Den där om bokslut ett

Jaha. Snart åker jag. Den tredje augusti. Tänkte köra en liten uppdaterare om vad jag hunnit med i år.

Kunna hålla in magen vid ståsex - jag har faktiskt inte haft sådär djävlamycket ståsex faktiskt, så jag kan inte påstå att jag fått öva. En eller två gånger i duschen. Och nån gång när jag var full, men då kändes det som att hålla in magen fick bli sekundärt, efter att kunna stå över huvudtaget.

Ha sex och hångel - åhjes! Har nästan haft mer sex nu än när jag var ihop med M. Jag sa till S att jag nästan önskar att jag hade en könssjukdom så att jag hade kunnat ge den till senaste killen. Fast då var jag full (och satt på tunnelbanan och folk kollade konstigt på mig, som om jag skojat om negrer, eller något).

Lära mig dansa sån där 20-talsdans (med fransar på kjolen och fjädrar i håret) - det minns jag inte ens att jag ville. Varför ville jag det? Jag har lärt mig sudoko istället. Och nästan att sluka eld (jag klarar av att släcka en tändsticka i munnen).

Franskalektioner - nej, men jag vet nu hur man bokar biljett på tyska, spanska, ryska, japanska, finska, norska, danska, engelska, franska och på kinesiska. I love my sommarjobb!

Klara alla mina kurser - jo.

Bo i Mexiko alternativt Tanzania alternativt Sydamerika - jo. Fast nu har jag fått en släng av "vill-inte-åka-sjukan". Vill verkligen inte. Är skiträdd för det. Har inte ens köpt någon resväska än.

Bli brun och gärna lite längre, bli snygg, kunna sjunga helt plötsligt (teckna går också för sig), bli rik, hitta en riktig skattkarta, hitta en skrattkarta, läsa alla böckerna i bokhyllan - nej. Inget av det. Fy fan, vad besviken jag är.

Köpa många fina skor - är lite besviken på mig själv. Jag har nog bara inhandlat ett fåtal. Runt 10 par. Inte likt mig.

Få många spontana presenter - jo. J: du är finast!

Få härliga vänner i klassen och inte vara ensam och stå och titta på alla som skrattar på rasten - Amanda är mitt hjärta!

Bli utbjuden på dejt - min Gud, ja!

Vill att någon säger till mig att jag är vacker (inte söt, för söt är man när man är fem) - senast igår.

Bli bjuden på en resa - om förorten - stan räknas, så... nej.

Få en kompis norr om Stockholm - mmmm. Jimmydarlingbabe!

Definitivt ansa mellan benen - ja, men det visade sig vara mindre lyckat. Det kliar satan.

Kunna argumentera ner någon på krogen - jo. Och på jobb ganska ofta. Hur kul som helst!

Slå någon hårt i skallen - nej. Jag tror inte att jag vill det längre. Jag vill nog bli snällare.

Ha någonstans att bo mellan april till september - djävla förortshelvete.

Göra något som jag inte trodde att jag skulle klara av - gör jag just nu. Men det är hemligt.

Vara nyförälskad - två gånger i vår. Lite lätt, så där.

Umgås mer med mina kompisar från Skåne - nej.

Den där om att jag undrar vad fan jag sitter här för

Och jag orkar fan inte skriva med krussiduller och snirklar, jag vill bara lägga mig ner och försvinna. Fan ta honom. Fan ta mig. Att jag lät mig låta någon annan släppas in. Så tidigt. Alls. Jag darrade som ett löv. I flera minuter. Allt är svart. Och jag är full. Så klart.

Den där om att jag såg honom med en annan

Aj.

Idiot.

Borde dö och begravas. Och begravas levande och sen dö.

Den där om att döda

Jisses. Could kill for kall öl och hångel just nu. Och tänk kombinationen. Öl och hångel. Hångel och öl. Eller ännu hellre öl och sex, för det kan man göra samtidigt, svårt att hångla och dricka utan att ta läpparna från ett alternativ.

Det är taskigt att sexa upp mig i flera dagar, sen bara åka till landet och lämna mig längtande. Och på jobbet idag så tog vakt av sig tröja när vi pratade.

Fuckit.

Den där om att jag måste köpa mig en cykelhjälm

Amenherregud, vad jag har friskusat i helgen! Man skulle kunna tro att jag börjat knulla en fotbollsspelare och inte en psykolog. Jag har cyklat till jobb. Det är 1,4 mil. Enkel väg. Och endast uppförsbacke båda hållen. Och motvind, let me tell you. Fattar inte vem som sköter vindarna, men de måste ha förbannat kul!

Jag kom så långt som till jobb, sen stuvade jag in cykeln på kontoret och åkte hem till vackra mannen och sov där istället. Skyllde på att jag behövde få sex. Egentligen var det så att jag inte orkade cykla hem.

Och idag. Idag har jag sprungit sju och inte fem kilometer som vanligt (egentligen är det nog mer fyra, men när jag berättar så är det fem). Och jag lyssnade på Boten Anna när jag sprang. Jag är trött på att lyssna på Nancy Sinatra, så jag tog "Bror-mappen" och la in på min spring-mp3. Fy fan. Aldrig mer. Men det var två killar som kollade på min rumpa när jag sprang förbi. Sen nickade de. Nicka måste betyda bra. Man kan fan inte nicka om man tycker att någon har fläskarsle. Det måste vara mina träningsbyxor de luxe som jag fick av mamma när jag fyllde 26. De är så där proffsiga, släpper in och ut luft och håller in grejer.

Och. Alltså. Mest beror det på att jag måste göra saker hela tiden. Orkar inte sitta hemma och vänta på att telefonen ska ringa. Herre Gud, vänta på telefonen är ju mesigt. För när man sprungit sju kilometer och hållt på att dö så kommer man hem och har fyra missade samtal och ett meddelande. Från mamma i och för sig, men va fan.

Den där om attityd

Amanda ringer och väcker mig klockan nio och jag svarar "dööööö!" och hon fnissar och frågar om jag vet hur överdjävligt bitchiga vi egentligen var igår. Av någon anledning kan jag inte alls minnas att vakten sa till oss att "ni kommer inte in någonstans alls i Stockholm med den där attityden" och sen släppte in oss. Eller att Amanda tydligen sagt till en kille att han inte var värd att prata med henne. Eller med mig. Och att jag svurit åt en kille för att han trampat mig på tårna. Eller att vi trängde oss i X antal köer. Amanda skyllde på PMS.

Jag har tyvärr inget att skylla på.

Den där om vår öststatsbalkong

Det är förbannatdjävlaknullvarmt att sola på vår balkong. Och man ska inte klaga, även om det är förbannat mycket roligare, men fan, man sitter där i typ fyra timmar, som visar sig var en halvtimme och sen blir man inte ens lite röd. Man får bara fräknar. Och ser ut som om man är sextondjävlaår. Jo, för det sa en kille som kom och hälsade på. "Vad du kan mycket om politik för att vara så ung. Du är väl typ sexton?" Far åt helvete. Och gärna för mig. Då ska jag inte ligga med den där Johan när jag är arton. Bra att veta sådant i förväg.

Nu ska jag måla vår betongbalkong gul. Eller så ska jag hoppa in i durren och tvätta håret och måla ögon blåa, så att jag i alla fall ser ut som sextonochetthalvt.

Och pe-es: nu blir jag lite sådär halvnervös över att lägga ut ännu ett kort på mig själv, men liksom: get over yourself, för herregud, hur många läser här och känner igen mig sen? Och om det händer - vad är grejen? Äh. Jag vet inte.

Den där om vuxenkarusell

Ögonen. Hans ögon. Sådana där blå ögon som man inte alls kan drunkna i för man kan inte drunkna i ögon och ögon är alltid så överskattade, förutom när de tittar på mig och in i mig och ser hela mig och jag måste fnissa och titta bort och jag vet inte vilket av ögonen jag ska titta in i och allt blir stilla och tyst och jag tänker att "vik inte bort blicken, du måste vinna!" och till slut måste jag blinka och han ler. Ler med alla ögonen båda två och vi två.

Och vi ligger i sängen. Alltid i sängen. Och fingrar på min mage över min mage kittlar. Och senare ligger jag på S:s golv och blundar och låter mina egna fingrar glida över min mage och jag blundar och ler och fnissar och fingrar på min mage över min mage kittlar.

Han kommer in i mig. Jag släpper in honom. Försöker verkligen släppa in honom och släppa allt och in med honom. Han kommer in i mig och över mig och överallt och allt över och underbart och händer tar tag i mitt hår och drar. Och händer som smeker stryker över mitt hår. Och hans tunga. Hans tunga! Och inte bara hans tunga. Men bara hans tunga i stunder. Och andra stunder inte bara hans tunga.

