Den där om mitt paradis

Han står i köket och skriker till mig att jag måste duka. Jag mhmmmmar utan att egentligen höra vad han säger. Efter ett tag kommer han in och drar mig i stortån. Håller du på med den där sidan nu igen? Jo, det gör jag. Jag har hittat mitt himmelrike, vill ni vara min vän där så hojta till!

Himmelriket

Den där om Zorba the Greek

Min pojkvän ska åka på sin första charter i sommar och jag lär honom redan nu allt jag kan. Gå upp klockan sex och lägg handduken på en ledig solstol. Alla tyskar är av ondo. Låtsas att du är från Island, så att ingen på ”bargatan” pratar ”rolig” svenska med dig. Och liknande.

Han hänger med i svängen. Snackar jargongen. Fattar prylen. Så mycket att jag får följande you tubeklipp av honom, med uppmaning om att vi måste öva innan vi åker.

Den där om att det inte bara är i Kåldolmar & Kalsipper som Jenny piratar

Min bästa vän, som även ska bli min bästetärna, eller vad tusan det heter, har gått ut med att Stolte mannen och jag ska ha pirattema på vårt bröllop. Det var inget som jag visste om, men det kan ju bli spännande.

Den där om att "Den där om Jenny" sakta men säkert kommer att ändras till "Den där om bröllopet"

Stolte mannen vill att jag ska skriva en lista med saker jag ska fråga när vi ska titta på slottet vi funderar på att gifta oss i. Jag undrar varför och han säger att han måste godkänna listan. Han menar på att jag oftast är sött konstig, men ibland går åt det maniska och konstig konstiga hållet. Så jag har börjat skriva en lista. Hittills innehåller den 52 frågor. Stolte mannen tycker att det är 32 för mycket.

Samtidigt sitter han på jobbet och kråpar ihop ett inbjudningskort till våra hundrafemti gäster. Det ser ut så här:

och är helt gjort i Paint. Bara för att få en känsla, menar han. Jag tycker att det är skitfint och tycker att det ser färdigt ut.

Den där om min favoritsport

Åka in och jobba när man har influensa, för att de rör till det så djävligt när jag inte är där.

Den där om att film är bäst på bok

Har gett mig på att läsa min favoritfilm som bok. Ondaatjes The English patient. Köpte den när jag bodde i London 2000 och den har legat i bokhyllan sedan dess, lite bortglömd.

Filmen såg jag svettig på en biograf på en resa till Israel 1998. Smög in i mörkret och missade början, satte mig ner och blev helt tagen. När eftertexterna rullade satt artonårsjag kvar och tänkte att det var så här film ska vara. Det här är film.

Så när jag läser boken förväntar jag mig det där magplasket igen, det där... det är så här böcker ska vara. Men jag blir mest irriterad och vänder sidor där de borde njutas länge. Går och pillar i hyllan och funderar om jag ska sluta läsa om Hana och Kip, för de beter sig inte alls som i filmen.

Att se filmen som gjorts av ens favoritbok är alltid en miss och samma sak verkar vara det omvända.

Den där om att inte bli bjuden

En av mina bästa barndomskompisar gifte sig förra helgen. Höggravid gick hon ner längs gången. Och jag var inte bjuden.

Hon var en av de där som jag satt fast vid på högstadiet. En kväll köpte vi två liter hembränt och drack upp en hel liter den kvällen, blandat med Sprite medan vi rökte cigaretter i kedja och fnissade. Blev instängda i parken och fick vada genom vallgraven för att komma ut. Så mycket sprit har jag aldrig druckit på en kväll i hela mitt liv. Tror att vi satt där från klockan två, tills klockan blev två. Blev myggbitna och gräsiga på knäna. Sittkissade i buskar.

Nu har hon bytt efternamn till hans och det gör så djävla djävla ont i hjärtat att hon inte bjöd in mig. Jag förstår varför och jag plockar det till mig och stänger in det i en mörk liten låda, men det gör ont.

Jag förstår varför för jag tillhör inte det där längre, jag är avslutad där nere och jag har brutit med det som finns i Skåne. När jag som nittonåring flyttade till London så klippte jag banden och jag har inte återvänt sedan dess. När folk frågar om jag kommer flytta tillbaka någon gång, som om det vore något självklart så skakar jag på huvudet. Varför skulle jag? Jag har bott tio år någon annanstans, jag vet inte längre vad Skåne är, det är inte hemma för mig. Jag är ett avslutat kapitel för Skåne, Skåne är ett avslutat kapitel för mig.

Samtidigt får jag mail av en av de andra i samma gäng som skriver att alla hemma i byn pratar om att jag förlovat mig. Att de aldrig trodde att det skulle hända. Jenny som alltid varit rastlös, rotlös, vild och liksom levt för dagen. Hon har rätt i det hon säger, att jag alltid varit utan rot och aldrig vetat varför.

Jag skriver till dem att det är jätteviktigt att de kommer på mitt bröllop, att de finns där, även om vi inte träffats på ett tag, även om vi inte håller kontakten. Om de inte kommer skulle jag vara vilse, skulle den delen av mitt liv trilla bort, kapitel ett skulle inte finnas.

Så jag svarar henne att jag inte stannat, fortfarande är lite vilsen, men nu kanske har någon att vara vilsen med.

