar mig i näsan och har bitit på mina naglar.
Det är sant.
Det här ingår i planen att hitta mitt inre barn. Jag tror att inre barn biter på naglarna. Däremot blir de nog inte nästanfulla och skriver "I valet 1988 fick Le Pen och partiet endast 14,6 procent av rösterna i presidentvalet och misslyckades med att ta sig vidare i andra omgången av majoritetsvalet" i sin uppsats. De funderar nog inte heller på att skriva kuk i sin uppsats, på om någon skulle upptäcka ordet kuk, och vad som skulle hända då.
Det gör jag.
Den där om röd utan sol
Man ska aldrig ta brun utan sol i ansiktet när man druckit tre glas vin, jobbat i tio timmar och pluggat i tre. Timmar. Och inte i den ordningen.
Jag är röd i ansiktet. Amanda skrattar åt mig.
Jag är röd i ansiktet. Amanda skrattar åt mig.
Den där om att vinna mot sig själv
Och det kom ett mail
"Ett sätt att blidka sitt bekräftelsemonster är att mäta sig med de bästa. Att söka till skrivarskolor och bli antagen för att sedan märka att alla andra på utbildningen skriver bättre, att skicka in ett bokmanus, bli antagen för utgivning och sedan rundligt sågad av kritiker, att mäta sig på internationella i stället för endast svenska arenor.
Men vågar man utsätta sig för det, vågar man visa upp sig för fler än de närmsta och flyktigtaste bekanta, vågar man säga: se på mig! för att få en sval eller utebliven reaktion? Vågar man slå på den stora trumman, bara för att höra att den är dissonant och att applåderna klingar falskt? Kanske blir man en annan människa. Kanske får man sin uppskattning, kanske blir man fetdissad. Vad vet jag?
Men jag vet att du s k r i v e r b r a. Förbannat bra. Så vore det upp till mig: go for it!"
Och det slår mig till marken. Det är dags nu. För ännu ett hål. Ett svart, djupt hål. Det ligger framför mig och jag blickar ner. Och jag skulle behöva dig så mycket nu. Men jag ska klara det, för det finns en liten stig vid sidan om hålet. Jag ska göra allt det där jag vet att jag inte kommer vara bäst på. Jag kommer börja med att klättra upp på höga saker. Blicka över världen. Och inte få svindel.
"Ett sätt att blidka sitt bekräftelsemonster är att mäta sig med de bästa. Att söka till skrivarskolor och bli antagen för att sedan märka att alla andra på utbildningen skriver bättre, att skicka in ett bokmanus, bli antagen för utgivning och sedan rundligt sågad av kritiker, att mäta sig på internationella i stället för endast svenska arenor.
Men vågar man utsätta sig för det, vågar man visa upp sig för fler än de närmsta och flyktigtaste bekanta, vågar man säga: se på mig! för att få en sval eller utebliven reaktion? Vågar man slå på den stora trumman, bara för att höra att den är dissonant och att applåderna klingar falskt? Kanske blir man en annan människa. Kanske får man sin uppskattning, kanske blir man fetdissad. Vad vet jag?
Men jag vet att du s k r i v e r b r a. Förbannat bra. Så vore det upp till mig: go for it!"
Och det slår mig till marken. Det är dags nu. För ännu ett hål. Ett svart, djupt hål. Det ligger framför mig och jag blickar ner. Och jag skulle behöva dig så mycket nu. Men jag ska klara det, för det finns en liten stig vid sidan om hålet. Jag ska göra allt det där jag vet att jag inte kommer vara bäst på. Jag kommer börja med att klättra upp på höga saker. Blicka över världen. Och inte få svindel.
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
Vi kan reglerna, men kan vi spelet?
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan förlorat och vet det.
02 juni 2006
Den där om skalbaggarna och grekhåret
Det här med flum är ganska nytt för mig. Jag har ju känt flummänniskor tidigare. Men inte så här. Såhär med stenar och förvirring och "ställ inte stolen där, den hindrar flödet" och sånt. Alla mina kompisar är så fast på jorden att det nästan växer mylla ur öronen på dem. De pluggar statsvetenskap och datavetenskap och är läkare och blivande läkare och sociologer och socionomer och är hårda och fina och säger att "så här är det, för det går att bevisa!"
Nu har jag träffat C. C flyger runt i små cirklar strax ovanför marken och lägger kristaller i kärleksrummet, så att våra kärleksliv ska bli rosa och hon tvingade S att slänga sin kaktus, för kaktusar kan man inte ha, de har taggar.