Självklarheten. När jag är osäker och oklar och frågande och rädd. När han tittar på mig och ifrågaställer ifrågasätter det jag gör vad jag håller på med varför gör jag så? Och jag ler och ber honom att inte analysera mig. Analysera inte det här. Oss. Vi. Vad som händer. Jag har redan gjort det åt oss. Du må vara psykologen, men jag har en hjärna som jobbar heltid och övertid och gärna lite mer.

Sömnen. Att få sova med någon. Med honom. Och vakna. Vakna med utropstecken. Att ha någon som knuffar en ur sängen, för att sedan dra en tillbaka och som pussar en i nacken. På fötterna. På handleden. Han pussar mig på handleden! På handleden med utropstecken.

Snabbt. Allt går så djävla snabbt. Vi åker vuxenkarusell. Det går snabbt. För snabbt. Så djävla snabbt. Och han säger att jag åker snart. Snart ska jag åka och inte komma tillbaka inte ens komma hem och hälsa på. Inget går för snabbt.

Han älskar mina läppar. Det är svindlande att ha någon som tillbedjer ens kroppsdelar. Någon som blundar ler och suckar bara han vidrör ens läppar med tungspetsen tungan hela tungan runt runt och stilla snabbt och långsamt.

Och ikväll måste jag nog gå ut med lilla klänningen och hångla med någon annan. Förstöra och förföra. För jag måste komma bort från det här. Vill inte känna så här efter så här kort tid. Känna så här när jag ska åka. Så snart. Så snart.

Den där om att en Kung Salomon är till salu

Den där om att det är upptaget, försök igen senare...

Jag är lite upptagen med att hångla just nu, därför får bloggen lida.

Sorry!

Den där om nittiosjunolltvånollsju - tre

Och livet gick på och stod still och jag trampade på stället och jag blev sexton och jag frågade mig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och la mig ner på sängen och svalde mina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och jag vaknade och kräktes och tänkte att jag hade vaknat och att det, också, var okej.

Och jag gick ut och upp och slog på tjejer som låg på knä och jag var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att jag inte hörde hemma där. Jag hör inte hemma här. Och jag funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här mitt liv och hur borde jag leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan jag funderade på det så stänkte någon annans blod på mina skor och järnrör flög och känslor svallade.

Så kom telefonsamtalet, på kvällen, nittiosjunolltvånollsju, som förändrade mig, och förändrade oss alla och rätade ut mig och slog mig i magen och tog tag i mitt hår och drog mig rakt upp ur livet och upp i universum och slog mig på kinden med öppen handflata och som skrek mig rakt i ansiktet att "vad i helveteshelvete håller du på med, din djävla idiotfan? Hur fan lever du?"

Och han, som svarade på det där telefonsamtalet, skrek rakt ut, så att det isade sig i mina ådror och han grät så att tiden stod stilla och jag visste med en gång vad som hade hänt, vad som inte fick hända, som hade hänt. Och ner, ner, ner och bort och svart och det händer inte, det händer och den här dagen, det här ögonblicket, var jag står nu, det jag luktar nu, det jag ser nu, det jag känner nu kommer jag minnas hela mitt liv. Hela mitt liv kommer jag kunna känna den här skräcken som boxar mig i magen. Hela mitt liv kommer jag bli förbannatdjävlaskiträdd när telefonen ringer sent på kvällen. Hela livet kommer jag kunna höra hans skrik och se dem gråta och se mig själv gråta och hela kyrkan gråta och hela kyrkan full och se dem med stenansikten och hur alla inte förstår och har det här verkligen hänt? Hon var här igår. Vi älskar henne. Jag älskar henne. Och varför? Varför? Hur kunde det här hända oss, vi som har så gröna gräsmattor?

Hela livet. Hela livet.

Den där om att falla

Hans händer och det där självklara och mindre än en månad kvar och desperation och...

Den där om nittiosjunolltvånollsju - två

Och jag började högstadiet och någonstans på vägen blev det fel. Fel. Fel! Jag började protestera och opponera och vara som folk är mest när de är som bäst. Sämst. Och jag vände mig åt fel håll och gick mot strömmen. Jag sa emot och ingen lyssnade för allt skulle vara bra och bara bra. Och på släktkalasen ställde jag mig upp och skrek ljudlöst och vände mig om och gick ututut. Och jag träffade farliga killar och farliga tjejer och hårda människor med maniska, magiska ögon och jag lärde mig att slåss och slåss för min sak och slåss för sånt som inte var min sak och jag skolkade och slog min mamma med hårda ord och jag slog min bror och flydde och dök och virvlade.

En invandrarfamilj flyttade in och flyttade ut så snabbt att ingen mindes namnet på dottern som började i min högstadieklass och folk mindes visst hennes namn, för hon hette Seinab, men kallades Senap, för barnen hade aldrig tidigare sett en livs levande arab och alla skulle ju heta Anna och Klara och Jenny.

Och en av de där killarna jag hängde med tog fram en kniv och hans ögon var maniska och höga och han var hög och jag var låg och han satte den mot strupen som inte var hans. Och jag tänkte att detta är fel, så fel, men jag sket i det och satte munnen till flaskan och munnen mot någon annans mun och hemma låg mamma och undrade var jag var och undrade om jag kanske var skadad och visste inte att just då var jag full som en fjortonåring och de andra var höga som högahöga höghus och någon hade en kniv mot strupen.

Killar kom och killar gick och jag gick och de vände sig om och undrade var jag tog vägen, men jag var redan långt borta och ingen kom mig nära och alla kom mig så djävla nära och ingen kom under min hud och alla rörde de vid min hud.

Och det festades och det förstördes villor och själar som aldrig förr och jag undrade om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, jag mår så djävla dåligt, alla mår så djävla dåligt och allt är bra. Allt måste vara bra. Så jag sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och sparkade på tjejer som redan låg på knä och jag föll ner på knä och tänkte att så här var det inte menat, med whiskey och renat, och det var inte särskilt rent, utan mest fulsprit som man åkte iväg och handlade av alkisarna som man såg ner på som fan. De där som satt på parkbänkarna och mumlade och som lika gärna hade kunnat vara din pappa. Och mina händer var ständigt knutna och mina ögon ständigt stängda och vidöppna och jag gick runt i för små och korta kjolar och för höga skor.

Och det snurrade så förbannat snabbt och livet stod stilla och gräsmattorna var fortfarande lika gröna och i grannarnas ögon var hade jag 3,7 i snittbetyg och när jag kom runt knuten så kräktes jag på deras rosor och snodde deras sprit och hånglade med deras son som hade 3,7 i snittbetyg och spelade fotbollochgolf.

Den där om att vara orolig

Min kropp klarar inte av värmen. Den har klarat av förtioplus och att bo i Spanien i x antal glödheta månader, men lite svensk värme klarar den tydligen inte av, trots att jag och kroppen brukar dyrka värmen. Det är magknip och frossa och feber och jisses, vad ynklig jag är. Jag hatar att vara svag, är aldrig svag, kan inte vara svag, svag är inte jag. Jag är ett ånglok.

Och C säger att "magknip, då är du orolig och nervös" och jag svarar att "eller så är det värmen?" Och C säger att "nej, du är orolig!" Och jag svarar att "eller så är jag bakis och det är värmen och jag har fan inte bajsat på ett dygn, för man kan faktiskt inte bajsa första gången man sover hos någon!"

Och C säger "Njjjaaaa... jag tror att du är orolig!"

Den där om ögon som glittrar

Men alltså. Djävla vakt!

Han kommer med sina ögon och de glittrar och han "aaaahhh, ska du gå hem?" och ser ledsen ut och ögonen glittrar och är så fina och jag tänker att "far åt helvete, du är för lång för mig. Du är för fel för mig. Du är inte rätt för mig. Du spelar spelet för bra. Far åt helvete!"

Och folk på jobb frågar om honom "du som känner honom" och jag tror att jag ser förvirrad ut för jag har noll koll. Den enda koll jag har är hans ögon.

De glittrar.

Den där om "jag älskar dina läppar!"

Åh. Min. Gud!

Någon har inte sovit i sin egen säng i natt.