Den där om att fira midsommar

Det är när vi ligger ihopgjutna på bryggan efter att alla har gått och lagt sig, årets längsta natt som det känns i hela kroppen: det är så här det ska vara. Det är så här det ska kännas ut i varje fingerspets. Så självklart och bara vi och där. Jag vill vara med honom, bara honom alltid, alltid. Jag vet hur insidan av hans hand ser ut, jag vet hur den ser ut när han har burit något tungt, som tidigare den dagen. Jag vet hur han brukar titta på insidan av sin hand och jag vet hur han känner för den, hur han vill att den ska se ut.

Han stryker mig över håret och tittar upp i himmelen som aldrig blivit mörk och han berättar för mig hur våra barn kommer att vara om kanske tre år, när de kommer. Hur vi kanske kommer ligga så här om tre år med en liten koloni mellan oss.

Det är så här det var menat. Alla de där åren när jag firade midsommar i tält och det regnade som faen på mig när jag kräktes i busken. De där åren var färden och nu är jag i mål.

Den där om att det visst finns dåliga väder

Den där om lokala "frisörer"

Jahahaha, åhnej!

Dålig idé: ha bråttom inför midsommar och "kila in" hos den lokala frisörskan, du vet hon som har utväxt och läspar och titta lite försiktigt på henne och fråga om hon har tid.

Väldigt dålig idé. Väldigt dåligt speciellt som hon har någon över sjutti i ett hörn som håller på att färga håret i färgen "plommon" och ett gäng Allers på bordet bredvid en halväten sockerkaksbit och från köket (som man ser "bakom" "butiken") står en radio inskruvad på Rix djävla FM.

Så blev det som det blev. Hon vattnade mitt hår, klippte över det på fem röda, tunnade ut skiten. Jag har inte längre Robbans frisyr. Jag har Nalle Knutssons.

Ps: är ni eller känner ni en illustratör så hojta, jag vill ha hjälp med bröllopstema. Ja jag är tidigt ute. Det skiter jag i. Obs på ps: jag vill inte ha något gulligt. Jag älskar designen på apans.

Pstvå (det räknas inte som att jag bröllopsbloggar när jag lägger det i ps): vi har bytt ringar, de som Stolte mannen nu har köpt kostar tietusen mer än de första. Nu har jag blingblingblingfuckingbling. Fast inte om man står tre meter från, märkte jag, då är det mer "bling".

Den där om hur det gick till när han bestämde sig för att fria till mig

Han vaknade av att hans sambo drog honom i stortån ungefär sex:nitton. Han klädde på sig, åkte till jobbet för att hålla en anställningsintervju, efter att ha kramat sin mascaragråtande blivande fru hejdå. På jobbet hann han vara en halvtimme, sen kände han att häpp, idag är det den stora friardagen! (observera här att dagen innan hade ingen av oss någon aning om att det här var den stora friardagen), så han ringde sin bäste vän drog ut på Södermalm, spontanköpte två ringar på Götgatan, varav en var för stor (sin egen).

La sig på bäste vännens säng och panikade i två timmar, funderade på om han skulle åka till hennes jobb, gjorde inte detta utan vankade av och an på golvet hemma i lägenheten istället. Köpte sushi, för på fredagar är blivande frun alltid trött (gnällig som faen) och hungrig.

Så kom hon hem, han satte henne i en bil och körde ut till en stuga och hela tiden tänkte han ska jag nu? ska jag nu?.

Sen var det plötsligt nu.

Den där om att få prinsen och hela djävla kungariket

Jag vaknar av att han ringer. Klockan visar lilla visaren mellan ett och två och storvisaren på sexan. Tänker inte igen djävla helvete!, när hans kvitterröst möter mig på andra sidan. Han kommer hem och fullpussar mig på låret och berättar att han har köpt en hamburgarbuffe till mig. En av varje hamburgare de hade på Mc Donald's. Trehundra kronor kostade det. Mc Feast, för det gillar du bäst, min lilla baby. Jag mumlar att även om han haft firmafest och är ledig imorgon ska jag upp sex som alla andra dagar.

Så han sätter sig med benen i kors i vardagsrummet äter hamburgerbuffe och lyssnar på you tubeklipp. Kommer in och pussar mig då och då. Jag ligger i sovrummet och gråter, för är det så här vi ska ha det? Är det så här vi har det? Är ensammast i världen.

Sista gången jag tittar på klockan är den fem och Stolte mannen ligger bredvid mig och snarkar.

På morgonen: går upp och duschar bort tröttögon. Pussar honom på foten och sätter på musik högt för att hämnas. Gråter när jag går ut genom dörren, han bakisser mig och springer ut i bara kalsonger i trapphuset säger det här är inte vi, så här fungerar inte vi, vi gråter inte ensamma.

Så fast att jag är förbannat sur på honom så smälter jag. För han är ju så djävla underbar.

Sitter i möte halva dagen och den andra halvan utbildar jag personal och mellan de där halva dagarna så mailar jag röda mail till honom som besvaras med röda mail. Säger att vi får prata när jag kommer hem.

Rasar in genom hemmadörr och trillar in i en famn. Jag gråter och säger att jag vill inte ha det så här längre och han allvarlighetsnickar och jag gråter svartmascara mot hans axel. Säger det som sårar mest: jag kan inte skaffa barn med dig om du kommer hem så där full. Lite full är okej. Full när jag är med är okej. Men komma hem stökfull är inte okej. Inga barn då. Han tittar ner i marken och jag gråter lite till.