Och S. S är också lite ovanför marken, samtidigt som hon är ganska på jorden samtidigt. Hon kan prata båda språken flytande och kan förklara för mig vad som händer och vad som menas med allt som inte kan förklaras.
För några veckor sedan vaknade jag av att det kröp en skalbagge på min arm. Hela den dagen landade det skalbaggar på mig och jag undrade vad tusan de sysslade med. Jag kom hem och berättade för C som genaste tog fram sin djurtolkarbok (!) och läste att skalbaggen ville säga att jag skulle ge mig själv tid till att växa. Att jag skulle älska mig själv. Jehepp. Det är lite synd att jag inte stötte på det där djuret som ville ge mig sex alternativt pengar.
Och igår. Igår satt de och pratade om att S hade drömt att hon hade haft manshår. På halsen och ryggen och huvudet. Och de diskuterade vad det kunde betyda. C hade någon teori om att S:s manliga sida började ta över hennes sinne och att den feminina tog ett steg bakåt. De vände sig till mig och frågade vad jag trodde. Och ha nu i åtanke att jag inte är flummig. Jag är normal och bäst. Så jag sa att S hade sett en grek innan hon somnade. Jag tyckte att det var hur logiskt som helst.
Det tyckte inte S eller C.
Nu har jag träffat C. C flyger runt i små cirklar strax ovanför marken och lägger kristaller i kärleksrummet, så att våra kärleksliv ska bli rosa och hon tvingade S att slänga sin kaktus, för kaktusar kan man inte ha, de har taggar.
Och S. S är också lite ovanför marken, samtidigt som hon är ganska på jorden samtidigt. Hon kan prata båda språken flytande och kan förklara för mig vad som händer och vad som menas med allt som inte kan förklaras.
För några veckor sedan vaknade jag av att det kröp en skalbagge på min arm. Hela den dagen landade det skalbaggar på mig och jag undrade vad tusan de sysslade med. Jag kom hem och berättade för C som genaste tog fram sin djurtolkarbok (!) och läste att skalbaggen ville säga att jag skulle ge mig själv tid till att växa. Att jag skulle älska mig själv. Jehepp. Det är lite synd att jag inte stötte på det där djuret som ville ge mig sex alternativt pengar.
Och igår. Igår satt de och pratade om att S hade drömt att hon hade haft manshår. På halsen och ryggen och huvudet. Och de diskuterade vad det kunde betyda. C hade någon teori om att S:s manliga sida började ta över hennes sinne och att den feminina tog ett steg bakåt. De vände sig till mig och frågade vad jag trodde. Och ha nu i åtanke att jag inte är flummig. Jag är normal och bäst. Så jag sa att S hade sett en grek innan hon somnade. Jag tyckte att det var hur logiskt som helst.
Det tyckte inte S eller C.
01 juni 2006
Den där om www.gemigenlägenhet.nu
Det är nästan dags nu.
Ge mig en lägenhet, för fan!
Ge mig en lägenhet på Söder.
Gärna en centralt.
Helst en nära tunnelbanan.
Ge mig en som ligger nära en billig ICA-affär.
Gärna en med trägolv.
Helst en som är mysig.
Ge mig en snygg granne.
Fast ännu hellre tre snygga grannar.
Gärna en med öppen spis.
Ge mig en lägenhet som är billig.
Säng in lite snittblommor, nybakade frallor och en inomhuspool.
Måla sovrummet rött och resten vitt.
Ge mig golvvärme och en balkong.
Hit med stora högtalare, bra ljudisolering i väggarna och ett gäng bra skivor.
Sen vill jag ha en naken kock (inte han den där Melker) i köket och någon som kan klia min rygg.
Ge mig en lägenhet, för fan!
Ge mig en lägenhet, för fan!
Ge mig en lägenhet på Söder.
Gärna en centralt.
Helst en nära tunnelbanan.
Ge mig en som ligger nära en billig ICA-affär.
Gärna en med trägolv.
Helst en som är mysig.
Ge mig en snygg granne.
Fast ännu hellre tre snygga grannar.
Gärna en med öppen spis.
Ge mig en lägenhet som är billig.
Säng in lite snittblommor, nybakade frallor och en inomhuspool.
Måla sovrummet rött och resten vitt.
Ge mig golvvärme och en balkong.
