Den där om avtagsvägen

Jag hade precis kommit hem från London där jag växt upp och fått insikt, så där som en nittonåring kan få när de flyttar hemifrån på riktigt för första gången. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på ämnet, men där vi satt i bilen och frusna fält rusade förbi utanför fönstret på väg till Lund, fick jag för mig att vi behövde prata om det.

Hon klarade inte av det. Tårar började rinna nerför hennes kinder och hon letade efter närmaste avtagsväg. Händerna kramade ratten och jag såg hur hon svalde och svalde och svalde. Jag tror det var där, i den bilen, som hon slutade vara min mamma och började vara min vän. Det är konstigt att det kommer sådana brytpunkter. Att man i efterhand kan se när exakt det är man går över strecket.

Vi kom till en avtagsväg och hon stannade bilen, den lilla blå. Tjejbil. Med en buckla bakpå, efter att jag backat lite fel. Vände sig om och tittade på mig. Jag kunde inte se på henne, så jag tittade ut över fälten. Tänkte att det är därför jag älskar Skåne. Man kan se ända bort till horisonten, ingenting är ivägen. Det är fritt, man känner sig fri.

Hon berättade om en natt när hon sa förväl till mig. Hon hade varit helt säker på att jag varit död. Inte kommit hem på hela dagen och natten och hon hade legat vaken och väntat på mig. När klockan var sju på morgonen hade hon gått upp och trummat på telefonluren. Inte velat ringa. Inte velat veta. Velat veta. Hon hade ringt till polisen och runt till olika vänner och sjukhus. Jag fanns ingenstans. Fjorton år och totalt borta. Då hade hon åkt ut till havet och sagt hejdå till mig. Hon sa att det var en känsla hon hade, att jag inte var kvar. Att säga hejdå till sin dotter. Det måste vara det svåraste hon gjort. Jag hade kommit hem senare den morgonen och hon hade inte fått krama mig. Jag hade gått in i mitt rum och lagt mig på sängen och somnat. Hon hade smugit in och stått och tittat på mig.

Där, i bilen, bubblade allt upp. Alla mörka känslor och händelser. Knivslagsmål och knivar mot strupen. Hur rädd hon hade varit när jag hade umgåtts med hon som hade samma namn som jag. Blod som skvätte och polis- och socialkontorsregister. Instängd i ett hus i skogen med en kille med maniska ögon som inte släppte ut mig. Sprit och var vi hade handlat det. Nätter när jag somnat hos vänner och morgnar jag har vaknat hos främlingar. Hon fick veta nästan allt. Efter ett tag ville hon inte höra mer, fick nog. Hon sa att det räcker nu, men jag fortsatte. Jag tror att det var lite av en hämnd från min sida. För att hon inte hade gjort något, inte hindrat mig, inte sett mig. Låtsats som om allt var bra och att det som var dåligt försvann om man inte försökte se det. Jag berättade om kroknande självkänsla och hårda knytnävar. Om händer mot strupar och vilda ögon. Om sprängda gränser och tappat innehåll.

Det kändes som om vi satt där i timmar. Timmar och jag pratade och bekände och hon lyssnade, med blicken fäst någon annanstans, i en annan tid. Tillslut tystnade jag och hon vände sig om och tittade på mig länge, tills jag vände bort blicken. "Och vi som försökte ge dig allt. Allt." Jag nickade och svarade att ibland räcker inte allt.

Den där om att kombinera

Har lyckats vakna upp ur bakismåendet nu, och klockan är runt sex. Värre den här gången och jag funderar på om kroppen försöker säga mig något. Hade ett väldigt kort uppsatsmöte på biblioteket tidigare, men efter att ha behövt springa till toan för att spy bestämdes det att jag skulle gå hem och sova istället.

Är fortfarande stolt över att ha lyckats kombinera brytande av värsta hångeluppehållet på evigheter med lite grannsämja. Det bådar gott inför grannfesten.

Och jag lovar att jag ska sluta skriva strunt här och börja skriva bra. När jag är lite mindre bakis.

Den där om att jag inte direkt går över bron för att hämta vatten...

Jenny drog med sig grannen hem. Han var söt och pratade skånska, som hon. De låg med intrasslade ben och svettiga pannor och vaknade i soffan av att musiken tystnade. Sen gick de in i hennes sovrum och han kysste henne.

Den där om kärlek vid första ögonkastet

Jo. Jag tror på det. I vissa människor blir jag blixtkär direkt. Behöver bara titta på dem så händer det. Jag vet liksom att vi passar eller kommer att passa skitbra ihop.

Och nu har det hänt igen. Det var hon som hittade mig, men jag är fan kär redan, efter att bara känt henne i två dagar. Hon är ju för fan precis så som jag är.

Haren.

Den där om att glömma

Mina klackar slår mot asfalten när jag är på väg till skolan och jag svär över mig själv för att jag glömde mina träningsskor i omklädningsrummet igår. Studenter är snåla djävlar och någon har säkert sett sin egen storlek i dem och de kommer vara borta när jag är redo att hämta dem. Kommer fram till skolan och märker att jag glömt over headen till redovisningen och svär igen över att jag pluggat in chitvåanalyserna för dåligt.

Klackar hem senare och vidare till affären. Glömmer låsa cykeln, min väska vid mjölken och när jag ska knappa in min kod vid kassan förbannar jag mig själv så mycket över min glömska att jag glömmer bort min egen kod. Gubben efter mig ler mot mig och frågar om jag ska ha fest och jag glömmer att klistra på leendet. Älska mig ändå, alla måste älska mig! Jag mumlar ett svar och går ut till min cykel. På vägen hem kommer jag på att jag glömt alla varorna på bandet.

Den där om mina vänner

Den här världen är underlig. Det finns en del som läser mig som jag läser och vi beundrar varandra till fullo. De flesta av dem är nästan precis som jag, tänker som jag, tycker som jag och lever som jag. De är mina vänner. Och jag har aldrig träffat dem.

I sommar har jag funderat på att beta av dem one by one. Träffa dem och tvinga dem dricka vin. Vi kommer ha jättemycket att prata om, de kommer tycka att jag är lika söt som jag tycker att de är och sen kommer vi kunna läsa här om vad vi tyckte om den andra. Skitsmidigt. Jag behöver inte längre låtsas att jag gillar folk på jobbet, gå på lunch med min pojkväns kompisars flickvänner (lite svårt, i och för sig, då jag saknar pojkvän) och låtsas som om vi har hundra saker gemensamt. Nu har jag ju liksom hittat folk som jag är upp över öronen i redan. Jag funderar lite på att ordna fest och bjussa in alla mina fina.

Vi kommer aldrig att tappa kontakten, eftersom vi alla kommer skriva här tills vi stupar. Jag kommer bjuda ner dem till mitt hus i Italien och de kommer flytta till fina ställen, som Frankrike, Umeå och Berlin, så att jag kan komma och hälsa på.

Det kommer vara jättenervöst första gången. Som en blind-date. Jag kommer känna mig jättekort och bortkommen och ointelligent och klumpig, men det kommer jag komma över.

Jisses, så fint vi ska ha det!

Den där som är till de som undrade

(Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer.
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp.
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli.
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.)

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Den där om att inte vilja vara

Hej, jag heter Jenny och jag är en hustruwannabe!

Hej Jenny!

Det är sant, hur bakåtsträvande och icke-feministiskt det än må vara. För feminist? Javisst! men samtidigt som du säger ditt namn och vill bjuda mig på en öl på krogen så har jag flyttat in i din lägenhet, fött dina barn, namngett dem och tvingat dig att ta mitt efternamn, i huvudet.

Jag vill ha man och barn och karriär och ett stort hus i Italien och tjäna förmånga tusen. Jag vet vad våra barn ska heta och hur de ska se ut. Jag vet vilka blommor som växer i vår trädgård och att ingen hinner ta hand om dem. Jag vill ha allt det där.

Jag inbillar mig själv att jag inte är redo att träffa någon, att jag måste resa klart, växa upp och inte bli fastkedjad eller kvarhållen.

Jag tatuerar in en feminstlesbisk text på ryggen och skojar om att killar nu har något att läsa medan de sätter på mig bakifrån. Jag riktar in mina studier på banor där främst mansfötter trampat, men det ligger där och gror och växer och kämpar. Och jag kämpar emot. Självständig! Självständig! Självstä...

Jag vill ha någon. Jag vill gifta mig!