Den där om spelandet

Vakten på jobb förvånar och förbryllar mig. Jag trodde att vi tog ett gemensamt beslut, på vars ett håll, på midsommar om att vi verkligen inte hörde ihop, skulle bli något, något alls tillsammans. Igår flörtade han hejvilt med mig och jag satt mest och var förvirrad. Han tog på min arm och tog på min hand och log och ögonen glittrade och jag satt mest och "mmmm":ade. Han kanske bara har kul. Roar sig. Som jag brukar göra. Röra folk på armen och le. Fan, det är ju mitt spel och mina spelregler! Han väntade på mig efter jobb och missade en tunnelbana och fick vänta en halvtimme på nästa. Och jag satt bredvid och "mmmm":ade. Och fan, vi ska jobba ihop i helgen igen. Jag vet inte om jag klarar av att spela med mina egna spelregler när någonannan har facit.

Och ikväll. Ikväll ska jag på dejt med en annan. Med honom.

Den där om mitt sommarnöje

Gjorda
Metros
Stockholm Citys
Superlätt
Lätt
Medel med facit
Medel utan facit

Kommande
Svår

Det var inte så djävla kul som jag trodde, funderar på att övergå till eldslukande.

Den där om nittiosjunolltvånollsju - ett

Vi växte upp med båda föräldrarna och vita villor och gröna trädgårdar, där rosenbuskarna stod i led och givakt och barnen kunde klättra upp i träd och äta äpplen och äta päron och klia sönder myggbetten och sjunga Idas sommarvisa för alla som ville höra och Idas sommarvisa för alla som inte ville höra.

Och båtarna stod i hamnen och bilarna i garaget och fruarna i köket och männen framför grillen. På somrarna bjöd man över grannarna på rövin och det pratades om vädret och barnen och bästa sättet att klippa rosor på och annat som inte släppte bomber och herre Gud, aldrig om nederlag och bortalag och hårda ord och slag.

Och i grannskapet tjänades det mycket pengar och på vars en sida om vårt hus bodde konstnärer som ställde ut sina verk och värk och känslor och sa att "titta här, så originell jag är, så mycket lidande jag har skapat!" med sin ooriginella verk i blått och rött.

Allt var tryggt och folk hade 3,7 i snittbetyg och 1,2 barn och 2,3 bilar och 0,0 allvarliga problem och molnen gled förbi och solen lyste alltid. På somrarna åkte man aldrig ut på landet, för hej, man bodde på landet. Hela somrarna sprang jag och min bror runt på vår släktgård och fötterna blev smutsiga och händerna blev smutsiga och kläderna blev smutsiga och våra hjärtan var rena som i en Via-reklam.

Och alla flickorna red och alla pojkarna spelade fotbollellergolf och föräldrarna stod redo med plåster och bandage och "såja, det var inte så farligt" i händerna. Och alla föräldrarna stod redo med allt barnen kunde tänka sig behövas, med känslor och kärlek och pengar och världens bästa uppväxt och lungt och tryggt och sa att "nu har jag gett dig allt jag kan ge dig, bli nu bra, nu ska du bli bra, lova att du blir bra, jag lovar att allt ska bli bra!" Och barnen svalde gråten och lärde sig svara "bra" på frågan "hur mår du?" Och vi lärde oss att vi skulle må bra, allt skulle alltid vara bra, även om vi trillade och skrapade upp knän och sinnen och hjärtan, det var inget man berättade för grannarna, över vin. Man skulle svara "jag mår bra, jag klipper mina rosor om hösten."

Den där om att det är mindre än en månad kvar

Hjälp!

Den där om I made it, I'm the worlds greatest!

Den där om alltallt utan dig

Han ljög för mig redan första natten vi träffades. Vi satt på en brygga och jag var brunbränd och full och fnissig och det var i början av sommaren och jag var baratjugoett och han sa att "du är fantastisk och dina ögon glittrar och var har du varit i hela mitt liv och jag är tjugofem". Och jag la mig på rygg och tittade på stjärnorna och tittade på bristen av stjärnor och tänkte besviket att killar var lätta för lätta, snälla ge mig utmaning för fan, sen reste jag mig upp och kysste honom för att få det överstökat och han drog efter andan och sa "wow!"

Och han körde mig hem den där natten och han strök mig över kinden och jag blundade och som vanligt hade jag hundra procents kontroll över situationen och han var min och söt och herre Gud, vad vi hånglade i baksätet på hans bil och "ta mig inte innanför tröjan!" för redan då var det så att de inte fick komma in på min bara hud, in mig på livet, komma nära, komma för nära och som vanligt hade jag noll procents kontroll över situationen och han sa att han hade ljugit, han var tjugosju.

Och vi träffades och vi träffades inne i Lund och han struttade runt och höll min hand mer än vad jag höll hans och solen lyste. Eller inte och han sa att "jag hoppas folk ser mig nu, med dig, med fina dig, jag hoppas att de ser att du och jag är ett, du är min nu" och jag log, men varningssignalerna började ringa lite smått och det var inga stora domkyrkoklockor, utan mer sådana där som finns i änglaspel på julen, som plingar lite lätt, dåochdå och änglarna åker runt, eller inte runt eller åt fel håll och i Lund, då, fanns inga änglar.

Och vi träffades och han fick inte ta mig innanför tröjan, på min hud, in på livet, komma nära, komma för nära. Inte komma in, inte bli smutsig, fast han bad och när han bad så vände jag mig om och gick. Och han sa "släpp in mig, in på din bara hud, in i dig, in i ditt liv" och jag frågade vad han menade fast att jag visste vad han menade och jag låtsades vara naiv och jag la mig på rygg och tittade på stjärnorna och tittade på bristen av stjärnor och tänkte besviket att killar var lätta för lätta, snälla ge mig utmaning för fan!

Han lämnade sin plånbok på bordet och jag tittade på hans körkort och han var egentligen trettiotvå och inte tjugofem inte tjugosju och jag blev arg och så djävla arg och jag lämnade honom medan han skrek att "lämna mig inte, inte nu, inte sen, lämna mig aldrig!" och jag lämnade honom och jag hade hundra procents kontroll. Noll procents kontroll.

Och det hade blivit höst och det regnade utanför fönstret när han ringde. Det regnade utanför fönstret när han ringde och sa att jag var inget, ingen, ingenstans utan honom. Utan honom ingen alls. Och jag sa att han hade fel och lade på. Han hade fel. Jag var alltallt utan honom. Och han ringde och ringde och ringde och jag sa att han hade fel och lade på. Och klockan blev mitt i natten och han ringde och jag lyfte på luren och skrek rakt ut och han var där och sa att jag var vacker, så vacker, vackrast och jag borde alltid ha mitt hår utsläppt, som nu.

Och små, små kalla djur kröp längs min rygg och ett större kramade mitt hjärta och jag hörde mig själv andas och jag såg bara en punkt längst fram i rummet och mina tapeter var blå och han sa att han kunde känna min hud under sina fingrar och den var varm och "jag släpper dig, släpper dig aldrig nära min hud, hör du det?" Och han svarade att "gå förbi fönstret igen. Du är inget utan mig, utan mig är du död!" Och djuren på ryggen blev fler, blev flera hundra och utan dig, utan honom, är jag alltallt! Och handen lade på luren medan huvudet tänkte på att andas. "Andas och ring någon, ring vem som helst och huka dig, fall, neråt, bort från fönstret, gå bort och neråt! Och fan vad det regnar och helvetehelvetehelvete!"

Och fumliga fingrar ringde polisen och vad är det för nummer till polisen, jag kommer inte ihåg numret till polisen och i mina mardrömmar kommer jag aldrig ihåg telefonnumret och mardrömmen är nu och ettetttvå och nu börjar jag gråta, jag gråter och neråt, bort från fönstret och "hej, jag vet inte vad jag vill säga och jag skulle bara säga och jag måste säga" och de lovar att komma och han ringer igen.

Jag är inget utan honom. Alltallt utan honom och med honom och för honom är jag död, borde vara död, varför är jag inte död?

Och polisen kommer och jag vågar inte öppna och de måste lova att de är de och de skjuter in legitimation i brevinkastet och jag gråter och bort från fönstret och tänk om han kommer nu, tänk om det är han, tänk om de luras och jag är alltallt utan honom, men jag hukar och polisen kommer in och de är två och jag vågar inte sitta i köket och inte i vardagsrummet och inte i sovrummet och "kan jag sitta på golvet?" och det går bra, men jag kan inte utan går omkring. Runtrunt. Och han ringer och jag skriker till och polisen reser sig upp och svarar och han säger att "ring inte mer, hon är alltallt utan dig" och han säger inte mer säger inte mer, han lägger på.

Och det regnar och det är två poliser och de kollar till mig då och då på natten och jag kan inte sova och telefonen är tyst.

Han ringer inte mer, ringer aldrig mer och jag är alltallt utan honom.