Sen tar han min hand, kör ut mig på landet i hyrbil från Folkkungagatan och väl där darrar han mycket, mycket. Går ner på friarknä och frågar om jag vill gifta mig med honom. Och medan han säger att han älskar mig mest i hela världen så kan jag bara tänka på att jag har en dålig hårdag.

Men jag sa ja.

Jag ska gifta mig.

Hur djävla konstigt är inte det?

Djävligt konstigt.

Den där om att få in Stockholm i ett inlägg om böcker

Faen, tidigare har jag varit mycket bättre på att kombinera text med musikklipp, men så här då: Stockholm. Nu kan jag lägga upp mitt klipp och samtidigt skriva om något annat, för jag har i alla fall något i mitt inlägg som länkar till låten.

Böcker. Jag räknade hur många jag har i hyllan kvar att läsa innan jag får köpa nytt (jag får inte köpa några nya, innan de gamla är lästa. Jag har köpstopp, men världens längsta lista om vad jag vill köpa på Adlibris). Jag har 32 böcker kvar i hyllan att läsa. Jag försöker läsa snabbt. Det går så där och jag funderar på om jag ska råka glömma några av dem i tunnelbanan.

Jag och en jobbkompis kom överens om att second handköp samt denna bok inte räknas som köpa böcker. Minns mitt sorgliga försök till att läsa 69 av de bästa böckerna från 2000-talet. Jag kom till bok två, sen tyckte jag att de var så dåliga att jag slutade.

Den där om vad jag hatar på morgonen

Hatar mycket och många på morgonen. Det här är något av det:

Ett.) Alla djävla idioter som cyklar till jobbe i speciell cykeldräkt och speciella skor som man hakar i sin speciella cykel. Hörrni killar: jag cyklar till jobbe i röda klackskor, för kort kjol och det funkar också skitbra! Ni behöver inte ligga precis bakom och försöka komma förbi både till höger och vänster, för jag CYKLAR FÖR FAEN HÄR och tänker inte köra ut i den djävla gångbanan så att ni kommer förbi med era fula cykelkläder.

Två.) Alla som inte ler och hälsar tillbaka till gubben som spelar trumpet och som slutar spela trumpet för att hälsa när man kommer förbi.

Tre.) De som sätter sig längst ut på tvåsätet och lägger sin väska på insätet så att gammeltanterna får stå. Eller de som inte flyttar in på innesätet när folk kommer, så att man får böka sig förbi. Jag brukar knuffa mig förbi lite extra brutalt när de inte flyttar på sig.

Fyra.) Egentligen hatar jag allra mest att vakna så där förbannat tidigt.

Den där om att det blåser ganska så kallt på toppen. Eller toppen och toppen - på vägen upp med!

Dagens stora, stora ångestpost är att jag varit högst delaktig att få en av de nya juristerna på kontoret sparkad i veckan. En av mina högre chefer har bett mig hålla koll på henne och sen rapportera hur hon sköter sig. Det gjorde hon inte, så igår blev hon inkallad och fick sen packa sina saker och gå på dagen.

Den där om att lägga till låtar

Ehum.

Här är min springlista. Jag tror att jag har gjort så att ni kan lägga till låtar också, men jag vet faktiskt inte om jag har gjort rätt.

Anyway:

kom igen och producera, för tusan!

Den där om att min mjukmusik funkar inte

Och ps: jag behöver springmusik. Vad lyssnar man på medan man springer?

Den där om att göra en egon

Egon gjorde det, så jag tänkte att jag inte skulle vara sämre att ickelista. Har dock inte stannat i Stockholm alla år, men här är mina juni:

2ooo.) Jag bodde i London och jobbade som barnflicka, det sprang omkring rävar i vår trädgård och jag var ute varje kväll och gick sedan upp klockan sju varje morgon för att lämna barn på dagis och skola. Gick hem igen och sov. Hade varit tjugi i fyra månader och av någon konstig anledning inte varit bakis förrän jag fyllde just tjugi. Ungefär i juni åkte en av mina kompisar där hem till Sverige och vi hade en helkväll ute där jag hånglade med extremt mycket människor, antagligen det största antalet jag någonsin hånglat med på en kväll. En kille tog med mig in på toan och jag petade honom på snoppen, men sprang sen ut till de andra igen.

2oo1.) Jag bodde i Spanien och i juni började det bli riktigt varmt. Brydde mig inte riktigt om att gå till universitetet om dagarna, utan stannade hemma och låg på taket och solade naken eller åkte till stranden och badade i smutsigt vatten. Kom hem från Spanien med ett skitdåligt betyg och en närvarostatistik som var precis på gränsen för att CSN skulle klaga.

2oo2.) På en resa till Prag ville en klasskompis hångla och jag kom på att jag var kär i killen jag bodde med på den tiden - M. Ringde hem till honom, men han svarade inte för han var ute och festade och följde med en tjej hem den kvällen. När jag kom hem från Prag skrev jag en lapp till honom. Jag tror att jag är kär i dig. Sen kysstes vi och jag upptäkte att han inte var särskilt duktig på det, men höll ändå fast vid honom i några år. Den hösten åkte han till södra Afrika och reste runt i flera månader utan mig.

2oo3.) Jag och M hade flyttat ihop igen efter att han kommit hem från södra Afrika och jag gick arbetslös och hade min första och enda panikattack. Kunde inte andas och trodde att jag var på väg att dö. På riktigt. Nu dör jag! var typ det enda jag fick fram i skallen. Jag dog inte, utan hade en nykärsommar och cyklade runt med fräknar på näsan.