Den där om gosskören III

Han rusar ut på gatan och råkar knuffa till en hög med hönsgödsel på vägen. Uppför och bort, stora kliv som snart övergår till springande, fast att han inte sprungit sedan han var med i fotbollslaget för tjugitvå år sedan. Han har inte sprungit på tjugitvå år. Tanken slår honom och han inser hur absurt det är. Han når fram till en motorväg och står rakt ovanför den. Så enkelt, det skulle vara så djävla enkelt och han har alltid gillat enkelt och okomplicerat. Bilar kör förbi under honom och i de där bilarna sitter säkert lyckliga familjer och bråkar om saker som de alla tycker likadant om. Han undrar hur mycket skada det skulle bli på en bil om en gubbfan slängde sig framför den. Och hur stor skada det skulle bli på gubbfan. Det skulle definitivt hindra familjen i bilen att bråka något mer om vilken radiokanal som ska vara inrattad.

Han tar av sig sina bruna loafrars och ställer dem prydligt vid sidan av sig. Tar av sig strumporna och rullar ihop dem till en boll, ovetande om varför det är viktigt att göra det prydligt. Varför det är viktigt att ta av sig skorna och strumporna överhuvudtaget. Han känner inte för att stå i strumplänsen, så när skorna åker av tar han även av sig strumporna. Ställer sin portfölj bredvid skorna men ångrar sig och den och tar ut telefonen, som ligger inuti och står och slår fingrarna lite mot den, funderar på att ringa någon, men han vet inte riktigt vem det skulle vara i så fall, så innan han stänger av och lägger tillbaka den.

Han harklar sig och tittar sig omkring. Det var inte riktigt så här han hade tänkt avsluta det hela, även om han tänkt på det ganska mycket. Han är inte särskilt spontan av sig, så det känns lite som om hans sista handling här i livet inte riktigt hör samman med hur han levt. Tänker att det aldrig är för sent att byta och bryta vanor och skrattar lite åt sig själv, medan han funderar på hur han ska ta sig över staketet, som är lite fuktigt av ett regn som nyss fallit. Är det meningen att man ska stå uppepå och majestätiskt falla ner, eller är det okej att svinga sig över och skita i hur fan man ser ut? Han kör en kombination och sätter sig på räcket och kniper med de nakna tårna runt gallret. Nu känns det mest fånigt att sitta här, utan skor. Han funderar på att kränga sig tillbaka, men får fram pojkarna från trädgården innanför ögonlocken när han blundar och han släpper taget.

Den där om öl och köttbullar

Fyfan. Fyfan! Det var någon som lurade mig att dricka nio öl på raken igår. Öl från Tyskland och öl från Tjeckien och öl med humle och öl med citronsmak och öl med honungsmak och "herregud, du kan väl inte ha citron och salt i ölen?" men jo, har man bott i Mexiko så gör man så. Att dricka en öl är tydligen samma sak som att äta en hamburgare och två kanelsnäckor, så igår fläskade jag i mig nio burgare och sexton djävla kanelsnäckor.

Idag vill mitt huvud inte samarbeta med mina tankar. Och nån djävel har gjort mig förkyld igen. Det enda jag orkar göra är köttbullar med spagetti. Och sitta i solen och stirra rakt framför mig. Den sista Iprenen togs förra söndagen och någon, vet inte vem, lämnade en tom förpackning i mitt medicinskåp, så att jag skulle gå runt och tro att det fanns fler kvar i asken. Fan ta den där personen.

En sån där liten uppdatering: sitter och tittar på underbara Sverker Åström och huvudet bankar fortfarande. Tidigare idag satt jag ute i solen och klasspanet körde förbi och vinkade. Jag vinkade tillbaka och råkade hälla vatten över hela mig. Fick senare ett sms om att "det där var otroligt sött!" varpå jag svarade att det är det är därför jag finns här på jorden. Fick ett svar om att jag gör ett bra jobb.

Den där om gosskören II

Han kommer fram till sitt jobb, slår in koden 3-2-2-7, en pekfingerdans där de två tvåorna hör samman och trean och sjuan ramar in dem. Han är ensam, som vanligt på lördagar, det är därför han går dit dessa dagar. Ensamheten och för att han helt enkelt inte har något annat för sig. Han tar en kopp kaffe i köket, tre skedar socker, funderar på att dra ner det till två, men som allt annat är det något som får hända imorgon. Han har pojkarna på insidan av ögonlocket och allt han behöver göra är att blunda för att se dem. Datorn sätts på och han slår sig ner i en stol som borde varit utbytt för flera år sedan. Klickar in www-adressen och tvekar ett ögonblick. Ropar ”hålla?” för att höra att han är ensam och när han inte får något svar på trycker han på enter.

Han inbillar sig att han gör det här för att han måste. Han måste för att hindra sig själv vara den han hatar, det monster som borde stenas och dö. Han trycker och förtrycker och försöker strypa, men känslan har inte lämnat honom för en enda dag i hela hans liv. Varje dag har den slagit luften ur honom och han är golvad, går på extrakrafter för att klara av dagen, för att komma från morgon till kväll. Han hade velat vara normal. Han hade hellre velat ha en hustru att misshandla, en hund att aldrig gå ut med, en Volvo att mecka med.

Han går till ICA på kvällen. ICA-Nära, fast att det ligger lång bort som fan. Mellan nyponsoppan och Fun light-saften är det en kille med ljust hår som springer på honom. Han kan inte hindra sina händer, stora, valkiga händer mot ljust, oborstat hår. ”Bara lite!”, ber händerna, ”bara lite?” Den lille tittar upp på honom med förvånad min och springer vidare. Han står som förstenad i gången och känner att han måste bort, kan inte vara kvar, blir kvävd och ihjälslagen av sina egna känslor.

Den där om konserten

Första gången jag hörde TAW var för ungefär ett år sedan. Jag låg på golvet i hans kök, för att jag hade magknip, han stod bredvid och lagade middag åt oss och sen sprang han in i sitt vardagsrum för att sätta på någon som han var säker på att jag skulle gilla. Han hade rätt. Och han gav mig en av mina absoluta favoritlåtar. Utanför gick en tjock katt förbi och lämnade små spår i snön. Innanför låg jag och blundade och lyssnade.

Så när jag satt där, själv, igår på konserten så kunde jag inte låta bli att tänka på honom. Att han kunde kyssa mig perfekt, men att jag visste att vi aldrig skulle bli mer än det vi hade just då. Jagsatt där och väntade på den där absoluta favoritsången, som aldrig kom och antagligen missade jag en hel del på vägen, för att jag väntade. Killen bredvid mig försökte få igång ett samtal, men jag låtsades som om jaginte hörde.

Och till slut kom den. Efter Evighet, som såklart skulle spelas, kom den. Sist av alla och ja, om ni såg någon som satt ensam och grät då, så var det jag.

Du drar mig till soffan
vi lägger oss ner, och du viskar
Den här stan är för sorglig
vi är värda så mycket mer.

Den där om gosskören I

Han vaknar upp och sjunker ner och önskar att han hade kunnat stanna där han var, för det tar bara ungefär tre sekunder en dålig morgon för honom att upptäcka att han befinner sig där han befinner sig: i samma kropp, i samma hus, i samma djävla bostadsområde med krokus och påsklilja som står ståndaktigt i varje rabatt, medan fruar blir misshandlade av mindre ståndaktiga män innanför de välskötta trädgårdarna, inuti i de olikfärgade husen, som alla ser identiska ut. En bra dag kan det ta en hel minut innan han vaknar upp till verkligheten, fast att han redan vaknat upp. Han kan ligga och tro att han fortfarande är inne i den där drömmen i säkert en hel minut, som en idiot, fast att han är förtitre och inte fem, inte längre en barnunge i väntan på morgonsteg i trappan och morgonstånd i pyjamasbyxan. Om han bara hade vetat att de åren skulle bli de bästa i hans liv kanske han hade stannat upp och njutit, och inte rustat ifrån de där åren och tjatat om att få stanna uppe lite till, vilja vara äldre.

Det är som om solljuset styr hans humör. Det är sol ute och även om det borde vara sol i sinne så är det inte det denna morgon. Aldrig. Sol är lika med lättklätt, utan jacka, är lika med större fara är lika med en evig kamp för överlevnad. Det är därför han bor i Sverige. I Sverige blundar folk och ser inte vad som händer, fast att det händer i deras eget vardagsrum, mitt framför ögonen på dem. Han skulle kunna skrika det till dem, rakt i ansiktet. Stora stänk av spott skulle kunna landa på deras kinder och de skulle bara vända sig om och fråga ”kaffe?”. Det är därför han bor i Sverige.