Den där om nittonåtjugi

Och på med klänningen och jösses, vad kort, inte över knäetkort utan nedanförrumpankort, var den så här kort i affären, eller blev jag bländad av den röda prislappen? Och med eller utan behå? Bröstvårtorna lovar att stå i givakt, och bh åker av. Och vilka trosor? Jag har många trosor, helt plötsligt, så blir det efter att ha dejtat hela våren, med olika, så många olika och olika kräver utökad trosgarderob för den där gillar spets, den andra gillar satin och den tredje vill ha ingentingalls och det blir de där med fjärilen, de där som han har på sin kamera, när de är på. Mig. Som en souvenir.

Och läpparna! Läpparna röda? Nej, men ögonen blåa, håret lockigt och ögonen blåa, men inte oskuldsfulla. Skuldfulla. Fulla. Och lack på naglar och in med mage och ut med bröst och rak i ryggen och le fina leendet och inte knäa någon ikväll och höga klackar och se upp, nu kommer jag!

Den där om min armé

Orden blir till någon sorts ramsa när jag sätter ner fötterna på Rådmansgatan. "Hel-ve-te-fan-hel-ve-te-fan-hel-ve-te-fan". Omochomigen.

Mina tretiosjuor har blivit förstora eller om det är mina fötter som blivit mindre och jag snubblar till på ett "fan" och kommer av mig. Jag måste skicka ett sms. Det gör ont i hela kroppen, men mest i magen och upp över brösten in i halsen och ut genom munnen och det täcker mig och hela mig.

Han ska till parken imorgon. Och jag med. Och nya med. Det kan bli stela leende och "hej, jag heter Jenny (jag antar att det är du som är förbannat rädd för att träffa mig, så bra att du fick träffa mig nu, nu när jag är ingenting, ingenstans, borta, förvandlad till sand och damm, så att du kan få övertaget, du kan ta första hugget) jag antar att du är nya."

Jag skriver att "vi ska till den parken imorgon. Kom inte dit. (Kom dit och rädda mig. Rädda mig! Krama mig och säga att allt blir bra. Säg att allt blir bra!)" Jag vet att han inte kan rädda mig. Han har räddat mig de senaste sju åren. Nu måste jag klara mig själv.

Vi ska dit. Jag och min armé. De som håller upp och fångar och skriker att "stötta upp till höger, där håller hon på att ramla!" De svärmar runt om mig och påpekar inte att jag är tyst och påpekar inte att jag borde le och påpekar inte att jag stirrar ut i luften, för de har radat upp sig på led och tar emot gevärselden och utkämpar ett krig som jag inte klarar av att bekämpa själv.

Jag vill så ogärna skriva det där sms:et. Jag vill så väldigtväldigt gärna ha honom vid min sida, fast jag vet att det inte går, är för sent, han var min bäste vän, han var min armé, men nu vet han nog inte ens vad jag gjorde igår, i förra veckan, ska göra i helgen. Och det är så förbannat svårt att ha kunnat skrika att "täck mig!" när jag sprang i gevärskulorna i sju år, men nu finns han inte längre, finns vi inte längre, finns inte jag längre.

Den där om att inget är så svårt som att vinna mot sig själv

Nu slår vårens första regn emot taken
jag står vid fönstret, som en vålnad.
Den här stan är som ett pålagt skratt
lika död, lika punktlig och lånad.
En gång hade jag mitt kort i baren
i slippen mellan framgång och undergång.
Mitt i ängslighetens största seger
i samförståndets och skvallrets knägång.

Vår klass är inte första klass
när blodet stiger slinter kniven.
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
men slåss med en egg som är sliten.
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna, men kan vi spelet?
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan förlorat och vet det.

Det är det raka, det äkta
i dig som jag ser.
Men hur många kors ska du dö på
du är värd så mycket mer.

Du säger livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar.
En kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter, förenar.

-TAW

Den där om Sudokon

Sudoko*. Sudoko är djävulens spel. Jag hatar Sudoko samtidigt som jag är så förbannat fascinerad.

Jag vågade vägra Sudoko väldigt länge, för jag visste att det fanns två alternativ:
1. Jag kommer att vara asgrym på skiten och jag kommer fastna och tvinga folk på fester att prata Sudoko istället för väder
2. Jag kommer att vara skitkass på skiten och jag är skitkass på att vara skitkass på skit och jag kommer tvinga folk på fester att prata Sudoko istället för väder.

Jag hade tråkigt på jobb. Det låg en Sudokobok bredvid mig som ropade ”du vet att jag vet att du vill! Ta mig, ta miiiiiig håååååårt!” Jag la in boken på toaletten. Sudokoböcker kan skrika genom väggar, let me tell you.

Så jag tänkte att "vafan", för varje sommar brukar jag lära mig nya saker. 2005 lärde jag mig jonglera. 2004 lärde jag mig att byta däck på cykeln (eller okej, M tvingade mig), så jag tänkte att 2006 kunde få bli Sudokons år. Fy helvete, din djävla Epimeteus, du borde gjort sluka eld till din grej -06.

Sudoko infördes under Andra världskriget av japanerna. De hade små, små mustaschprydda herrar i hatt som satt och klurade fram Sudokopussel som de senare kastade ner till de allierade, som genast satte sig ner och började klura. Därmed vann Japan kriget. Eller skulle gjort om inte USA blev sura för de förbannade Sudokopusslen och bombade med de där bomberna.

Och sommaren 2006 satt en liten tjej på sitt jobb och hamnade, så klart, i kategori nummer två.

*Varning: Jag kommer att stava detta ord fel flera gånger och inte veta om det ska vara stor eller liten bokstav i början. Jag gissar på stor.

Den där om ponchon

Det finns fenomen som fascinerar mig. Ett exempel på detta är ponchon. Jag såg tre sådana på jobb idag. Man skulle kunna tro att de djävlarna hade dött ut, men nej, jag såg ett yngre exemplar och två äldre.

Ponchon var poppis för ett par år sedan. Jag föll inte för trycket. Jag köpte inte nån djävla poncho. Sen skulle M:s bror gifta sig på sensommaren och jag tvingades att köpa en. Jag föll för trycket och alla djävlar på bröllopet hade ponchos. De hade lika gärna kunnat skriva ”poncho” under dress code, på inbjudningskortet.

Jag minns att jag hade hatt med. Kom och döda mig, eller sätt mig i alla fall i fängelse ett tag. Hatt är tufft. Jag gillar hatt. Har flera stycken, som jag köpt på second hand, när gubbar dött ifrån sina. Men hatt till poncho? Jag hade lika gärna kunnat vara sextiotvå år, hetat Margit och jobbat inom långvården.

Och poncho var en sån där grej som var inne och hett i ungefär två sekunder. Man hann blinka, så var hypen ute. Ingen ville ha poncho mer. Förutom jag då, som tydligen blinkar förbannat långsamt.

Det satt små barn i Anderna och fingrarna frös till is medan de virkade och de bara ”mamma, min tumme trillade av!” och fabriksgubben svarade att ”virka, djävlaunge, snart märker de dumma djävlarna att det är ute med poncho!” och ungdjävlarna virkade som aldrig förr och nu finns det en hel by i Anderna där barnen inte längre kan räcka finger åt turisterna.

Den där om Anders

Om jag bara hade fått se på en enda man så länge jag levde (hur nu det skulle gå till, rent praktiskt) så skulle jag inte bli olycklig om det blev Anders Wendin. Jag har varit inne och sniffat på både Mads Mikkelsen och Jean-Marc Barr, men jösses. Nu ska jag vara kär i Anders några månader.

Den där om min kjol

Kjolen jag har på mig nu är så kort att...

Det är tolv år sedan jag misstänkte att pojkarna kunde se mina trosor (och ibland bristen på trosor), för att kjolen var för kort. Nu har leggings* uppfunnits och när jag blir för full så blir leggingensen för stora och kasar ner. Det enda pojkarna kommer få se är en svart leggingsgren.

*"1. Leggings är långa benskydd eller damasker från ankeln till knä eller över knäet. Ursprungligen nordamerikanska indianers beklädnad av läder som i vissa trakter användes på samma sätt som hosor och täckte hela benet från mockasinen och uppåt samt var fästade i ett bälte om livet. I andra trakter täckte de endast benet till knät.

2. Kraftigare strumpbyxor eller leggings utan fot (kalasbyxor) för kvinnor eller flickor samt avsedda för vinterbruk. Jämför med mamelucker och pantalonger."

Den där om mörkret

Jag ligger sömnlös och håglös och utan allt jag känner att jag behöver. Och hjärnan skapar spöken som inte finns, som finns, som inte finns och det börjar ljusna, ser ni att det börjar ljusna? Nej, för det mörknade aldrig. Och det har varit mörkt så länge nu.