2oo4.) Jag var tvungen att flytta hem till mina föräldrar i Skåne och jobba, för att ha råd med sommaren. M bodde i Studentstaden och jobbade och vi sågs knappt. Jag trivdes inte alls med mitt liv, längtade efter M och bråkade med min mamma.

2oo5.) Jag flyttade med M till Stockholm över sommaren och en av de första dagarna i juni berättade han att han ville att vi skulle ha en paus. Vi stod i badrummet för att hans rumskompis inte skulle höra mig gråta. Sen skulle vi bo ihop hela sommaren. Den sista sommaren. Så i augusti klev jag på tåget med vetskapen om att det inte var vi längre. Jag vägrade prata med honom på telefon hela den hösten. På julafton ringde jag honom, hade tänkt på det samtalet hela hösten. På nyårsafton var jag otrogen, om man nu kan vara otrogen när man har paus.

2oo6.) I juni bodde jag med en kompis i en lägenhet i Stockholm, var världens lättaste samtidigt som jag var världens tyngsta. Jag var fri, men extremt, extremt deppad. Valde att lösa det hela genom att flytta till Mexico City, vilket visade sig vara ett smart drag. I juni sprang jag en halvmil om dagen för det kändes som om jag skulle sprängas annars.

2oo7.) Herre Gud var jag var nykär juni o7. Kunde inte tänka på något annat. Inte vara med någon annan. Stolte mannen var allt. Jobbade på midsommar och han ringde mig mitt i natten, när jag satt på jobbet och jag log så det gjorde ont i kinderna. Det här var en helt annan kärlek än den med M. Den här var större, världsstor, barnsligare, hade inga gränser, djupare, rödare. Det var som om varje liten del av mig var kär. Hade man tagit en bit hud från mitt ben eller en bit av min nagel och tittat på den med mikroskop hade den bultat rött av kärlek.

2oo8.) Dagen innan midsommar fick jag och Stolte mannen reda på att vi var gravida, efter att jag hade kissat på en sticka i hans vindsvåning på Götgatan. Jag lycklighetsgrät som snabbt övergick till olycklighetsgråt. Världens finaste ärta skulle kunna bli världens mest älskade unge, men det var liksom inte dags. Vi var fortfarande så där förbannat kära och inte klara med varandra än. Lilla ärtans mamma hade inte fått tillräckligt mycket ensamtid med lilla ärtans pappa då.

2oo9.) Tre dagar har gått och jag har fått reda på att jag har stressmage och är därför hemma för att vila upp mig. Stressmage, tänker jag, det har bara 42-åriga mammor som röker för mycket och inte är nöjda med livet. Ingen mer övertid för min del. Sommaren 2oo9 kommer att bli den bästa någonsin, för jag ska få BETALD SEMESTER första gången någonsin. Det är helt galet.

Den där om att hjärnan får bestämma barnfrågan så får hjärtat bestämma om jag ska äta bacon till frukost

Barn, barn, barn. Så djävla sugen hela helgen, för ute i skärgården rusar de runt på klippor, i parken cyklar de runt med hår i ögonen, på kvällen kommer kompisarna och berättar att de har en som simmar runt i magen.

Stolte mannen vänder sig mot mig och ler under lugg. Det kanske är dags nu? Men nej, smarthjärnan säger nej: inte rätt just nu. Måste vänta. Så vaknar jag och läser finaste, finaste Haren och hjärtat säger jo, kanske ändå?

Pojknamnen redan klara: Henry Helmer Hector. Om vi får tre. Alex Schulman har snott vårt tjejnamn Charlie som flicka nummer två skulle heta. Förstaflickan Betty.

Tänker tillbaka. Ärtan skulle idag varit cirka två månader. Och det gör inte ont, inte alls, för ärtan kommer att komma. Men inte nu, om hjärnan får bestämma.

Den där om att... hatar inte ni när det händer?

Står på stor-ICA och måste fisa, så jag görat, är ändå ensam i gången, Stolte mannen är i gången bredvid, med kundvagnen. Står och väljer pasta, kollar på tri colore, eller vad tusan den nu heter, när den smyger sig ut. Den är ute och bara "hmmm... jo, jag åt kött till lunch".

Då kommer de såklart runt hörnet, det där djävla frisksportsparet som såklart kommer att veta att det är jag som lagt ut.

Den där om att ha likadant hår som Robert Wells

Jag har gått och irriterat mig på min frisyr, utan att riktigt veta vad det är som är fel. Den är liksom okej. Har börjat få en massa lockar som ser okej ut - inte lika mycket Ronja längre, utan mer Madicken. Idag kom jag på det. Jag liknar Robert Wells.

Den där om trettiofem saker om mig fast att det ska vara hunra, men det hinner jag inte just nu för jag ska äta våfflor

Ett.) Den där om att börjar skriva en lista om hundra saker om mig, men inte hinna, dessutom inte göra det top noch för att man snor med en gammal text från 2007:

Två.) En av mina största fasor är att min pojkvän ska bli alkoholist.

Tre.) En annan av mina största fasor är att min pappa ska trilla dit igen eller att min bror ska trilla dit som pappa gjorde.

Fyra.) Jag tror att om min lillebror hade varit lillasyster hade jag inte varit lika rädd.

Fem.) Jag är skiträdd för att min pojkvän ska lämna mig. Inte för att han kommer att älska alkoholen mer utan för att han kommer tro att han inte klarar sig utan den. Att han kommer att vilja spendera mer tid med den än med mig.