Han är på väg till jobbet, fast att det är lördag. Fast att det är lördag finns det ett liv utanför frukostflingor och tecknat på teve. Ett liv bortom påt i trädgård och Bingolotto. Ett par barn leker i en trädgård och han tittar bort. Deras skrik tränger in i hans kropp och genomborrar honom och han ryser till, kan inte låta bli att titta bort mot dem. Det är tre killar i sexårsåldern och han undrar om de börjat skolan än, eller om detta ska ske när sommaren är över. En fin ålder. När han står och väntar på bussen kan tanken inte lämna honom och det är som vanligt. Deras små, små kroppar. Små lemmar som kan glittra i solen. Bröstparti som ännu inte utvecklat muskler, utan ligger och väntar på rätt tid för att kunna utvecklas och börja bygga sig större. Ben. Armar. En rumpas rundning. Små näsor och ögon. En frågvis mun. Små läppar som precis är stora nog.

Den där om att jag gråter framför "Hitta hem" på fyran

Egentligen var det Fredrikas rumskompis jag träffade först. Hon var en sån som kom och hälsade vid dörren, ville vara med när det hände, och ibland kunde glömma bort att äta, för att det hände roligare saker på andra ställen. Fredrika höll sig i bakgrunden. Hon stressade inte gärna upp sig i onödan utan hellre satt och tittade på när jag och hennes rumskompis umgicks och spelade fotboll.

Det var sommar och förbannat varmt ute. Jag och Fredrikas rumskompis umgicks ganska ofta. Jag brukade åka över till dem och sen hängde vi där och pratade om vad som hände utanför, även om jag stod för det mesta pratet.

Efter ett tag fick jag upp ögonen för Fredrika med. Fredrika kom från en ganska hård uppväxt. Hon hade bott i Järfälla hela sin barndom och flyttade till Telefonplan strax innan vi träffades. Ett par gånger föreslog jag att Fredrika skulle vara med mig och rumskompisen och spela boll, men hon vände sig om och la sig för att sova innan jag hann säga något mer.

En gång råkade någon lämna dörren öppen till Fredrika och hennes rumskompis. Fredrika snabbade sig ut ur dörren och flydde upp på en hylla, där hon sedan fick ligga tills hon ville komma ner igen.Ingen vågade ta ner henne där ifrån.

Jag spenderade hela sommaren med Fredrika och hennes rumskompis. När sommaren tog slut var jag tvungen att flytta och vi tappade kontakten. Ibland går jag in och läser hur Fredrika mår. Numera har hon bytt namn till Minsta. Det sista jag hörde från henne var att

"Att vakna varje morgon och se Minsta vänta nedanför sängen med svansen rakt upp och jamande kräva frukost ger en sån fantastisk glädje. Eller att se henne ligga och rulla på hallmattan och småprata för sig själv… Eller att nästan bli omkullsprungen när hon rusar runt i lägenheten och har lyckofnatt… Listan skulle kunna göras hur lång som helst, men poängen är att se hennes framsteg ger så mycket att det knappt går att klä i ord. Vi är så innerligt glada att Minsta är en del av vår familj och att vi fått den stora äran att sakta men säkert lära känna henne."

Foto och information från Katthemmet i Sthlm, där jag tidigare jobbat.

Den där om lappen

Jag hade precis kommit hem från Prags uråldrighet och egentligen började det redan innan det och där, men det var där det klickade till och något trillade ner och jag Förstod med versalt, blinkande F, för i vissa världar, i den världen jag levde då, finns det inget som får igång känslorna och de versala f:en som lite gammal hederlig svartsjuka.

Jag hade precis kommit hem från Prag och vi låg i sängen och helt plötsligt hade den blivit för stor för oss, jag ville ligga närmre, så närma jag kunde. Han sa att han hade en hemlighet att berätta för mig och jag sa att jag också hade en hemlighet, en som han kanske borde veta. Hans hemlighet var sådär liten och betydelselös just då att jag inte ens kommer ihåg den just nu. Den kan ha handlat om att han hade ätit upp mina mandlar medan jag var borta, eller att han hade dödat min kaktus. Något sådant betydelselöst.

Jag var bara tjugitvå. Jag bodde tillsammans med min bäste kompis. Han låg i sängen bredvid mig. Mitt hjärta bultade och bankade och ville flyga ut och känslorna slog som vågor inuti mig, nerifrån skötet och upp, mot bröstet och neråt igen. Fram och tillbaka. Det var dags att de kom ut och att jag visade dem för hela världen. Eller i alla fall för honom.

Jag hade precis kommit hem från Prag, där jag insett att jag var kär i honom. Jag tror att jag insåg det när jag satt i knät på Henrik och han ville kyssa mig och jag sa nej. För i mina tankar låg jag redan i den där sängen som var för stor och jag ville egentligen inte vara där. Varken i knät på Henrik, eller i Prag.

Jag vågade inte säga det till honom. Jag kunde inte se honom i ögonen och jag kunde inte titta på honom och det kunde inte vara ljust i rummet. Jag tvingade honom släcka ner och hämta en penna och ett papper och jag gissar att han visste att jag inte skulle skriva att jag hade ätit upp hans russin, utan att det handlade om något mycket mer, något större. Jag tog lappen och skrev

Jag är kär i dig

sen gav jag honom den och han var tvungen att gå ut ur rummet för att se vad jag skrivit. Sen kom han tillbaka till mig och mina känslor och mina darrande fingrar och jag vågade inte titta på honom. Han kom tillbaka till mig och la sig ner bredvid mig och efter den natten så sov vi inte inte i vars en säng längre. Men den där sängen, den var alltid för stor för oss, så vi låg alltid i mitten av den. Tillsammans. Jag var alltid för varm för honom och han klagade alltid över att jag var exakt en grad varmare än honom. Han snarkade mig ibland i örat och kunde väcka mig mitt i natten med att han mumlade något obegripligt. Mitt hår var alltid för stort och i vägen. Jag låg på hans arm och precis innan jag skulle somna så rykte jag alltid lite i benen och han sa att jag var som en hund, som drömmer om att springa. På somrarna höll han på att bli galen för att jag var en grad för varm och att vi låg så tätt och att fönstret i sovrummet inte gick att öppna och jag tvunget, tvunget skulle ha täcke, för att jag alltid frös.

Alltid i mitten. Alltid tillsammans.

Den där om att chansa

Idag stod den här hörlurkillen inne i skolan. Naken. Eller okej, inte naken, men med bar överkropp. Jag var tvungen att gå förbi två gånger och flukta och andra gången fick vi ögonkontakt, han log och jag höll på att ramla och gå in i folk samtidigt. Jag är gjord för att vara fjorton.

Jag kommer gå och titta på honom och spana och i mina tankar är vi båda avklädda och han trycker upp mig sådär härligt mot väggen, som män gör när jag tänker på dem. Det är fan att man inte kan lämna över en sån där lapp längre.

Har jag någon chans i helvetet på dig, herr hörlur?
Ja?
Nej?
Kanske?

Den där om ...eller så bryr de sig inte ett djävla skit

Jag undrar vad de kommer säga om oss om tjugifemtihundra år. Att vi är sådana som vill ha det enkelt, allt enkelt, inte orkar jobba för att få det, slit och släng, res dig inte från soffa, googla det och det kommer till dig? Att du inte ens behöver gå utanför dörren, för nu kan du gå in på www.vadsomhelst.se för att få dina linser, ladda hem din musik, uppdatera dig om vad som händer i Indien och klicka dig till en drömsemester i Kina. Orkar du inte åka till Kina kan du läsa om andra som är eller har varit där. Du blir uppskattad och dömd, bekräftad och sedd. Du behöver inte längre gå och supa dig vacker, du kan få ett knull genom att ljuga dig blå på någon sida. Slå på tv:n och få svar på alla dina frågor om sex. Slå på radion och du kan få hem vemsomhelst i ditt vardagsrum. Vi blir bara fetare och fetare och undrar varför medan små, små flickor i Kalifornien spyr i toaletter för att likna ideal som ingen kan leva upp till. I hus stängs en grupp folk in och trampar på varandras känslor och kräver respekt som om det skulle säljer till extrapris, medan folk sitter och tittar på och hoppas att de ska bråka, såra och/eller ha sex.

Den första kvinnliga partiledaren väljs för Socialdemokraterna och folk undrar varför det har gått över hundra år innan det hände, samtidigt som inrökta gubbar muttrar om gamla goda tider och utrökta gubbar muttrar om att vissa länder som fortfarande är i utvecklingsstadier är före oss.

Vi går runt i tomtenisseskor, för tunna jackar, för tjocka sköldar. Vi sätter band i håret och målar falska rosor på kinderna och säger titta på mig, så naturlig jag är, samtidigt som världen håller på att trilla sönder. En stor del av min barndomsö trillar av och stormar drar över det vänaste och tystaste landet upp i norr. I det stora landet i väst slår ilskan till och en tjej som heter Catrina jämnar en stad till marken. Ett mediaorakel som heter Oprah oroar sig över kvarglömda hundar och världen kan inte låta bli att säga att det är skönt att något händer i ett land som anser sig oövervinnerligt. They had it coming. Vem bryr sig om vem som dör när världens storebror blir slaget på fingrarna? I Asien drar en stor våg över land och Aftonbladet vänder kameran från fattiga, utblottade, förtvivlade asiater och väljer istället en svensk mamma, på väg ut i havet och inte in mot strand och tryggheten.