Nätterna är föröverdjävliga. Jag kan verkligen inte sova. Täcket är för varmtkalltvarmt och aldrig har jag suttit så länge i stolen vid föntret och stirrat ut på alltingingentingallting. Lägger mig igen och läser. Harry Potter. Låt den rätte komma in. Jenny. Våld. Böckerna tar slut. Jag somnar inte.

Jag är så djävla utmattad att jag gråter, men jag kan inte sova. Jag har magiska piller och magiska ord och oroliga människor och roliga människor och allt borde vara toppen och jag är van vid att sova tio timmar om natten och jag är van vid att somna bums, men det går inte.

Och det ljusnar, där borta, ser ni? Nej, för det har aldrig varit så här mörkt.

Den där om utveckling

Den där om ugglorna på kth

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag råkade bjuda ut en av vakterna från jobb igår. Inte den vakten, utan en annan. Och när jag gjort det (vad ska du göra ikväll då? Ingenting... häng med mig och mina kompisar då!) så kom jag på att han också nog är ganska ung. Och vakt. Och jobbar på samma jobb som jag. Men han hade så fina ögon och han tittade på mig och log och när han höll min hand så sa han att den var så varm och jag blev nervös och det kittlade i magen och äh!

Han berättade senare att han pluggat på kth i fyra år, vilket räddade både hans ålder och det faktum att han inte är vakt på heltid. Vakt på heltid = ugglor i mossen. Jag paniksms:ade kombo S och försökte få bekräftat att det nog inte finns ugglor på kth.

Och det blev lite flörtande och luta intill och viska i örat och ta lite på armen och jisses, han tog av sig tröjan när han skulle byta om, och jag stod intill och började stamma och jag måste nog få sex snart, för jag blir ju helt hispig av mansmuskler.

Men han var inte min typ. Det visste jag redan innan jag frågade om han skulle med ut. Han är den tysta typen. Den lugna typen. Typen som bara bor i Stockholm för att hans skola finns här. Och han trodde på myten om den glada horan. För fan. En sådan kille kan man inte romantisera med, som på allvar tror att det finns horor som tycker att de har ett skoj yrke eller att folk inom porrindustrin är lyckliga.

Vi ska träffas igen på onsdag.

Den där om att vi har lite att lära av Tyskland

Jag som tyckte att det var kul att kolla på schlager med C. Då hade jag inte kollat på fotboll med henne.

Vi låg tre i hennes säng och tittade på hennes pyttetv och jag var bakis och yr och jag fick förklara offside för henne och kände mig stolt när hon förstod. Allt gick bra och jag lärde henne att man måste svära när det går dåligt för Sverige och skriksvära när Tyskland gör mål. Sen förklarade jag vem alla spelarna var och vem man ska tycka bra om. Hon tyckte inte det var så konstigt att Sverige spelade så dåligt, eftersom det är så mycket snö i Sverige på vintern, då kan vi ju inte träna fotboll och jag berättade för henne att de flesta spelarna faktiskt spelar i utländska klubbar. Hon lärde sig. Hon var min lilla gräshoppa. Då säger hon det. Lilla, söta C.

"Men alltså... är detta Sveriges landslag, eller?"

och

"Tyskland har en bra taktik, att göra två mål i början sådär, när ingen var beredd på det. Det borde Sverige också tänkt på!"

Den där om en midsommarnattsdröm

Efter att ha plockat sju sorters blommor (björkkvist och en lime räknas) och hoppat över sju spärrar på Slussen drömde jag om K.

K och jag kommer att bli ett fint par. Vi kommer få fem ungar och jag kommer komma hem på kvällen och då har hon bakat hallongrottor och hon masserar mina axlar, pussar mig på kinden och säger till barnen att låta mig vara ifred, jag måste vila efter jobbet.

På långhelger ska vi åka ut på landet, för det gör man i Stockholm. På landet ska vi sitta och meta och barnen ska bada i vattenkanten och leta fina stenar. På kvällen ska jag laga mat och barnen ska äta upp alla ärtorna och gå och lägga sig tidigt, så att K och jag kan sitta på verandan och titta ut över vattnet och dricka vin. Hon ska ha sina fötter i mitt knä.

På lördagsmornarna ska jag vakna lite före henne, gå ner och hämta tidningen och lägga mig i sängen igen. Sen läser vi vars en del och hon får alltid läsa utrikesnyheterna först, jag kan ta sporten. Sen vänder jag mig om till henne och säger "visst är vi lyckliga?" och det är mer ett påstående än en fråga. Och K ska le och smeka mig på kinden.

K: vad säger du om ett kyrkobröllop?

Den där om att det redan har regnat en gång idag

På min morgonspringrunda såg jag en gammal fornlämning: en massa spritflaskor och tomma iprenkartonger, på en gammal filt. Påminde om min tid som fjortonåring. Det var tider det.

Nu ska jag iväg till jobb och vara glad fast människorna är sura för att det regnar. Igår hade jag världens trevligaste konversation med en kille:
Puckokille: Jaha, här står du och ser söt ut.
Jag: Jo, ja, det är ju precis det mitt jobb går ut på. Att stå här och se söt ut. Ge mig en tjuga, så kan jag dansa med.
Varpå puckokillen ger mig en hundralapp, som jag stoppar ner i fickan, tar två steppsteg och säger tack för dricksen.

Glad midsommar!

Den där om fotbollsmatchen

Jag har på senaste tiden blivit utbjuden till höger och vänster och lite till mitten. Och nu låter det som om jag är värsta populära tjejen. Det är jag inte. Inte så mycket. Jag har blivit utbjuden av två herrar.

Vakten på jobb är tydligen intresserad. Han fnissade när jag drog skämt och jag fick prova hans häftiga vaktsaker, jag jobbade sent en kväll och då kom han in och pratade. Sen hade han tydligen frågat en annan på jobb om mig och sen... tada! så frågade han inte ut mig på en romantisk middag, frågade om jag ville följa med på spa eller frågade om jag ville med på weekend. Han frågade om jag ville komma och titta på när han spelade fotboll. Han ville väl spänna muskler, springa snabbt och se mig svimma på läktaren av beundran.

Sen har vi psykologistudenten. Psykologistudenten är snygg. Så där klassiskt snygg, med skjorta och jeans och skärp och håret klippt på rätt sätt. Han är väldigt snygg. På rätt sätt. Och han är smart och blir förvånad när jag ifrågasätter det han säger. Han tycker att jag är "iiiiiintressssssant". Psykologistudenten skulle jag kunna gifta mig med bara för att han har så fint namn. Men är han som jag? Nej. Han har bjudit ut mig tre gånger. Och tre gånger har jag sagt att jag inte kan. Han slutar nog snart fråga. Det är ganska skönt, för då slipper jag bli kär.

Det är bra. Jag ska sitta här, på min prinsesstron, och vänta och bli ensam, och inte kär, sen ska jag bo lite i Mexiko, komma hem och må bra och vara smal och snygg och brun, och då kan jag träffa honom. Han den där. Skitbra plan. Eller. Jag kommer bli kär i en mexikanare. En som är med i gerillan. Vi kommer fly ut i djungeln, jag kommer bli gravid och sen kommer jag sitta i vår hydda och vara kär och ha sexton barn och funderat på om jag inte skulle gått och sett på den där vakt-matchen istället.

Den där om vad som kan gå fel när jag ska flytta till Mexiko

Mina vitaminer och mediciner misstas för knark och jag måste spendera trettiosex år i fängelse, till tjock-Miguels stora förtjusning, samt jobba på tvätten under alla åren. Jag kommer att vara sextiotvå år när jag kommer ut och hinner precis bli klar med min utbildning tills jag blir pensionär.

Jag missar mitt byte i New York och blir som den där Viktor Navorski när jag försöker övertyga alla om att Sverige faktiskt är ett land som finns och till slut blir jag skickad till Schweiz, där jag får leva tills jag är sextiotvå med bergsgetter, klockor och choklad. I filmen om mitt liv spelar Tom Hanks huvudrollen.

Jag glömmer bort min spanska och min engelska och kommer bara ihåg frasen "hasta la vista, baby!" och folk blir sura på mig för att de tror att jag är en hemlig spion från USA och de spärrar in mig i fängelse, till tjock-Miguels stora förtjusning, där jag får jobba med att plocka bommul medan damm ryker längs vägen och sådana där tjurhuvudsskelett ligger här och var.