Sex.) Jag tror att denna rädsla beror på en uppväxt omringad, inringad av alkoholister.

Sju.) Alla vuxna män i min släkt, utom en, var alkoholister när jag växte upp.

Åtta.) Idag har en dött av sitt alkoholmissbruk.

Nio.) En är fortfarande alkoholist.

Tio.) Två är nyktra alkoholister.

Elva.) Min farfar dog ändå, av brustet hjärta.

Tolv.) Ända tills han dog av brustet hjärta hade han en Skåne i skafferiet som han drack ur när han fick ont i benet. Eller ryggen. Eller hjärtat.

Tretton.) Jag blir rädd när pappa säger att han vill ha en öl till maten.

Fjorton.) Men han klarar av det. Av någon djävla konstig anledning kan han idag dricka bara en öl.

Femton.) När jag var fem eller så förstod jag att det var något fel på de flesta männen i min släkt.

Sexton.) När jag var elva eller så förstod jag att vi kvinnor inte gillade alkohol.

Sjutton.) Från det att jag var sju eller så började vi samla tomma ölburkar och ägg på vår släktgård.

Arton.) För äggen fick vi en krona/styck.

Nitton.) För ölburkarna fick vi två.

Tjugo.) Detta var min fasters sätt att hålla koll på hur mycket min farbror drack.

Tjugoett.) När jag gick på mellanstadiet hatade mamma vår granne som var från Polen. Jag minns fortfarande hur mycket mamma skämdes när hon fick gå över till honom och hämta pappa för att han var så full att han inte kunde gå hem själv.

Tjugotvå.) Jag har sett min pappa gråta flera gånger. Några gånger har han gråtit på begravningar. Annars har han varit full när han har gjort det.

Tjugotre.) Anledningen till att han grät när han var full var oftast för att jag skällde på honom.

Tjugofyra.) Mamma säger att han slutade dricka på grund av mig.

Tjugofem.) Mamma brukade hota med att jag skulle komma hem och hälsa på när det var fredagskväll så att pappa inte skulle börja dricka.

Tjugosex.) Allra helst vill jag slå händerna för öronen och ignorera alkoholism.

Tjugosju.) Min mamma är jätterädd för att jag dricker för mycket.

Tjugoåtta.) När mina föräldrar var uppe i Stockholm i november och hälsade på drack jag tre öl under en middag och mamma frågade min bror om jag hade problem med spriten.

Tjugonio.) Förra helgen när mina föräldrar var uppe tittade jag min mamma i ögonen och sa att hon inte behövde vara orolig. Jag har en enorm respekt för sprit och skulle aldrig göra så mot främst min pappa, som slutat dricka dels för min skull.

Trettio.) Mamma är nu istället orolig för min bror, speciellt när hans flickvän sa att han hade druckit tjugosju öl förra fredagen.

Trettioett.) Jag lovar mig själv ofta att jag inte ska dricka mer.

Trettiotvå.) Eller i alla fall att jag ska sluta när jag blir äldre.

Trettiotre.) Jag tycker att jag dricker mycket, kanske för mycket, men vet inte riktigt vad det är.

Trettiofyra.) Jag får ont i magen av den här listan.

Trettiofem.) Anonyms kommentar på förra inlägget fick mig att gråta.

Gammal text från 2007:

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om min onsdagsnatt

Jag vaknar klockan tre och han är inte hemma. Jag är hemma och långsover, vill ha det så. Så jag somnar om. Klockan fyra vaknar jag till igen och nu är något fel. Han är fortfarande inte hemma, men det är inte det, det är något fel, jag får samma känsla som jag fick när jag var i Indien och han var hemma och bröt ihop.

Jag ringer honom, men han svarar inte. Sms. Ringer. Ringer. Det är något som ligger i min mage och växer och säger till mig att något inte är rätt, växer sig ut i mina armar och ben. Har han gått hem med någon annan? Ligger han skadad någonstans? Kan han inte komma hem? Varför svarar han inte? Har han blivit påkörd? Hamnat i slagsmål?

Klockan blir halv fem och jag kan inte sova. Går runt i en lejoncirkel på vardagsrumsgolvet. Går ut på balkongen. Det som växer i mig har växt ut i fingerspetsarna och gör dem tunga. Funderar på att ringa hans bästa kompis. Han har varit borta sent tidigare, men nu vet jag att något är fel, han liksom ropar på mig, inuti mig.

Det börjar ljusna ute. Har han gått hem med någon annan? Ligger han skadad någonstans? Kan han inte komma hem? Varför svarar han inte? Har han blivit påkörd? Hamnat i slagsmål? Har han gått hem med någon annan? Ligger han skadad någonstans? Kan han inte komma hem? Varför svarar han inte? Har han blivit påkörd? Hamnat i slagsmål? Har han gått hem med någon annan?Ligger han skadad någonstans?Kan han inte komma hem?Varför svarar han inte?Har han blivit påkörd?Hamnat i slagsmål?

Jag lägger mig på sängen. Känner mig som en gnuhona som ser ett lejon äta upp sitt barn.

Klockan kvart i sex kommer han hem. Jag hoppar upp från sängen. Hela hans ansikte är blodigt. Han yrar och är full. Jag leder ut honom i badrummet, tårarna rinner ner från mitt ansikte och jag viskar att jag visste det! Hans skägg är rött och ansiktet strimmigt och han mumlar något om en batong. Jag frågar vad som hänt, men han vet inte.