Vi flyger och flänger och försöker hitta oss själva genom att åka bort. Den elfte september blir ett datum med lägre status än fredagen den trettonde, varje arab och muslim blir en tickande bomb och folk som har efternamn som inte låter som Svensson får varken lägenhet eller jobb, borde inte bo någon annanstans än i Mellanöstern, som folk inte ens vet var det ligger. Platser som Basra, Falluja och Tora Bora kablas ut i vardagsrum där folk dricker coca-cola light för att inte bli tjocka.

Världens population går upp, upp, upp och Tellus börjar knaka under vikten, samtidigt som Europa börjar avfolkas och en lösning vore folkinvandring i rätt ålder, bara de heter Svensson i efternamn.

Människor dör och lider och små, små barn har flugor i ögonen, där de sitter på marken och inte har någon aning om vad Gucci är medan en hotellärverska håller hov och vem hon knullar blir förstesidestoff. En Marilyn Monroekopia dör och vi tappar hakan och säger att vi inte är förvånade alls, hon som gjort allt för att bli sedd blir förbisedd och lämnar en liten dotter efter sig. En ung blondin sjunger att hon vill bli slagen en gång till och något i mig förundras över att hon inte fått anorexi ännu, trots två barn, anklagelser, en skilsmässa, mediakräk om hennes misstag och fall.

På Kuba hålls fångar instängda och blir slagna tills de ligger på knä och över världen hörs protester som verkar ha tystats och glömts bort ganska snabbt. Khalid Sheikh Mohammed blir ett känt namn när han erkänner att han är hjärnan bakom terrorattacker och samtidigt som man läser om alla liv han hade velat smula sönder så undrar man vilka metoder som fick fram detta erkännande.

Det fulaste man kan vara är taliban, fet eller homosexuell. En kombination vore ett öde värre än döden.

Joseph Bennard Nichols och Donald Miller dör i USA, men folk vänder sig om och bort och bryr sig mer om ifall Brandeby ska åka ur Let's Dance eller inte.

GI går från att bli namnet på en actiondocka till att bli en livsstil och folk böjer och bänder sig för att nå inre frid samtidigt som de undrar om de egentligen hinner springa förbi ICA på vägen hem, vem som ska hämta barnen på dagis, om det inte är dags att måla om vardagsrummet, varför Eva är smalare än en själv, att man kanske kan hinna lära sig lite spanska efter jobb och undrar varför yogan inte får en att slappna av.

Homosexuella får äntligen gifta sig inne i kyrkan och inte strax utanför. Dock blir de fortfarande hackade i bitar när de går på stan och skulle de våga hålla handen så finns risken att de blir nerslagna. I augusti stämmer alla upp i sång, i alla fall i Sveriges största stad, och då får de upplopp under ordnade former, medan folk står utanför och tittar in på folk som kommit ut.

I små villor och lägenheter sitter folk med ångest och psykoser och ledsna tankar och funderar på varför livet är så orättvist och varför alla världens smärtor och hemskheter är lagda på deras axlar, när alla andra är så lyckliga. Så himla lyckliga.

Jag undrar vad de tycker och tänker. Var vi bakåtsträvare eller framåtgående? Omoderna eller helt okej, för vår tid? De kanske sitter där, i sina flygande bilar, ringer hem till Mars och säger till sina män att "älskling, har du söndagssteken klar vid fem? Jag är hemma om tio minuter!"

Den där om Det

Vi satt alltid i hennes källare, där tv:n fanns. Resten av huset var dammfritt, var sak på sin plats, så olikt vårt eget där saker inte hade en plats, utan la sig där de tyckte att det var bekvämt. Källaren var dock en andningsbubbla för barn och ungdomar med för mycket spring och känslor i benen, där vi kunde ligga över soffor och låta benen vara över huvudet, om det nu var det vi ville.

En gång i veckan samlades vi där: hon, jag och den tredje. Eller, ja, inte en gång i veckan, eftersom vi var sammanväxta på den tiden, men en gång i veckan samlades vi för att göra det som alla gjorde på den tiden. Vi tittade på Det. På It.

Ingenting i hela världen har skrämt mig så förbannat mycket som den där clownen. Inte när jag var med om ett pisolrån när jag bodde i Spanien. Inte när jag var med om min första bilolycka. Aldrig. Aldrig.

Jag var tvungen att gå hem själv, efter varje avsnitt. Hon, den tredje bodde granne med hon med rena huset, men jag var tvungen att gå genom en skog och över en väg. Mitt hjärta bankade som på en liten mus. It/Pennywise fanns överallt, i varje vrå, bakom varje träd. En natt kunde jag inte sova alls, utan låg med uppspärrade ögon, under mitt täcke och stirrade mot fönstret. Varje knak i huset var clownskor och varje suck kom från en clownmun.

Jag har ingen aning om varför vi fortsatte att titta på det där programmet, men varje avsnitt följdes, bakom kuddar och med händer för ögonen.

Den där om feberyra

Jag vaknar upp i en lägenhet som inte är min egen och trycket över öron och ögon är påtaglig. Jag frågar efter linsvätska, men det finns ingen, för här används det endagslinser och jag måste ta mig hem och bort. Klockan kan inte vara mer än sex och det är fuktigt och förbannat kallt i gräset, där jag går efter att ha tagit av mig skor med för höga klackar. Somnar om och vaknar några timmar senare av föräldrarsamtal. De ska komma och kramas och trycket är kvar och har med sig en kompis: halsont.

Föräldrar trillar in och eftersom jag vill släpa på så lite som möjligt i möbel- och känsloväg så har jag inget köksbord. De är överseende, tankarna flyger mer rakt hos dem, och de har med sig ett campingbord. Vi sitter runt det, mamma, pappa, barn, äggröra och te för onda halsar.

Bakfylla blandas med ångest och kittlet i halsen. Min sista öl, gårdagen, blev nekad av för lite pengar på kortet. En het diskussion om hjälpandes roll eller icke i Libanon. En väska som är försvunnen och så även en kamera. Jag klappar mig själv på huvudet för att jag hade sinnesnärvaro nog att radera bilder på halvnakna bröst innan jag gick ut.

Mammakram och pappaklapp och en femhundralapp på vardagsrumshyllan och de är borta igen.

Den där om att ärtrör är underskattade

Jag har läst någonstans att om man kommer över fem kilometer så är det bara att fortsätta springa.

Hur enkelt som helst.
Lätt som en plätt.

Efter åtta kilometer vill jag skjuta denna person med ärtor, ur ett ärtrör.
På naken hud.
Gärna på personens näsa.
Alternativt på personens bröstvårtor.

Den där om att det är vår nu

Jag vet inte vem det är som sitter och lurar en hel djävla västvärld där ute, men någon måste det vara som gör att folk tror att den smärtfria relationen finns. Den där, där mamma gnolar i köket och har gjort pannkakor till dig när du kommer upp och vaknat utan huvudvärk och ångest på morgonen. Där din pappa lagar din cykel och dit tak och din fläkt och ditt hjärta, utan att vilja ta dig på brösten när de börjar knoppas en vår när du är elva. Där en pojkvän är både en pojke och en vän, och inte en tjej, för det är helfel om du själv är tjej, eller en som slår dig gul och blå och färjar dina känslor svarta.

Jag vet inte vem som regisserat idéen om den perfekta världen, där clowner målar på glada ansikten istället för neråtgående miner och där varje dag är en schlager. För vår klass inte är första klass, blodet stiger och kniven slinter. Den kränkte vill ha sanning till varje pris, men slåss med en egg som är sliten.

Där varje människa skulle vilja att Meg Ryan skulle spela huvudrollen i filmen om ens liv, för att ens liv är en komedi med sol i början, lite moln i mitteln, men där solen kommer tillbaka i slutet och glass med strössel delas ut till alla människor som är smala.

Det finns inga relationer som är perfekta. Perfekthet finns inte och borde inte vara ett ord. Att sträva mot perfekthet kan göras, men det kan aldrig uppnås. Livet är en enda kamp för värdighet. En kamp för kärleken, guden inom oss, en kamp för det som lyfter, förenar. Allt har ett pris, allt saknar värde. Vi kämpar alla på i samma uppförsbacke och undrar varför alla andra inte har några problem, några problem alls. Alla ska vi dö och ingen är egentligen superhjälte eller odödlig och jag vet inte om det gör mig livrädd eller lycklig.