Jag sätter mig på fel plan och märker inte detta förrän jag är framme och har hamnat i Hajarin, Jemen. I Jemen måste man bära burka och vara gift. Detta har/är inte jag, vilket leder till att jag blir stenad på den offentliga fotbollsplanen. I Jemen har de inte fotbolls-VM.

Jag får tvångstankar och måstemåste packa ner 52 böcker (Dickens samlade verk och värk), 24 skivor, två par skidor, droger (maihuana, opium, heroin, morphine, cocaine, cannabis, amphetamines, LSD), skjutvapen och knivar, kött, träd (två björkar), flera döda viggar samt en levande björn, som kan dansa.

Planet sprängs i luften och jag dör.

Planet störtar och jag dör.

Planet sprängs på marken och jag dör.

Piloterna kör fel och cirkulerar över Bermudatriangeln och jag dör.

Terrorister smyger sig på planet och jag dör.

Den där om att jag inte är bitter. Inte det minsta.

Jag ska jobba på midsommar. Jag får inte åka iväg till något land, eller till något Öland, eller till någon ö utanför Småland eller fira med mina kompisar som alla andra. Jag får tjäna 250 kronor i timmen istället och ha lattjo i Mexiko senare. Åka till nån djälva Inkastaty och få värmeslag.

Dagen efter midsommar, som de lämpligt nog döpt till midsommardagen, är jag reserv. Reserv på jobbet på midsommardagen är lika med jobb (som också är lika med 250 kronor i timmen). Folk kommer ringa in och säga att jo sen tog jag en nubbe till, fast jag visste att jag inte borde, och plötsligt blev min bordsherre sådjävlasnygg, så efter att jag spytt på grannens rosor så följde jag med honom hem. Nu har vi haft sex hela natten och ärligt talat så orkar jag inte jobba idag och nu ska vi ha lite mer sex, men du kanske kan ringa in Jenny istället...

Den där om den offentliga ursäkten

Självklart så vill eller har eller kommer inte allra käraste Rosa ligga med någon bara för pengarnas skull (till exempel Svennis). Allt var på skoj.

Snällaste, söta Rosa: förlåt!

Den där om vem hade du valt?

Den där om att ingen kan som Svennis

Att kolla på fotboll är kul.

Ikväll var vi tvugna att välja en ur motståndarlaget som vi inte ville ha sex med. Kära Rosa valde Rooney. Det var ganska kul, tyckte jag, för det innebär att hon måste ha sex med Svennis. Rosa tyckte att det var okej, eftersom Svennis tjänar så mycket pengar. Vad hon nu ska ha pengar till när de bara ska knulla. Hon kanske vill bli smekt in a bed of pengar. Vad vet jag.

Ja, sen var det skitbra att Sverige lyckades peta in tvåtvå med. Men det var liksom sekundärt.

Den där om Jack

Bredvid mig på tåget till Stockholm sitter den sötaste pojken jag sett på länge. Jag går till toaletten och har ett samtal med mitt inre barn. Jag ber snälla, snälla? Och det inre barnet fnissar mot mig och säger visst, han såg ut att vara ungefär lika gammal som jag!

Jag går ut. Och tjuvkikar. Han har ett körkort. Han är över arton. Så råkar nudda vid hans lår med min hand när jag ska sätta mig ner. Ler mot honom och säger oj förlåt. Han ler tillbaka (oh, vad han är ung!) och han säger att det inte är någon fara, han är stark (han är stark? Är han stark? Han är så ung!).

Han reser sig och jag skriker gå inte av! Gå inte av nu! inom mig, men han går på toaletten och han går för att handla. Och han kommer tillbaka och han frågar om jag vill ha en halv banan. Jatack (kan jag få en kyss och lite blås i nacken samtidigt?) Och han tar upp godis och bjuder. Nejtack (jag kan inte få lite knull på toaletten istället?)

Han heter Jack. Han heter Jack! Fyra timmar med Jack. Jag fnissar när han säger att han heter Jack. (Jack och Jenny. Herregud, vad söta ungar vi hade fått). Vem fan heter Jack? Jag frågar om det är efter Lundell och han svarar att alla frågar det. Jag ber om ursäkt för att jag är så förutsägbar och han ler igen (måste han le igen?) och så skrattar han och säger att jag får göra något som överraskar honom som kompensation. (Ska vi knulla på toaletten? Jag lovar att jag kan förföra dig på tre sekunder! Snälla ta dina händer och lägg dem överallt på min kropp!)

Jack och jag skiljs åt på Stockholms Central. Jack är nitton år. Han har precis tagit studenten. I min ficka ligger ett 070-nummer.

Den där om att jag är sist i världen

Jag är kär. Jag är nyförälskad. Och tänk att det blev i en dansk. En dansk som får mig att le i smyg och dansa och virvla med kjolen.

Jag är nog sist i världen, men det skiter jag i.

Jag är kär.

Den där om fanochhansmoster

Jag tror att jag måste lägga ner mitt bloggande nu. Jag ändrade så mycket att det blev jättefult här och nu kommer jag inte kunna stå för allt röttrosarubrikenblevfel och jag kan inte ändra tillbaka.

Fan.

Den där om söndag i solen

Den där om hemma

Skåne är så förbannat vackert när hon vill. När hon svajar och lockar och står i sin finaste klänning och blåser mig i nacken. När hon ligger sådär öppet med guldgul raps och skriker att kom och älska mig och med mig och för mig och förför mig, kom, jag vet att du vill! och jag andas in så där häftigt som man gör när man badar för kallt och ögonen kan inte se nog för det är så vackertvackertvackert och så långt ögat kan se.

Och vi åker bil och det är så här det ska vara för evigt och jag vill ha en bil där bensinen aldrig tar slut och öppna fönster och det blir aldrig för varmt och musiken är på och hon dansar och blundar så nära intill hon följer i dansen precis vart han vill och vallmo! Vallmo är det vackraste som finns när det blandas med raps och vete och om jag dör här och nu så kommer jag att dö lycklig.

Min aska ska spridas här. Över Skånes platthet, öppenhet, böljande helhet. Låt mig få vila i evigheten bland myllan och jorden och skiten och allt doftar så gott. Och vi stannar och pratar med korna och ögon som tittar och förstår att ibland måste man stanna bilen och prata och hästarna kommer och jag bränner mig på nässlor men det gör inget och vi skrattar och stjärnorna vandra och timmarna fly och Fredrik Åkare är gammal men månen är ny ja Fredrik är gammal men kärleken blind och jag undrar varför jag stressar jorden runt när det egentligen är här jag hör hemma.

Den där om vackra pojkar

Pojkar är aldrig så vackra som när man druckit en flaska vin och ätit mexikansk mat och man svettas extra mycket, för mexikansk mat är starkt och solen lyserlyserlyser och man har druckit sin andra öl ute, på stället, och de pratar irländska och man skrattar åt att de inte är med i fotbolls-vm och de kittlar en och man skrattar sådär tjejigt och man tänker att de har fina ögon och de säger att man har fina läppar och man ler och tänker att de där ögonen skulle passa på mina barn och de har så mörkamörka ögon och de svär och man förstår inte ett skit av vad de säger och Gud, de tar på mig! och jag dör om de stryker mig över kinden och jag dör om de inte stryker mig över kinden och var är mina ben? och håller jag på att smälta här och nu och pojkar är aldrig så vackra...

Den där om fyrklövern

Pappa spelar Donizetti så att det hörs över hela byn och ut över åkrarna och slätterna och han sjunger med i de högsta och lägsta styckena medan han lägger sten, enligt trädgårdsarkitektens instruktioner, och mamma klipper buskarna och jag sitter och blundar och försöker ta in ljudet, känslan, stämningen genom varje cell i kroppen. Jag sitter och petar i gräset och får plötsligt upp en fyrklöver och mamma blir avundsjuk och sen blir jag uttråkad och yogar lite och mamma blir imponerad av mitt huvudstående och pappa kommer upp i de högsta tonerna och långt borta skäller en hund och mamma trillar in i busken och jag skrattar så jag nästan kissar på mig och jag ramlar ner från huvudstående och pappa når extas.

Den där om det svarta

Okej.

Jag är nere på knä nu.
Och nu är det nog dags.
Jag tror det.
Jag vill inte bli slagen till marken något mer.
Det räcker.
Nu.

Den där om min sommarpojkvän

Jag ska skaffa mig en sommarpojkvän.

Jag ska klia honom i nacken, smeka honom över ryggen och mata honom med snabbmakaroner och falukorvsskivor. Han ska få ketchup till, om han vill, den utan extra tillsatt socker, så att han inte blir för fet, och sen ska han få extra stark senap.