Han sitter och darrar i badkaret och jag tvättar honom. Flera stora sår i pannan som är smutsiga och som det rinner blod från. I skägget är blodet blandat med något annat rött och jag frågar om han har ätit kebab. Han plirar upp mot mig och ler.

Jag är så djävla sur. Som rinner av mig skitsnabbt, ner med hans blod i avloppet. Kvar är bara det rädda. Han kramar om mig naken och huttrar. Han minns inte vad som har hänt. Lägger honom i sängen och ligger bredvid och gråter när han somnar bredvid mig.

Den där om att vara chef

När jag var liten så drömde jag om att bli Vuxen och Chef. Jag skulle åka till jobbet i dräkt, ha portfölj, sitta och knappa på datorn tills sent på kvällen, då jag skulle skynda hem till man, barn och färdig mat på bordet. Jag skulle sitta i viktiga samtal och dubbelkolla saker samtidigt som jag slängde i mig kaffe. Gå på affärslunch med kostymgubbar och charma hela bunten. Jag skulle vara skitbra på det.

Så blev jag Vuxen och Chef. Det går skitkasst. Jag är aptrött hela tiden. Jobbar 50-60 timmar, cyklar till tåget, hinner inte fixa håret eller naglarna. Har jeans. Undrar hur faen folk kan kombinera det här med barn. Lagar aldrig mat, för det gör Stolte mannen, och undrar hur folk hinner med det med.

Folk påpekar hur trött jag ser ut. Jag sitter på jobbet till nio, har jobbat tretton timmar och undrar hur tusan förra chefen hann med. Hon var höggravid. Folk står på kö vid mitt skrivbord med frågor och jag svär åt att det inte finns färdiga rutiner för det de ska göra. Hamnar mitt i en konflikt, där de anställda vill ha min hjälp och min chef anser att det inte är mitt jobb, utan hennes, men de anställda har inget förtroende för henne.

Så jag säger nu går jag hem! fast att klockan bara är ett. Så går jag hem och sover och sover och sover, duschar och blir människa. I fyra dagar. På måndag ska jag ha fixat hår och faen vara utvilad.

Den där om att leva på 3.5oo

Jag är skitrik. För första gången i mitt liv har jag egna pengar och mycket av dem. Och det är obehagligt, det är som om de inte är mina, jag vet inte vad jag ska göra av dem. Har lyxshoppat, betalt allt jag behövt betala, har sparat och har ändå över 1o.ooo kvar. Jag har varit fattig student så länge att jag inte vet hur det fungerar, nervösfingrar på mitt visakort och minns 2oo5.

Våren 2oo5 hade jag precis flyttat ihop med en av mina bästa kompisar som också var min pojkväns tvillingsyster. Vi bodde i en billig andra handstvåa i Årsta och stövlade genom snö som blev tö som blev sommar och hela den tiden levde vi på mitt csnlån, då hennes brunnit inne för att hon inte hade klarat alla sina kurser föregående år. 7ooo:- på två pers i månaden.

Vi gick och vände varor och köpte en gul lök som vi gjorde soppa på och cyklade ut till Ikea och tog gratis blyertspennor som vi använde på våra föreläsningar. Gick överallt, dit vi skulle. Återanvände tepåsarna och pratade om mat som vi längtade efter.

I juni det året fick hon hela terminens csn retroaktivt. Hon gick till Bolaget och köpte ett vin för 1oo:- som vi drack upp den kvällen tillsammans med mörk choklad från Ghana. Sen låg vi på hennes säng och salongsfnittrade till tonerna av Nina Simone.

Dagens musikklipp ogillar min pojkvän, jag älskar att de tar i så in åt helvete, utan att skämmas.

Den där om hajen <3

Den där om att ha en femtiotalsmamma

Jag gick och släpade fötterna efter ömsom stampade hårt framåt, det där som blivit min signaturgång nu senare: bakom mamma. Armarna korsade blå gummistövlar sticktröja med häst på rött hårband. Kli på myggbettsarm, fem år. Sur. Mamma skulle alltid gå tillbaka till ICA när det blev fel på kvittot. Pinsammast i stan, drog henne i handen; armen mamma kan vi inte bara gå heeeeeem?!? Men mamma ville aldrig gå hem. Det var åttiotal, då gick man tillbaka till ICA om man hade betalat fem kronor extra för tomaterna.

Mammor födda på femtiotalet. Världens krutpaket. Ingen man sätter sig på. Eller gärna bredvid. Eller rör upp. Vi gick till ICA: snabbtsnabbt. Hem från ICA: långsamt, mamma gick med en påse i handen, med den andra höll hon upp kvittot och läste genom medan vi gick längs Centrumvägen. Jag stampandes bredvid. Ville ändå alltid följa med, vi fick ju smaka på osten, även om vi ändå alltid köpte samma.

Den där om att det gick vägen ändå

Jomensåatt! Med utropstecken! Jag fick en alternativ tjänst ändå, lite som att jag blir experten och hon andra, som fick tjänsten, blir den som sätter schema och skit. Har redan hamnat mitt i en konflikt mellan anställda och chef. Hello, mellanchef!

Detta gör att jag får en ännu längre arbetsvecka (mer än de 50 timmar jag jobbar/vecka idag). Det gör även att jag inte hinner läsa alla 1324 nya poster i min bloggfeed. Men jag hann se att finaste Haren har blivit på smällen. Nästa vecka är jag långledig, då ska jag sträckläsa och kommentera.