Varje dag är inte ballongig, men en förbannad kamp för överlevnad.

Den där om mina grannar

Min grannes lampa hade varit tänd tre dagar i sträck och fönstret var öppet. Dag och natt. Och mja, jag är väl ingen fönsterfluktare direkt, men kommer man hem sensent tre dagar på raken (inte för att jag haft bortamatch, utan mer: tack, bibliotek för att du har öppet till 22.oo) så märker man liksom saker. Och egentligen borde jag ha blivit Sherlock/Ture/Hercule för jag började genast lägga ihop ett och två och kom fram till tre: personen som bor där måste ha dött. Så var dock inte fallet, för ikväll är lampan släckt. Dött folk släcker inte lampor.

Det är något konstigt att bo så här nära folk och inte ha någon aning om vem de är. Jag vet att Lenartsson, som har postfacket ovan mig, har varit bortrest (eller död(!)) vääääldigt länge, för reklamen börjar sticka ut. Jag vet även att en person knullar en annan person på tredje våningen, men det är mest för att de är mina kompisar och bor ihop. Dock har jag ingen aning om tjejen som bor bredvid mig föredrar rött eller vitt vin. Jag vet inte vad hon pluggar, vad hon drömmer om eller om hon var en hästtjej när hon var mindre, fast att hon bor närmre mig än vad min mamma gör (min mamma föredrar rö-vin, pluggar inte längre, drömmer om att gå ner fem kilo och ogillar hästar, mest för att hon är rädd för dem sen en sparkade mig när jag var femton).

Jag vet vad mina grannar har för gardiner, vilken låt som är deras favorit just nu (Cupids Chokehold av Gym Class Heroes. Klockan åtta på söndagsmorgonen. Tack. Jag älskar dig med!). Jag vet vem som är uppe länge och vem som går upp tidigt. Jag vet vem som tvättar mörka respektive ljusa kläder, det är bara att titta på luddet som aldrig rensas i torktumlaren som ingen förstår sig på. Jag vet att ingen använder mangeln, eftersom den varit trasig sen jag tog sönder den för två år sedan. Jag vet även vem som brukar ha fest och vem som har trådlöst bredband (hade det inte varit studentgratis med vanligt så hade jag varit sur för att du blockerar det, din snåla djävel!).

Jag och en av de där som knullar på tredje våningen har pratat om att ha en husfest, så att alla i huset får leka, supa sig fulla och sen vakna i valfri lägenhet. Vi tycker att det är en jättefin idé. Vi tänker ha festen precis innan sommaren, så att det även blir lite av en gårdsfest. Vi tänkte börja med mingel på våning fyra, sen jobba oss neråt och sluta på gården.

Jag kommer få jättemånga bästisar i mitt hus. Förhoppningsvis kommer de att märka om jag dör och lämnar lampan tänd i för många dagar.

Den där om optikern

Det är oh, so much fun att gå till optikern. Eller inte. Han frågar vilket som är bäst "det här... eller det här" och både det här och det här ser ju för fan likadant ut och man måste gissa vad han vill att man ska säga. Sen frågar han vad man ser för bokstäver och eftersom man måste vara bra på allt så låtsas man att man ser vad det står och säger "D!" fast att man borde sett att det var ett O! (eller ännu värre - ett P!). Och sen vill han titta en i ögonen och siter sådär sketanära så att det blir pinsamt och han säger att man är lite röd i ögonen och man säger att det är för att man håller på att bli förkyld, fast att man har använt månadslinserna i två månader, inte en som man borde, för att det är så djävla dyrt att man inte har råd med enmånadslinser. Sen, när man är på väg ut ur affären, så råkar man spontanköpa ett par solglasögon för runt ettåsex.

Den där om att det ibland hoppar upp och biter en i arslet

Jaha, bara för att jag skrev det där inlägget om ensamhet så är det ingen som kan följa med mig på en konsert som jag bara måste gå på. Kompisarna ska resa bort. Allihop. I alla fall de som gillar artisten. Så nu har jag bokat biljett. En biljett. Själv. Och ensam.

Och ja, jag accepterar "spridda platser".

Den där om dofter

Solen lyser in mellan de vita persiennerna och jag kniper ihop ögonen. Vill vara kvar där jag var. Jag minns fortfarande hur de luktar. Allihopa. Hon, den där som utmanade mina gränser till gränser jag inte visste att jag hade, luktar tvättmedel, lite svett och lite djävlaranama. Lilla norskan luktar parfym. Hon sprutade alltid parfym överallt och eftersom vi delade rum så luktade jag också henne efter ett tag. Han, den där otroligt fina australienaren, som jag reste runt med i slutet, han luktar kaxighet, kärlek och rakvatten. Hårda amerikanen, som var som min storebror luktade killparfym, trygghet och, för att vara ärlig, ganska mycket maja. Och min man. Min man, som framträdde starkast i den där drömmen, han luktade en sak. Kärlek.

Jag är redan där, även om det är treveckortjugiendagar kvar. Jag fantiserar om att träffa dem på flygplatsen. I mitt huvud är jag redan i allas famnar. Jag visste att jag kunde längta redan innan, men det här är så absurt att det nästan är löjligt.

Jag borde inte hinna tänka på dem. Jag är så stressad just nu att jag inte kan sova på nätterna. Det är tentor och korstabeller och möten och ideellarbeta och hålla-i-konsert-planerande och fotoutställningar och sola benen och springa sex kilometer varje morgon, som borde ökas till tio och sökande av extrajobb och skrivande och spanskpratande och artiklar och uppsatsskrivande och stipendieplanerande och hänga med kompisarmys och spss:ande och ekonomichefsintervjuande och mammatjatande och Skåneresplanerande och flytta till Stockholm:ande och sommarjobbssökande och dansande och dricka öl:ande och gå på konserter och boxande och läsa för många böcker och hålla känslorna i styr och hur ska jag hinna med allt? - som vanligt alltså. Och om universum är som det ska och brukar så är det väl dags att jag får mig en pojkvän/dejt snart, lagom tills jag ska åka, så att jag inte kan hångla och kuk-i-lura där borta. Universum: gärna den där med de stora hörlurarna jag ser nästan varje dag. Tack?

Den där om att rätt låt vann

När jag och min bror fortfarande var under hundra centimeter firade vi alltid vårens ankomst på frusna fält. Den siste april skulle bli den första maj och som ett mindre lämmeltåg gick hela vår släkt ut på fälten som omgärdade vår släktgård. Varje år, var vi ensamma tillsammans, vår släkt. Farfar gick alltid först, alfahanen, med bruten fysik men aldrig nere på knä. Efter, hans flock; hans söner, hans sönerssöner och döttrar. Hans enda dotter och hennes avkomma. Och alla som hörde till för stunden. Farmor med en knubbig arm om mig och en annan om min mamma. Min bror yr av glädje, springandes, jagandes ut mot det analkande mörkret, hög av spänning och grillchips.

Brasan blev alltid större än förra året. Enorm i barnögon. Det största brasan någonsin, störst i världen. Tävlan om vem som kunde gå närmast, förmanande från mammor, orostankar hängandes runt oss, nådde aldrig riktigt ända fram. Samhörigheten som en filt runt omkring oss, sträckte sig ända ut till där eldens ljus nådde och hela vägen in. Det var vi som hörde samman, vi med samma unika efternamn, taget av en soldat för längelängesen. Värmen så erövrande, skrikandes att det var den som bestämde, tro inte något annat, tro aldrig något annat! Värmen slickandes på upplysta ansikten och hettan ibland så slående att man var tvungen att ta en paus och vända ryggen till. Mamma och pappas ansikten alltid sådär speciellt upplysta, från elden, som om de var från en annan värld. Pappa och hans bror stämde alltid upp i himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande, båda lika envisa i att kunna sjunga högst, ta de bästa tonerna, båda i kyrkokören från en tidig ålder, och min bror alltid lika upprörd när drivans blomma smälte bort och dog. Farfar kunde alltid gå närmast elden och hetsade alltid oss barn, vi kunde allt, vi ska alltid kunna allt, inte ens himmelen är gränsen.

Efteråt, lång innan elden brunnit ut, gick vi tillbaka till majtårtan, kaffet, saften, släktgårdens släkthus med ombonad gemenskap, där varje tegelsten lagts på en annan tegelsten, av min farfarsfarfarsnågonting. Tv:n på, centrum för allas uppmärksamhet. De mindre kusinerna kröp upp i farmorsfamnar och drunknade i kärlek och stora barmar. De större kusinerna tävlandes om vem som fick de ljusaste chokladen i Alladinaskarna. På tv:n europafinalen i Melodifestivalen, en evig ljusshow, länder som försökte frammana en gemenskap trots brinnande Kalla krig och Kalla känslor och Stora murar.