Om kvällarna ska jag gå ut med honom och han ska få dricka så många öl han vill, i utbyte mot att jag får dricka så många öl jag vill. Sen ska vi gå hem och gosa och han ska krypa tätt intill.

Vi ska ligga på klippor och höra havet klucka och vi ska bo en tid på landet. Jag måste ha koll på honom, så att han inte går vilse, där på landet och så att han inte får för sig att gå hem till och/eller med någonannan.

Min sommarpojkvän ska vara vacker i pälsen och jag ska styka hans skjortor varje söndag. Han ska få sova i min säng, även om han måste gå upp klockan sex varje morgon.

Till hösten ska jag klappa honom på huvudet och säga "tack för den här tiden, lille vän!" sen sätta ut honom på trappen och åka till Mexiko. Det kommer bli så fint. Det kommer gå så himla bra.

Den där om vad som hände för snart ett år sedan

Den sommaren låg vi i skärvor, utspridda över golven i lägenheten och jag sa att akta, trampa inte på mig, men han tog på sig skorna och gick rakt över mig, så att jag pulveriserades och han tittade sig inte ens om för att titta hur det hade gått.

Och jag gjorde samma sak.

Och vi gick efter några förbestämda mallar, där jag var tyst och grät inne på toaletten och jag lärde mig att kallt vatten i ansiktet efteråt gjorde att det inte syntes att jag varit ledsen och han vände sig och tittade in i väggen och det gjorde så ont, det gjorde så djävla ont och oj, vad jag älskade honom desperat den där sommaren fast att vi båda var på väg bort och när vi vaknade var rummet ljust och gatan utanför var lika full av liv och rörelse som jag och i en säng på tredje våningen drack vi te med mjölk och honung och du hade en gitarr och du spelade, jag dansade den sommaren.

Och vi bråkade inne på toaletten, så att ingen annan skulle höra och jag låg i badet och han satt på toaletten och jag har aldrig känt mig mer naken än då och han gick ut och jag sjönk ner under vattnet och tänkte att här under ska jag ligga för evigt, här kan jag dö, här ska jag dö, nu kan jag dö, nu ska jag dö. Men för evigt visade sig vara för lång tid och jag gick upp och torkade mig i hans handduk, för den var större än min.

Hela sommaren gick jag runt med knuten mage och knuten hand och hopp om att sommaren aldrig skulle ta slut. Hela sommaren gick jag runt med knuten mage och knuten hand och jag önskade att allt bara skulle ta slut.

Och han tog på mig och i mig och jag sa att ta inte på mig och i mig och han blev så ledsen och han blev så arg och jag gick in på toaletten och blev ledsen och jag gick över honom och han slängde mig ner på marken och gick över mig och vi låg på marken båda två och vi gick inte att lagas.

På stationen sista dagen grät han. Jag tänkte att han gråter varför gråter inte jag? Och han lutade sitt huvud mot min axel och han var så förbannat vacker och jag tänkte att han har aldrig varit vackrare än nu och det gjorde så djävla ont och jag var så trött och varför grät jag inte? Och jag försökte verkligen, jag tänkte på att jag aldrig mer skulle få se honom och på döda kattungar och på att min farmor var död, men det gick inte. Och jag klev på tåget och jag ville inte gå på tåget och han stannade, fast att han inte brukade stanna för han hatade att stanna och se mig åka och jag brukade få sms där han skrev att han var ledsen för att han inte stannade men nu fick jag inga sms. Och jag tänkte att nu kan jag gråta, men det gick inte. Det gick inte.

Och hösten kom. Men jag var bara tyst och tom när hösten kom och sommaren dog.

Den där om att min cykel heter Silverpilen

Och nu ska jag ut och cykla. Cykla är det bästa som finns!

Den där om prinsessan

Det var en gång en prinsessa. Och det var en gång en prins. Och fan ta det, men de levde inte i sjuhundra år, eller ens i en evighet. Och han satte upp henne på en piedestal och hon satt där och dinglade med benen och efter ett tag så satte hon även upp honom på en piedestal, så att han kunde dingla bedvid henne och de tittade på varandra och skrattade. Och han hade lite lockigt hår och det såg ut som guld i solen och hon älskade att han såg ut som en grekisk marmorstaty.

Men som alla sagor så tog de slut, fast att hon hade lovat honom att aldrig lämna honom och fast att han hade lovat henne att han skulle ta hand om henne och aldrig göra henne ledsen.

Hon låg på marken och kjolen var trasig och håret var ruffsigt och hon var full och ful i munnen mest hela tiden. Så kom det en ny prins. Och den nya prinsen han tog tag i hennes händer och drog upp henne och hon log och sa tack. Och han klappade henne över kinden och tvättade hennes hår. Han lagade hennes kjol och helt plötsligt satt hon uppe på piedestalen igen. Och hon undrade lite över vad hon gjorde där uppe, för hon hade inte bett om att få komma dit och där uppe var det ganska ensamt.

Och han lovade henne vad den första prinsen hade lovat henne och hon bad honom att inte lova för eviga löften tar alltid slut. Och han svarade att han aldrig hade känt så där innan och hon försökte lyssnade och han sa att han var förvirrad. Och hon hörde inte riktigt, för han var kvar nere på marken och han var så långt borta.

Och hon svarade inte honom och han blev sårad och åkte 100 mil bort. Och kvar var hon och hon saknade hans hand och funderade på hans evighetslöften och tänkte att det var lustigt. Och så klart var även detta evighetslöfte något som tog slut, för alla evighetslöften tar slut, speciellt när kroppen kräver närhet, och hon log och sa till sig själv att "vad var det vi sa?" och ingen svarade. Och hon funderade över varför det var så lätt att ge henne evighetslöften och sen bara sticka. Hon funderade över vad det var med henne som var så lätt att komma över.

Och det blev ganska så tomt och hon undrade hur hon skulle komma ner från den där piedestalen, för det var ingen där. Och den där sista prinsen hade slarvat bort stegen och det var för högt att hoppa och dingla med benen kan man inte göra hur länge som helst. Och hon ropade så att hon blev hes och sen satte hon sig ner och väntade. Och väntade. Och väntade.

Och vad jag vet så siter hon där och väntar än.

Den där om nollnoll

Och jag trängs med folk, som ska på tåg, och varför måste folk alltid gå åt fel djävla håll när de ska på? Och gubben bredvid mig ska såklart prata. Han påminner om min farfar. Han har keps. Varför kan inte vara svensk och tyst för? Jag vill lyssna på Tjeckien-USA och gubben petar på mig och frågar vad det står. Noll-noll. Och gubben petar på mig och frågar vad det står. Och jag trillar av tåget och fan, att jag aldrig har koll på mina väskor och jag glömmer såklart en på tåget.

Kroppar som knullar solen och gräsmattorna är fulla av nakenhet och här går man inte till parken. Studenter och sjung om studentens lyckliga dagar och har de inte slutat förrän nu?

Och vännerna. Vännerna! På en båt på sjön är allt stilla och lugnt och vi kan till slut prata och jag får inre frid. Det är här jag hör hemma. På vattnet.

Och jag har (såklart) glömt min skrivbok så jag måste skriva på insidan av en Indiskapåse och pennans tusch tar slut och jag måste köpa en ny penna och varför är det alltid de billigaste pennorna som är bäst?

Och vi ligger på gräset och hon gråter och hon är så vacker och jag tänker att jag aldrig skulle kunna släppa in någon så. Fast det gör så förbannat djävla ont. Det är så mycket sorg som har bott i mina vänner den här våren och det gör ont i mig. Det gör ont att jag inte varit här och det gör ont för att det gör ont. Och de frågar om M och jag svarar att det inte finns något att säga om M och de svär över M och jag ber dem att inte svära över M och de frågar om Farliga killen och jag ber dem att inte fråga om Farliga killen. Och de säger "Men sist..." och jag svarar att sist var ganska längesen. Och de frågar inte mer.

Och allt är så vackert när det är sommar och jag älskar att svettas mellan brösten. Jag älskar när svetten rinner som en smekning mellan det där upphöjda, som för att påminna mig om att njuta. "Njut, för snart är det vinter igen!" Och jag ler. För nu är det sommar. Och jag ler. Och jag njuter.

Den där om Skåne

Nu drar jag neråt för att lukta på raps, lillebror och koskit. Jag ska på semester och slicka mina sår. Jag ska hem.

Den där om att tänka som en man

"Anonymous said...
Har någon sagt till dig att du tänker som en kille nån gång?"