Annars kan jag ju säga att vi varken har tv eller dator hemma, så jag läser sjukt många böcker. Att tro på Mr Pip är nu historia. Nu ska jag åka hem från jobbet och hångla med min pojkvän.

Den där om att låten inte alls har med texten att göra

Stolte mannen står på balkongen och röker när jag sätter mig i soffan bredvid två bekanta. Öl i handen, säger ni har varit i Sydafrika va?

Vår 60-årsresa har stigit mig åt huvudet (vi åker till Egypten över nyår istället). Nu har vi bestämt oss för rutten Kapstaden - Windhoek och jag tar varje chans jag får. Det pratas hyrbil, körbil, lejon, hajar, berg och vin. En speciell grej har kommit fram när man börjar prata Sydafrika med folk som varit där, det liksom lockar fram det vildaste i dem, som om man skulle ha pratat förlossning. Alla berättar att det är det bästa landet de varit i. Och alla har en skräckhistoria att dela med sig.

Så medan Stolte mannen står på balkongen och röker får jag höra om en hajdykning där vågorna var så höga att båten välte och slog runt så att alla människor ombord hamnade i ett vithajsstim som ditlockats av att de de tidigare slängt i blodiga köttbitar.

Den där om att det kanske bara är jag som inte gillar finlir och förstå sig påkultur

Och ja just det: vem faen var det som sa till mig att Haruki Murakami är bra? Spöstraff! Den tog ju aldrig, aldrig slut, sen sa en tjej på jobbet till mig att det inte skulle hända något i hela boken, så då läste jag inte mer. Det här är typ den enda boken jag någonsin läst som jag inte avslutat. Och då har jag ändå läst Broarna över Madison County.

Den där om att jag tar det där glada inlägget någon annan dag

Håhåjaja, sitter på lånat nät för det har vi inte hunnit med i nya lägenheten ännu. Mina dagar är så djävla tråkiga:

går upp aptidigt för att jobba under, som vi säger lite käckt på jobbe när vi jobbar över fast innan jobbe dårå, jobbar och jobbar över som vi säger lite käckt på jobbe när vi jobbar över (är på jobbet ca 7-20 nånting). Kommer hem och somnar nästan med en gång, hinner oftast öppna en bok och somna efter två sidor.

Fick inte den djävla helvetestjänsten som jag inte vågat jinxberätta om här heller. Gick på fyra intervjuer sen kom de på att jag hade för lite erfarenhet av att leda, så den tjänsten gick till nån djävla tant utan utbildning men som har "stor arbetslivserfarenhet", även om hon aldrig tidigare har jobbat med det vi håller på med och har noll koll på de lagar vi jobbar med.

Jo, sa jag att jag är bitter med?

Nu ska jag gå och välja om jag ska somna av En halv gul sol eller What I loved, eftersom jag läste ut Ängeln i Groznyj tidigare idag (Seierstads bok var jo, okej, men vill ni läsa en bra vinklad bok så läs hellre Ahlsen).

Den där om att min pojkvän har ungefär samma påverkar på växthuseffekten som ett mindre land i Asien

Min pojkvän har pratat om någon djävla brittisk slaktare som han skulle besöka med två arbetskompisar från USA i flera veckor. Idag var dagen. Precis kom han hem, efter att ha storhandlat. Jag fick inte komma in i köket förrän han hade lagt upp allt fint, sen hade vi genomgång av korvar, pajer, insprängt kött och bästa ompackning av detta.

Jag älskar få människor lika mycket som min pojkvän.

Den där om wigga-wiggasängen

Två saker som är sämre med att ha flyttat:

ett.) när jag skulle cykla till tåget idag så visste jag inte vägen utan följde bara efter alla andra cyklar. De andra cyklarna skulle tydligen inte till tåget.

två.) vi har bytt ben på vår säng, den andra sänggaveln var tydligen inte snygg enligt Stolte mannen. Nu låter det wigga-wigga-wigga när vi har sex och vi börjar asgarva båda två. Wigga-wigga-wigga-ahhhhhh! Sluta! Wigga-wigga-wigga! Skärp dig! Vi måste koncentrera oss! Wigga-wigga-wigga!!!

Den där om att han egentligen heter Daniel

Store Björn är pestsmittad. Ingen vill gå nära, stora osynliga skyltar hänger nerför hans kropp ropar varning!.

Store Björn har utfört det största brottet av dem alla: han har varit otrogen med en yngre kvinna, blivit lämnad av sin fru och får nu bara träffa barnen på helgerna: skjutsa till träningen. Inte bli inbjuden på valborgsfest för han är ju pestsmittad. Bakom gardinerna sitter fruarna, de som tagit hennes sida och spottar på honom. Han får skylla sig själv, det var han som lämnade, han som var otrogen.

Han ringer med falsk stolthet i rösten och frågar om han kan få sova på vårt golv. Jag tvekar. Han kanske smittar, Stolte mannen kanske blir smittad? Han står nu utanför samhället, har fått sälla sig till de andra otrogna, de som inte förlåts, de som inte får komma på valborgsfest.

Den där om att jag vill veta om de blir hängda på slutet, fast att jag redan vet att de kommer bli det

Nämenokej, jag ljög. Har inte läst ut Capote, har typ 50 sidor kvar. Och nu ligger den längst ner i en av alla ouppackade lådor, jag går runt och muttrar, packar upp en låda till hälften, häller ut grejor, muttrar lite mer och stampar med foten.