Sverige skickade alltid rätt bidrag och fast att kvällstidningarna skanderat "Fel låt vann!" så var det alltid rätt bidrag när det kom till att försvara oss, vårt stora, vårt glädjerika land. Ingen annan befolkning blev så besviket, så trampat på tårna som när vårt bidag inte hamnade bland topptre. Och vårt bidrag var alltid bäst och Belgien och Schweiz röstade alltid på Frankrike för att de var vänner och Östtyskland röstade alltid på Västtyskland och vice versa, för att klappa grannen på kinden och säga "förlåt för den där muren, vi älskar er ändå!" och Norge och Danmark röstade alltid på Sverige för att Sveriges bidag var bra. Bäst.

Jag lovade igår att aldrig mer titta på Melodifestivalen om The Ark inte vann, liksom jag lovade förra året att aldrig mer titta på Melodifestivalen om Carola vann. Jag kan inte sluta. Melodifestivalen älskar mig lika mycket som jag älskar den. Jag såg den när jag bodde i England, jag såg den i Spanien. Att inte se den vore som att svika de där kvällarna när jag var under en meter. Det vore som att räcka finger åt mina minnen. Och jag vet att även om vi inte träffas på frusna fält längre, så sitter hela min släkt i sina soffor runt landet, runt världen och tittar på samma sak som jag. Och precis som då så snor säkert farfar åt sig trippelnöten.

Den där om att tacka nej

Jag tror att det är åtta år sedan jag gick så här lång tid okysst sist.

Den där om brevvännen

I tidernas begynnelse levde en flicka som var trött på att flytta runt och bli runtflyttad. Det var ständigt nya klasskompisar och nya vänner och samma gamla hets och ny hets. Hennes pappa var en sådan som inte kunde stanna på ett ställe. Han var så rastlös att hans barn blev rotlösa. Deras små rötter sträckte sig och ville så gärna slå rot i den skånska myllan, men han drog upp dem och de flyttade vidare. Den lilla flickan lovade sig själv att inte utsätta sina egna barn för samma sak och därför, när tiden hade gått och tidernas begynnelse blivit lite senare och solen gått upp och ner och fått träningsvärk, så stannade hon på ett ställe, i ett samhälle, på samma gata, i samma hus. För att barnen skulle få rota sig och få gräva sig riktigt långt ner i jorden och kunna vända ansiktena upp mot solen och bli värmde och säga ”tack, mamma, för att vi står still, för att vi är stilla, inte flyttar en meter. Tack för denna trygga uppväxt!” Och mamman skulle le och veta att japp, hon hade gjort rätt.

Den lilla flickan, i tidernas begynnelse, skaffade sig även en brevvän. En vän som stannade där han var och som var konstant, när hon blev bortdragen och uppdragen och inte dragen, för hon var inte den sortens flicka. Denna brevvän bodde på andra sidan jorden och stod ut med att den lilla flickan hade ständigt nya adresser och ständigt nya vyer, som alltid var desamma, att berätta om. Om tjänstefolk, som var nya men ändå de samma. Om vänner som var nya, men som betedde sig som de gamla gjort. Om vägar som alla ledde till samma ställen. Och brevvännen berättade om livet på andra sidan jorden och om monsuner och militärkupper och om att regn kan låta på tiotusen olika sätt.

Och de två skrev och skrev och blottade sig och sitt innersta och visade upp händerna, där känslorna vällde ut till höger och vänster och visade upp sköldar och drömmar och känslorna slog som vågor mot stranden och känslor som stod stilla som lugna insjöar. De skrev om svek och kärlek och fantasier och filosofier som de var ensamma om att ha i en värld full av oliktänkare.

En dag flyttade hon en gång för mycket och de tappade bort varandra. De tappade bort varandra och något förlorades på vägen. De förlorade känslor som vällde ut till höger och vänster och de där vågorna som slog och stod stilla. Och de växte upp och till sig och hon gick en massa år på universitetet och fick sin första kyss, fast kanske inte i den ordningen. Hon fick sig en man och två barn, hon valde en man och två barn, eller om de valde henne, och när det var dags att skaffa kattungar så skaffade de kattungar och när det var dags att skaffa kanin så skaffade de kanin och när det var dags att skaffa video så skaffade de video, fast kanske inte i den ordningen. Och när det blev dags att skaffa fadderbarn, så satt mamman där och valde mellan länder och egentligen var valet ganska självklart för hon valde landet där brevvännen bott.

Det ena barnet visade sig vara som hennes pappa: en sån där som inte kunde sitta still eller vara lugn. Det spratt i barnets ben och innan hon hade hunnit gå ut mellanstadiet hade hon bott själv på en gård. Innan hon hunnit gå ut högstadiet hade hon åkt själv till England. Innan hon hade gått ut gymnasiet hade hon bott själv i Tyskland. Redan när hon var nitton flyttade hon till London och så fortsatte det tills den dagen hon ringde till sin mamma och deklarerade att nu skulle hon till Filippinerna.

Och tanken släppte henne inte. Tanken om brevvännen, så hon använde alla sina källor för att hitta den där gamla brevvännen och alla de där källorna visade sig vara google.com och källorna visade henne att han fortfarande levde. Han levde fortfarande och han visade sig vara doktor och kommit högt upp i samhället och vara halvkändis. Och mamman gick några dagar och funderade på om cirkeln skulle vara sluten om hennes dotter fick möta brevvännen, om det var så det var menat, i begynnelsen. Om dotterns väg genom livet skulle gå genom hennes brevvän, en liten grusväg till höger, kantad av vita nötta trästaket och mangrove. Om gudarna suttit uppe i himmelen och beslutat att ödet skulle gå en viss väg, en väg kantad av mangrove.

För ödet är ibland väldigt oförståeligt och svårt att förstå, men när man ser på det efteråt och tittar bakom axeln, så kan man se hur den där röda tråden ligger som ett garnnystan genom allt som gjorts och även om det trasslat till sig ordentligt någonstans på vägen, så gjorde det där trasslet att man snubblade till och missade bilen som kört på en i annat fall. Och när man låg där, tillsnubblad och undrade hur fan livet kunde ha dragit undan benen på en så såg man inte den där bilen, som man nu ser när man tittar bakåt, över axeln.

Så hon satte sig ner och tog fram sin skolengelska, som hon egentligen tappat på vägen, lite hade slipprat ut åt gången, på vägen från nian till nu, och det låg egentligen bara lite kvar på botten och varje gång hon var tvungen att prata med en kund på engelska så blev hon nervös och lite fuktig i händerna. Hon satte sig ner, med sin skolengelska och skrev ett e-mail. Hon skrev e-mailet och körde rättstvning och blev stolt över sig själv när hon bara hade tre fel och sen tryckte hon på ”skicka”.

Den där om Amy

Det är sällan jag köper cd-skivor och artister och hela konceptrecept. Det händer, men det är ungefär en gång vartannat år. Sist jag köpte en skiva så (tror jag) att jag köpte Dungers "Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran". Det var i början av tvåtusensex, vilket betyder att jag egentligen borde vänta ett år innan jag köper nästa skiva.

Men! Amy. Amy! Min Gud, en sådan kvinna. En skiva, vilken som! Och detta skriver jag fast att jag inte har någonting att spela skivor i.

Den där om att vara utmanad

Jag blev utmanad. Jag försöker hålla mig undan listor och liknande, men blir man utmanad så blir man. Jag väljer dock att inte välja ut någon att utmana.

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har en stark, stark känsla av att jag föds till denna jord för att vara bäst. Jag måste, måste vara bäst på allt och mår fysiskt dåligt om jag inte är det. Saker jag vet att jag inte är duktig på testar jag inte (schack).
2. Jag är livrädd för att få dåliga betyg, för det betyder att jag inte är bäst.
3. På första sidan i min dagbok har jag skrivit "Tro att du är bäst, ingenannan kommer att göra det!".
4. Jag tror att det hela började på högstadiet, när jag kände mig enormt pressad av min mamma att få höga betyg, även om hon aldrig sa något rakt ut.
5. Min mamma sa aldrig något rakt ut, men hon pratade ofta om att hon pluggat på universitet i flera år. Flera av dessa år pluggade hon visserligen filosofi, men hon fick säkert höga betyg. Höga betyg, som jag också måste få, för att inte få ont i magen och tänka på det i flera veckor efteråt.
6. Ibland får jag bara G. Oftast säger jag ändå att jag fick VG till min mamma.

Den där om att vara ensam

Det är något otroligt fult med att vara ensam och själv. Att vara ensam och själv är nästan lika fult som att stjäla och förstöra, om inte värre. Som att gå på bio själv, fika själv, äta själv, bo själv, resa själv, handla själv, eller som Carreca skriver om: gå på konsert alldeles själv. Då är man störd och luktar äckligt och är en belastning för samhället och borde inte få finnas till.