Hit med stora högtalare, bra ljudisolering i väggarna och ett gäng bra skivor.
Sen vill jag ha en naken kock (inte han den där Melker) i köket och någon som kan klia min rygg.
Ge mig en lägenhet, för fan!
Den där om att det regnar mycket, även på sommaren
Han ringer på morgonen och jag har inget ljud på mobiltelefonen. När jag vaknar en timme senare så blinkar det och på telefonsvararen vill han bara höra min röst.
Från andra sidan jorden sms:ar han och vill att jag ska svara snabbt, så att han kan läsa det. Jag blir stressad och skickar iväg något som jag inte minns sekunden efter.
Det kommer att bli ensamt nu. Nu när mitt bekräftelsebehov skriker högt som fan. Nu när han matat monstret med kakor och saft. Och sen lämnar det på svältdiet.
Jag måste klara det här. Måste. Och han lovade mig att det skulle kunna bli annorlunda med honom. Han skulle inte bli som alla de andra. Om det blev vi. Han lovade. Precis som M lovade. Som de alla lovat. Och jag undrar lite om hur folk kan lova evig kärlek, solnedgångar och evigt solsken.
För det regnar djävligt mycket i Sverige.
Från andra sidan jorden sms:ar han och vill att jag ska svara snabbt, så att han kan läsa det. Jag blir stressad och skickar iväg något som jag inte minns sekunden efter.
Det kommer att bli ensamt nu. Nu när mitt bekräftelsebehov skriker högt som fan. Nu när han matat monstret med kakor och saft. Och sen lämnar det på svältdiet.
Jag måste klara det här. Måste. Och han lovade mig att det skulle kunna bli annorlunda med honom. Han skulle inte bli som alla de andra. Om det blev vi. Han lovade. Precis som M lovade. Som de alla lovat. Och jag undrar lite om hur folk kan lova evig kärlek, solnedgångar och evigt solsken.
För det regnar djävligt mycket i Sverige.
Den där om uppsatstider
Armen i vinkel, blicken i skyn, så var det menat… eller nej. Mer armen har blivit musarm, blicken på datorskärmen och var det verkligen så här det var menat? Verkligen? Amanda gör 13 koppar svart te till mig. Jag dricker inte kaffe och förbannar mig själv för det just nu. Med jämna mellanrum blir jag hypnotiserad av 1,5 radavstånd, times new roman, 12 punkter och måste titta in i väggen. Jag somnar med hakan i handen och Amanda avslutar mail till www.scb.se med ”din för evigt”.
Den där om bonitologen
Jehepp. Jag har varit hos en bon... boni... bonitolog (vissa saker bara man halkar in på när man bor med C) utan att egentligen ha någon aning om vad jag gav mig in på. Jag trodde att hon skulle ge mig lite vitaminer, sen var det klart, men nehej, in i psyket skulle hon och rota.
Vi gick in i väntrummet, som hade knallröda väggar, och kombo C sprang fram till några kort som låg på bordet. ”Här, ta ett änglakort!” Jag tog ett änglakort. Jag får ängeln Daniel. ”I am the angel of marriage and I am assisting you right now. I am here to help you with a fullfilling marriage. God and I desire to answer your prayer without delay.” Jag svär åt ängeln Daniel. Vad är det här för skämt? Vem fan ska jag gifta mig med? Without delay?
Sen kommer jag in till bonitologtjejen.
"Varför söker du bekräftelse hela tiden?"
"Jomen... va?"
"Det här med att vara så kritisk, hård och dömande, vad handlar det om?"
"Men alltså..."
"Och det här med att du lägger din ribba uppe vid molnen?"
"Hehe... "sikta mot solen så kommer du halvvägs?""
"Har du haft problem med ryggen eller urinblåsan?"
"Jo...."
"Typiska symptom på att du vill prestera för mycket."
"Mhmmmm."
"Du måste komma i kontakt med ditt inre barn. Du måste använda din kreativitet. Vad händer om du inte är bäst? Om ingen ger dig bekräftelse?"
"Det... vet jag inte. Det blir... kaos."
"Och om det blir kaos? Vad händer då?"
"Det vill jag inte ens tänka på!"
Sen skriver hon ut kamomillpiller som ska lugna min själ (eller om det var mitt inre barn). Och jag står fundersam över hur fan hon kunde se allt det där. C är mest sur för att hon inte tog upp mitt kärleksliv. "Men hennes käääääärleksliiiiv då? Va?" Men det ville tydligen mitt högre jag inte tala om. Det var inte det viktigaste idag.