Kära Anonym,

Ja. Jag har fått höra det två gånger tidigare på den här bloggen och X antal gånger i "verkliga livet". Och jag vet inte vad jag ska svara på en sån här kommentar. Hur tänker killar? Hur tänker tjejer? Jag har svårt för att svara att "ja, jag tänker som en kille", för hur fan tänker de?

Jag vet att det är skillnad på killar och tjejer. Tjejer gråter oftare. För att deras (våra) tårkanaler är större. Killar slåss oftare. För att deras kemiska tjolahoppsan i kroppen ser annorlunda ut än vad tjejers gör. Men i min värld är killar och tjejer ändå lika. Olika. Individer.

Och jag har fördjävla svårt för att beskriva mig själv. Säga att "det här är jag!" för det där jaget jag är idag kommer jag inte vara imorgon. Kanske om två veckor igen. Inte om ett år. Och är jag verkligen sådär som jag säger att jag är? Är jag så mot alla? Vissa säger att jag pratar för mycket. Andra säger att jag pratar för lite. Somliga säger att jag är glad. Andra påstår att jag grubblar mest hela tiden.

Så tyvärr, jag är ledsen om jag tänker som en kille. Jag är ledsen om jag tar för mig och ligger med killar fast jag har ett förhållande. Jag är ledsen om jag bråkar och skiter i folk och slåss och svär. Jag är ledsen om jag upprör och inte följer strömmen och tror på kungahuset. Jag är ledsen för det. Imorgon kanske jag är republikan.

Den där om halvvägs

Det slog mig precis. Jag har kommit halvvägs. Inte längre. Fyfan. Fyfanfyfanfyfan. Jag gillar studentlivet, men inte så här mycket! Jag har läst i tre år, har tre kvar. Jag ångrar mig lite, jag behöver nog inte bli statsvetare och statsminister trots allt...

Den där om och den ljusnande framtid är vår?

Svartsjuka. Studielån. Lågbetalda jobb. Banklån. Arbetslöshet. Depressioner. Fäskingar. Fågelinfluensa. Utanförskap. Våldtäkter. Borelia. Syfilis. Mobbning. Skilsmässa. Ekonomisk kris. Skuldsatt. Påsatt. Bortgjordhet. Alkoholism. Missbruk. Matförgiftad. Firmafest. Otrohet. Brutna höfter, ben och löften. "Vem ska ha barnen?" Särbo. Anställningsintervju. "Jag är ledsen att behöva säga det här, men den som måste åka hem är du!". Klantarsle. Tentor. Stress. Långtidssjukskriven. Kassaköer. Pendla. AIDS. Börsnedgång. Högerextrema partier. Ångest. Ansvar. Hyra. Räkningar. Betalningspåminnelse. Betalningsanmärkning. Inkasso. Ensasmhet. Hård i magen. Lös i magen. För stor mage. Fetma. Kris. Tarmvred. Minnesförlust. Katastrof. Aktuellt. FIB-Aktuellt. Icke-aktuell. Bostadsmaknad. Boskapsmarknad. Köttmarknad. Gå ensam hem. Svält. Hunger. Krig. Och elände.

Den där om småsmåsmå

Den där om oh, happy day!

Så kom man hem klockan åtta från jobbet och en bebis var redan på väg ut. Det blev tre vita, vaka hela natten och "fuckit, jag har opponering klockan åtta imorgonbitti!" Hon födde på mina jeans och jag oh:ade mig över att de där ljusa blev blodiga. I have no heart. Men snygga byxor.

Så kom opponeringen och vi blev godkända utan rest. De rövknullade vår bebis och jag grät lite inombords för vad den fick höra. Jag ville bara skydda och försvara och slåss. Som alltid. Då är det skönt att höra positivt från opponentledare om att forskare inom statsvetenskapen skulle onanerat till vår disposition. Om med ett annat ordval.

Och nu. Sommarlov. Sommarlov. Sommarlov. Hem till Växjö. Hem till Skåne. Hem till Stockholm igen. Så många hem. Så lite tid.

Den där om korgen

När jag var arton bodde jag ett tag i soliga München. Alla mina minnen av ställen där jag bott har varit soliga. Utom London. London var fyllt av regn och barngråt.

I München förstod ingen min svenska. I München förstod ingen min engelska. I München förstod jag ingen tyska. Jag hängde mest med ett gäng killar (som kunde engelska) som tog hand om mig som om jag vore deras lillasyster. En lillasyster man kan ta på brösten då och då.

Vi söp. VI söp som fan. Vi söp, bråkade och var bakfulla. Och sen minns jag att vi åt en massa kakor. Jag minns stora ölglas som alltid var halvfulla och färgade plastglas som alltid var halvtomma. Jag minns gratis sprit och snodd sprit och genomskinlig sprit och öl i ölglas och öl i plastglas och sprit i ölglas och sprit i plastglas och svartklubbar runt om i stan och kakor på fat och jag åkte hem till Sverige med en blåtira.

Vi sprang omkring på Münchens gator med snabba fötter och snabba munnar. Vi drog upp damm och skrek till vår omgivning att "se upp, här kommer vi!" med bara vår uppenbarelse. De bar runt på mig och min själ när sista tunnelbanan hade gått och de släpade runt på min tyngd och de släppte aldrig min hand.

Jag längtade hem till Sverige mest hela tiden. Jag längtade hem med en sån där brinnande desperation när man ser hemfärden framför sig varje dag och om någon hade sagt åt mig då att jag skulle stanna en vecka till, efter min planerade resedag, hade jag nog lagt mig ner på stället och självdött.

Jag hade en pojkvän hemma i Sverige. Så klart. En pojkvän som längtade efter mig. Han var som en liten hundvalp och jag var hans bekräftelse.

Kvällen då vi träffades visste jag att han kunde bli min för evigt. Jag hade redan då facit i handen på hur man spelade spelet och han var så borttappad och nertappad och ovis och hade inte någon aning om att det ens fanns något spel. Jag flörtade hejvilt med honom och drog sedan därifrån. Och sen kom jag tillbaka. Det var som att spela ett spel för femåringar. Jag var överlägsen. Just då. Den kvällen.

Jag visste att han hade följt mig med blicken vart jag än gick. Jag gav honom uppmärksamhet och satt i hans knä och jag log mot hans kompis. Hans kompis var en sån där som får allt och alla. En sån där som trodde att han hade fått mig med. Han trodde att jag var hans. Det gjorde honom ointressant. Att välja min blivande pojkvän var som att lägga fram Jokern och folk skulle sagt att "det där spelkortet ska inte vara med!" och jag hade säkert då svarat "det skiter jag i!" för jag sket i mycket på den tiden.

Han hade blå ögon och brun lockigt hår. Han bar sina känslor i en öppen korg och han var så naiv och oskuldsfull. Min mamma suckade och förstod inte vad jag skulle ha honom till. Hon sa att han var som en liten valp jag fostrade för hårt. Hon sa att jag körde över honom. Jag ryckte på axlarna och svarade att han var söt. Han var på gränsen till blyg och oj, vad jag var dåligt inflytande för honom!

Så klart höll det inte.

Jag kom hem från München och jag låg i trädgården, på en filt, och sträckte ut mig i solen och var så där lagom uttråkad som man kan bli i sina föräldrars trädgård när han ringde. Och jag svarade inte. Och han ringde. Och han ringde. Och jag svarade. Han var nervös och jag var uttråkad.

Han hade råkat träffa en annan ute. Han hade råkat kyssa henne. Hans känslor av skuld höll på att äta upp honom. Han tittade ner i sin korg och tog upp dem med händerna, och det rann över på alla håll och kanter och han sträckte fram dem till mig och sa "titta vad mycket svarta känslor jag har här. Förlåt!"

Och jag strök honom över kinden och log. Och jag borrade in mina fingrar i hans nackhår, i det här lockiga och svarade att det inte gjorde så mycket. Han hade varit med någon annan. Med en annan.

Jag hade varit med flera.

Den där om att måla fan på väggen

När jag först hade målat min vägg, i sovrummet, i den där andra staden där jag bor, kunde jag vakna på natten och skrämma skiten ur mig själv. Jag är ganska så mörkrädd. Och en fet djävla målning av mig själv hjälpte liksom inte till att lugna mina nerver. Efter ett tag blev jag dock kär i mig själv. Nu måste den dock målas över i hyresbolagets fina vitgråa nyans, för lägenheten i den där andra staden ska sägas upp.

Min inneboende har i alla fall haft något fint att titta på innan han somnar.

Den där om sexton och en halv timme kvar

Tills el grande uppsats ska vara inne. Sen ska jag ut och knulla och supa...

...nej, det kan jag inte för jag ska jobba. Men man kan väl få låtsas?