Ligga i parken själv går inte. Det känns skitkonstigt och som om alla tror att man inte har några kompisar, utan måste umgås med Brontë, Coetze eller Keyes. Man blir hånad och bränd på bål. Trots detta blir man själv skitimpad när kompisar berättar att de åkt till badstranden/gått på bio/ätit romantisk trerätters själv. Varför? Ser man sådana människor så tycker man att de är skitkonstiga, hur imponerade deras egna vänner än blir. Att glass görs i bigpack har en anledning, och det handlar inte om att folk borde bli fetare, utan om att livet borde vara en fest där alla får glasstrutar (med strössel och chokladsås, eller kolasås om man har dålig smak) och inte om att man måste köpa singelpack och skämmas vid kassan. Familjepizza. Extrastora chirrepåsar. Storpack firrepinnar. Sushi 22 bitar att dela på.

Det konstigaste av konstiga är folk som går ut och festar själv. Det gjorde M, när vi var på semester i Kroatien och jag var sambotråkig och gick hem och sov. Då stannade han ute och blev skitfull med några fransmän och kom hem klockan sex på morgonen när jag var redo för att gå till stranden. M är inte konstig utöver det vanliga, men det är lätt för mig att säga, jag var ju liksom flickvän och impad. Jag hatar när man är ute med endast en kompis och den kompisen måste gå på toa, så att man måste sitta själv. Då måste man låtsas som om man är kolugn med att vara själv och inte ta upp mobilen och vara totalt djälva genomskinlig genom att låtsas prata i telefon eller skicka sms, eller att plocka med kompisens jacka för "se! jag är inte sjäääääälv!". Och killar undrar varför tjejer går två och två på toa!

När jag var tjugitvå så åkte M till Afrika själv och reste runt. För honom var det ganska så naturligt och självklart, han är sådan: vill han något så gör han det, ensam eller inte. Jag däremot skulle aldrig i hela mitt liv åka själv (eller äta själv på restaurang). Eller ja... jag åkte ju på språkresa själv, när jag var sexton, men det var inte självsjälv, för det fanns en väldig massa andra som också åkte ensamma, så vi blev ensamma tillsammans. Och när jag var nitton så flyttade jag till London själv. Jag är fortfarande inte riktigt klar med hur jag vågade göra det då. Jag mognade lite och nu är det inte lika läskigt att resa själv längre. Det är inte så mycket som är läskigt själv längre. Men äta middag - det skulle jag aldrig göra själv!

Den där om Brasilien

Vi har på något sätt kommit in i VIP-avdelningen, höjt oss ovan alla andra genom att titta under lugg och ögonknulla Någon Viktig. Sofforna är vinröda och av sammet och en parodi på sig själva, porrklubbskänsla deluxe. Hon dansar framför mig och stirrar mig i ögonen och har inte släppt det där ögonknullandet, utan går direkt från Någon Viktig till mig - Någon Mindre Viktig, knullar skiten ur mig med de där ögonen. Jag spelar oberörd, sveper en gin minus tonic och tittar runt på folket som sitter runt mig. Kokainet flödar, som vanligt, och nästan genast blir vi bjudna. Hon, med dansen och ögonen, sätter sig ner och böjer sig fram och har släppt mig med ögonen. Mig. Någon Mindre Viktig.

Jag tittar ner och tittar ner på folket som dansar på dansgolvet nedanför. En kille ler sig fram genom folket och jag borde nog veta vem det är, för han får nummer och skriver autografer på vägen. Skulle han gå långsammare skulle nog småflickorna dra av sig sina fuktiga trosor och slänga dem på honom.

Det är förbannat varmt och en kompis kommer fram till mig och frågar vem det är jag äter upp med ögonen och jag pekar. Han nickar och svarar "självklart", som om han visste redan innan han frågade vem jag borde titta på, kanske för att han vet redan innan han frågar vem jag tittar på. Vi har lärt känna varandra utan och innan och all tro, hopp och kärlek smetar man på de personer man umgås med här, till desperation.

Hon är klar med sittandet och nedböjandet och tar tag i min hand och drar med mig upp och mellan två parodisoffor. Hon lägger en hand på min midja och viskar i mitt öra. Börjar kyssa mig på halsen, medan jag följer killen nedan med blicken. Fler och fler folk börjar lägga märke till vad som händer uppe där vi är och efter ett tag ropar en del av lokalen att vi ska kyssas. Så enkelt. Så förbannat förutsägbart. Jag räcker finger åt dem, men hon tar tag i min nacke och kysser mig så där övertygande som hon alltid gör. Killen försvinner från mina tankar och det är bara hon och hennes mun.

Jag måste få andrum och få andas och går bort till baren. En hand på min axel och det är han. Vem han nu är. Han frågar var jag är från och jag svarar att jag är från Island och han berättar att han är från Brasilien, utan att jag behöver fråga. Jag ler mot honom och säger "okej" och går därifrån. Man ska alltid gå därifrån när de lägger händer på ens axlar. Han följer efter mig och jag kan känna det utan att se det och han följer efter mig in på toaletten. Han låser dörren och går fram till mig. Jag ler mot honom och han kysser mig. Jag tänker att det är okej, för jag samlar på länder och någon från Brasilien har jag inte kysst tidigare. Han fumlar och smeker mig längs armen och jag tänker att det inte har någon betydelse hur kända de än är, det är ändå samma visa. Samma djävla fumlande. Han tror säkert att han kan få precis vem han vill och antagligen har han rätt. Han berättar att han älskar mina läppar och jag ber honom att hålla käften och kyssa mig.

Vid vårt bord ler hon mot mig när jag kommer tillbaka. Jag pussar henne på kinden och hon sträcker fram en bricka med kokain och ett sugrör. Jag vet fortfarande inte vem den där killen var.

Den där om att inte kunna sova

Jag är riktigt, riktigt rädd för att jag inte kommer få det där stipendiet, nu när jag nästan tagit ut segern i förskott.

Den där om Filippinerna (frågetecken)

Jag håller på att söka stipendie. Det är svårt. Då blir man så skitglad att man skriker i skolans datasal om det ringer en gubbe som är eld och lågor över att jag vill undersöka deras försök till att starta fackföreningar i/på Filippinerna. Han ska skicka en film till mig om deras projekt. En VHS-film (hej, åttiotalet!).

Filippinerna i åtta till tio veckor? Kan ju inte precis säga att det låter fel. Så lite fel det bara kan bli.

Och, som vanligt, fick jag ett lustigt litet mail av min mamma:

"Vart åker du? Du kan

1) Hälsa på min gamla brevvän, Teresito Gabutin.
2) Hälsa på vårt gamla fadderbarn.
3) Hälsa på vårt nya fadderbarn."

Nu ska jag bara skriva en ansökan på femtiotusen sidor med, sen är jag kanske i hamn (South Harbor, Manila).

Den där om att vara anonym

De senaste dagarna har det hänt lite saker som skakat om den låtsasvärld som jag lever i här, i min blogg. I min låtsasvärld så läser ingen det jag skriver här, jag kan skriva fritt om vad jag vill och tycker. Jag kan skriva om vem jag knullar och vilka droger jag tycker är häftiga för dagen (idag är det mörk choklad med kaffesmak). Jag har skapat mig själv här och bestämmer själv hur mycket jag vill ljuga i inläggen och hur mycket jag kan bre på och dra av. Den där Jenny har blivit lite av en parodi på sig själv. Den Jenny ni läser om här är kanske inte alltid den som ni skulle möta om ni träffade mig på stan.

När jag var nere och hälsade på mina föräldrar i Lund blev jag igenkänd för första gången genom min blogg. Folk har trott att de sett mig tidigare, men det har inte varit jag. Den där igenkänningen fick mig att känna mig... synlig och min låtsasvärld rämmades lite. Ingen jättekalabalik. Jag åkte upp till Stockholm och diskuterade med Amanda om det som hänt. Hon påpekade att hon tyckte att det fanns en viss anledning att kanske ta det lite lugnt med foton på mig själv och liknande. Fina, tänkande Amanda. Jag vill ibland lägga upp foton på mig här. För att ibland blir jag skitsnygg på kort.

Så, i helgen hände det igen, med lite allvarligare konsekvenser och med lite läskigare följder. Jag har blivit "förföljd" tidigare. Det är inget kul. Jag vill gärna slippa det. Därför är nu alla bilder på mig borta, genomgående i allt jag skrivit. Hade jag kunnat hade jag försökt ta bort var jag bor med. Vissa inlägg som jag tidigare skrivit där jag tydligen bevisat att jag är en slampa och gillar att få den hårt upptryckt i fittan har tagits bort.