Jag visste om allt det där. Jag visste om att jag lever på bekräftelse. Bekräftelsemonstret inne i mig, som satt och käkade kycklingben med benen i kors reste sig upp, satte armarna i kors och fick ett förvånat uttryck i ansiktet. Monstret trodde nog att denna var osynlig.
Och varje gång någon skriver eller kommenterar att jag skriver bra så räcker monstret ut tungan och slickar sig om läpparna. Smaskar i sig. Samtidigt som den viskar i mitt öra att jag inte ska ta åt mig. "Så där skriver de bara för att vara snälla. Du ska lita på mig, jag har levt med dig sen du var sex år. Jag vet. Jag vet bäst!"
Och C får läsa det jag skriver här, kommer in på mitt rum, tittar mig i ögonen och säger att jag skriver bra och borde skriva en bok. Och jag säger tack. Och hon säger "nej. Jenny? D u s k r i v e r b r a!" Och jag svarar att jag är ledsen, men jag vet fan inte hur jag ska göra för att ta åt mig. Jag vet inte. Hur gör man? Man säger tack. Och sen? Hur gör man för att få in det i hjärnan?
Men nu.
Nu har jag fått healing. Nu har jag fått övningar. Nu ska bekräftelsemonstret dö. Och mitt inre barn ska få plats.
Vi gick in i väntrummet, som hade knallröda väggar, och kombo C sprang fram till några kort som låg på bordet. ”Här, ta ett änglakort!” Jag tog ett änglakort. Jag får ängeln Daniel. ”I am the angel of marriage and I am assisting you right now. I am here to help you with a fullfilling marriage. God and I desire to answer your prayer without delay.” Jag svär åt ängeln Daniel. Vad är det här för skämt? Vem fan ska jag gifta mig med? Without delay?
Sen kommer jag in till bonitologtjejen.
"Varför söker du bekräftelse hela tiden?"
"Jomen... va?"
"Det här med att vara så kritisk, hård och dömande, vad handlar det om?"
"Men alltså..."
"Och det här med att du lägger din ribba uppe vid molnen?"
"Hehe... "sikta mot solen så kommer du halvvägs?""
"Har du haft problem med ryggen eller urinblåsan?"
"Jo...."
"Typiska symptom på att du vill prestera för mycket."
"Mhmmmm."
"Du måste komma i kontakt med ditt inre barn. Du måste använda din kreativitet. Vad händer om du inte är bäst? Om ingen ger dig bekräftelse?"
"Det... vet jag inte. Det blir... kaos."
"Och om det blir kaos? Vad händer då?"
"Det vill jag inte ens tänka på!"
Sen skriver hon ut kamomillpiller som ska lugna min själ (eller om det var mitt inre barn). Och jag står fundersam över hur fan hon kunde se allt det där. C är mest sur för att hon inte tog upp mitt kärleksliv. "Men hennes käääääärleksliiiiv då? Va?" Men det ville tydligen mitt högre jag inte tala om. Det var inte det viktigaste idag.
Jag visste om allt det där. Jag visste om att jag lever på bekräftelse. Bekräftelsemonstret inne i mig, som satt och käkade kycklingben med benen i kors reste sig upp, satte armarna i kors och fick ett förvånat uttryck i ansiktet. Monstret trodde nog att denna var osynlig.
Och varje gång någon skriver eller kommenterar att jag skriver bra så räcker monstret ut tungan och slickar sig om läpparna. Smaskar i sig. Samtidigt som den viskar i mitt öra att jag inte ska ta åt mig. "Så där skriver de bara för att vara snälla. Du ska lita på mig, jag har levt med dig sen du var sex år. Jag vet. Jag vet bäst!"
Och C får läsa det jag skriver här, kommer in på mitt rum, tittar mig i ögonen och säger att jag skriver bra och borde skriva en bok. Och jag säger tack. Och hon säger "nej. Jenny? D u s k r i v e r b r a!" Och jag svarar att jag är ledsen, men jag vet fan inte hur jag ska göra för att ta åt mig. Jag vet inte. Hur gör man? Man säger tack. Och sen? Hur gör man för att få in det i hjärnan?
Men nu.
Nu har jag fått healing. Nu har jag fått övningar. Nu ska bekräftelsemonstret dö. Och mitt inre barn ska få plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