Ingen ska behöva uppleva sånt här. Ingen ska behöva bli kallad hora, inte i kommentarer på sin blogg, inte i verkliga livet. Aldrig, aldrig. Kör du det igen så polisanmäler jag dig innan du hunnit till bokstaven O. Jag har direktnummer till polisen. Det stavas ettetttvå. Ingen ska känna sig hotad, bli hotad. I en perfekt värld.

Du kommer aldrig få ner mig på knä. Där har jag legat ett par gånger, bland annat för att en djävla man velat ha mig där. Idag vet jag bättre, mitt huvud är där det hör hemma: uppe i det blå.

Den där om Mellanmjölkssamhället

Jag tror att det var året jag fyllt femton som jag stal alla julklappar som jag sen gav bort. Ett hårspänne till en kompis. En tröja till mamma. En serietidning till min bror. Den julen fick alla fler julklappar av mig än de någonsin fått. Mamma hade gett mig pengar att köpa julklappar för, som varje år. Jag tror att det var runt fyrahundra. De gick till sprit, som vi köpte av A-lagarna och till cigaretter, som var svårare att snatta.

Den sommaren hade jag lärt upp en av mina kompisar hur man snattade lättast. Vi började i Sverige, och fortsatte i Italien, när vi var där på semester. Jag minns inte riktigt vad vi tog, men jag misstänker att det var kläder och annan onödig skit. Hon var inget bra på att stjäla, hon blev för nervös och började vissla. Jag, däremot, kunde sno halsband framför ögonen på kassapersonalen. Jag förstår inte att de inte såg det.

Jag minns en gång, när jag tog en tröja från en galge. En tröja, som var alldeles för stor för mig, och helt sonika promenerade ut ur affären. Ingen märkte någonting och jag slängde tröjan på närmaste bänk.

Jag vet varför jag snattade. Jag ville samma sak som alla andra som snattar. Jag var så ooriginell att det var tråkigt. En liten tonåring med för mycket fritid och för många tankar, som levde ett för lätt liv i ett Mellanmjölkshus, i ett Mellanmjölkssamhälle. Alla lät mig passera och gå och springa och göra vad fan jag ville och alla gränser och regler, som jag borde ha testat, fanns egentligen inte. De tittade åt ett annat håll eller blundade och såg inte det jag ville att de skulle se. Mig.

Jag mådde lite illa när de öppnade de där presenterna, den där julafton året då jag fyllde femton. Jag kunde inte riktigt vara stolt över dem och hade tydligen ett samvete någonstans under de för tajta tröjorna och den hårda attityden.

Den där om att det är en månad kvar

Den där om en liten varning

Ikeamöbler börjar brinna ganska lätt.

Dendär om att mathandla på lördagar

Jag fortsätter med ärtigheten och går och handlar. Som i mathandlar. Att gå och mathandla en lördag är lika med att gå genom portarna till Helvetet. Småbarn som äter glass med hela fejan, småbarnsföräldrar som jagar bigpack, kvinnor som springer och hämtar djupfryst pytt-i-fucking-panna, män som är födda nittonhundrafröstihjälochdåfannsdetingenjämnställdhet, så de går mest efter kvinnor som hämtar djupfryst pytt-i-fucking-panna alternativt står och hänger över vagnen och läser Aftonbladet.

Själv drogs jag till bokreahyllan det första jag gjorde. Jag har aktat mig noga för att gå till bokrean, eftersom min hyra höjts och jag har gjort av med hyreskontraktet och inte kan söka bostadbidrag. Utan bidrag blire ingen rea. Det hade tydligen Willys räknat ut och lagt pocketreahyllan i min väg till de svarta oliverna. Nu har jag tre nya böcker. Helveteockså.
Den amerikanska flickan (nu fick jag en väldig lust att skriva fitta istället för flicka. Det är för att jag är så vuxen och mogen.)
Oheligt krig
Kärlek @ första.träffen (som fick ligga under Oheligt krig, eftersom jag är så vuxen och mogen att jag tycker att det är pinsamt att läsa den. Egentligen ville jag köpa Gynning, men det vågade jag inte.)

Och mitt i allt så ringde mamma och sa att hon inte tyckte att jag skulle åka till ett U-land, utan till ett... "ja, ett land som är mer land än u". Och sen ville pappa prata och då sa han att jag inte skulle uppmuntra muslimska länder genom att åka dit och att de minsann aldrig åkt till Turkiet med oss, när vi var små, för det gagnade dödsstraff och inte USA heller, för samma sak. Och så höll han på tills jag ville slänga på luren, då skrattade han skithögt, så att en fossil (pensionär) som stod och snattade smågodis vände sig om, och sa att han älskade att reta upp mig (pappa, inte fossilen).

Sen skulle jag betala och det öppnades en ny kassa och folk rusade dit och sen var det folk, bakom mig, som släppte fram en tant som bara skulle ha handdukar, men det såg inte jag så jag kände mig skitsniken för att hon inte fick gå före mig. Hela kön tänkte säkert att jag borde brinna i Helvetet, men se folk, det hade de inte behövt önska, eftersom jag redan befann mig där!

Den där om att vakna klockan åtta

Ah, ljuva lördagsmorgon!

Med risk för att låta som en djävla friskus: jag var ute igår och drack öl. För många öl. Men! Gick hem redan klockan halv tio (vi började sex), tackade nej till några herrar och vidare utgång med dessa, gick istället och matade kompiskatt, klappade kompiskatt, gick hem och log över att det skett lite flirting under kvällen, på ett mycket civiliserat sätt (så civiliserat att tjejkompisen fick berätta för mig på toaletten att det skedde) och sen somnade jag, klockan elva.

Imorse vaknade jag klockan åtta, gick ut och sprang (jag gillar att man säger gå ut och springa) och nu är mitt största problem vilken av mina böcker jag ska börja läsa, efter att ha blivit totalt uttråkad av Små citroner gula.

Det kanske blir människa av mig med? Är det så här det känns att vara människa?

Och så djävla duktig har jag inte blivit, om man kollar noga på kortet så kan man se en död blomfluga och en del av en kanelsnäcka, som jag inte orkat ta bort på några veckor.

Den där om Top Thrill Dragster

Jag är förbannat bakfull och undrar om det kanske är dags att börja tänka på hur mycket jag egentligen dricker, för sedan förra onsdagen har jag festat mig full fem gånger och druckit vin sex dagar. Jag var så noga med sånt innan, nu mer förfallen, skiter egentligen i vad som händer. Jag går ut från ett av Sveriges största (Sveriges största?) campus och tittar på klottret som står ovanför mitt huvud, på gångtunneln. ”Välkommen till verkligheten”. Bakfullheten har fått mig folkskygg, jag har på mig de mjuka skorna och hoppas att jag inte ska höras eller synas. Strax efter tunneln måste jag stanna och spy i en buske. Ikväll ska jag på middag och antagligen sällskapsdricka rö-vin igen. Och imorgon är det obligatoriskt barhäng.

Igår hittade en kompis en gammal snusdosa i min sopsortering och undrade om jag hade börjat snusa efter Mexiko och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det var en fornlämning från ragget i klassen, men som klasskompisarna inte vet om.

Jag pratade med mamma tidigare och hon sa att jag kanske skulle bli som Linda, på hennes jobb. Linda, på hennes jobb var tillsammans med en kille som hon älskade. Sen gjorde han slut med henne och blev tillsammans med en slampa, som han skaffade barn med. Nu är Linda, på hennes jobb singel och börjar närma sig 40. Linda, på hennes jobb har inte träffat någon seriös efter det att killen hon älskade lämnade henne och nu står hon där, bitter och utan barn.

Frustrationen har tagit över tyglarna till min kropp och rider den till gränsen. Jag försöker tänka lyckliga tankar, tankar man ska tänka. Får fram en dagisbild, där vi är ute i skogen och gräver ner ett äpple och en platsbil, för att senare komma tillbaka och se vad som hänt med dessa. Jag bestämmer mig för att smygkolla redan nästa dag, övertygad om att en björn har grävt upp äpplet och ätit upp det. För det finns så mycket björn i Skåne.

Det finns så förbannat mycket jag vill se och göra. Jag vill läsa alla bra böcker i världen. Jag vill resa till alla ställen jag vill besöka. Buenos Aires står högt på listan. Jag vill köpa ett nytt nagellack. Jag vill tatuera mig på underarmen, även om jag ångrade det i ett kort ögonblick imorse. Jag vill lära mig spela trummor. Lära mig franska. Se en gepard. Se fotbolls-VM. Åka Top Thrill Dragster.

Istället går jag här och spyr i en djävla buske.