Försöker börja på en ny bok, men det funkar inte. Var är min bok?

Den där om att få som man vill

Kör klassikern att vakna klockan sex även på helgen, men lyckas somna om och sova till nio, sen är jag pigg!. Ligger i sängen och gnider mig lite mot pojkvän, som jag inte sett på hela veckan för att vi jobbat om varandra och båda övertid. Han sover med öppen mun och jag petar in ett oönskat finger.

En timme senare har jag läst ut Capotes blodbok och satt på Gotye så högt att han vaknat. Tvingar in honom i duschen och vill att han stoppar in den i mig. Är extremt sugen och knullar vi inte idag så har det gått en vecka. Han vänder på mig och jag sätter på hårdstrålen mot fittan medan han gäspar och gnider in mina bröst med tvål, hans stånd mot mitt ryggslut. Trycker upp mig mot väggen och jag måste ta stöd med en hand. Kommer tyst, som om någon stod och tjuvlyssnade utanför dörren.

Den där om att vara så full att man inte vet om man ljuger eller pratar sanning

I lördags när jag var skitfull började jag och några av mina kolleger prata om att jag varit gift. Jag hade nästan glömt bort att jag varit det och de var så förvånade över att jag varit det att jag fick för mig att jag ljög. Var tvungen att gå in på dattan när jag kom hem vid fyrafem och kolla i bloggen om det verkligen hänt.

Det hade det.

(Därav fylleblogginlägget.)

Den där om att lämna det som blivit hemma

Jag går runt och är butter för att jag ska flytta från mitt Södermalm. Södermalm med allt jag vill ha runt hörnet, eller inte ens runt hörnet: trilla ut genom fönstret och du mosar någon med uppvikta beigea chinos från Weekday och en hatt från Lisa Larssons.

Jag bodde i förorternas förort och drömde mig in på Bondegatan. Tänkte att en dag ska det vara jag som bor där. Jag som kan gå hem med skorna i handen klockan sex på morgonen, medan solen går upp. Jag som träffar vännerna på brunch på svindyra Kvarnen.

Så blev det så:
Tjärhovsgatan
blev
Götgatan
blev
Ploggatan.

Bor granne med Maggio och ser Lapidus hasta ut genom porten mitt emot (som senare visat sig vara någon helt annan än Lapidus). Står bakom Levengood när han köper mjölk på ICA och råkar armbåga Fares på näsan.

Snubbla genom löv i mina blåa gummistövlar på Katarina bakgata. Lyssna på Jöbacks Stockholmslåt, tycka att det är pinsamt att lyssna på den, men ändå Facebooks tumma upp den. Den där skittråkiga affären som säljer billiga saker på Götgatan, den som ligger nästan bredvid Hemtex - den kommer jag att sakna. Och det är ju inte så att det försvinner och jag aldrig kommer se det igen, det kommer bara inte att vara på trillavstånd. Äta köttbullar på Snotty en söndagskväll när det blåser ute, dricka för många öl på Nada och sen tvinga pojkvännen att köra hem mig i en kundvagn, säga jag kommer snart, jag ska bara tvätta håret! så kommer man snart.

Södermalm gör mig lite ansvarslös. Lite jag kan vara ung för evigt! Jag kan gå ut och komma hem klockan sex på morgonen och är förlåten. I södernärförorten måste man vara mer vuxen. Dit flyttar man när man skaffar barn.

Det blir nog bra det här med. Klart det blir bra, försöker jag intala mig. Jag och pojkvännen, som är lika söderkåt. Och blir det inte bra så får vi väl flytta tillbaka.

dewn där om venm farn brrryaer sig om den där om?

Hoho. Fylleblogg, känn som ett tag sedan - var tvungen att passwoda typ fyra gånger innan jag kom på rätt.

Ocj tiitta under sängern : dörren var inte låst, pojkvän har supit bort sina nyckar, så jag typ asrädd värje gång jag kommer hem.

Ikväll var vi på bnerns och Ricjehe, oj, vad jag sravde fel där. Och alla var blonda och hde bröst och vi vbara hör möter vi det här ? med en melodi? så vi gick och nynade herla kvällen. jag har aldtrig stavat så mkt fel i hela mitt liv och imrogingen ska jag göra ett cheftest (hogsan) tjogohho!

Den där om hur mycket vardag jag är:

jag är så mycket vardag att mitt största problem ikväll har varit att pojkvän glömt alla matlådorna på jobb så att jag har varit tvungen att slå in min pasta till imorgon i plastfolie för att plastpåsarna var slut och jag inte har råd med utelunch!

Den där om påskhelvetet

Vi sitter på vår innergård och dricker rosé när hon ringer och skriker på min pojkvän. Jag drar filten närmare kroppen, skuggan har börjat falla över oss och jag fryser konstant. Jag tittar frågande på honom, höjer ögonbrynen medan han försöker forma tysta ord som jag inte kan tyda.

Efter en stund förstår jag. Påsken nollnio är nog inte den roligaste i världen, kommer antagligen för alltid vara tiden då hon fick veta. För hon vet nu, äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen äntligenäntligenäntligenäntligenäntligenäntligenäntligenäntligen äntligenäntligenäntligenäntligen
äntligenäntligenäntligenäntligen äntligenäntligenäntligenäntligenäntligen.

Han kom hem efter att ha lämnat barnen hos sina föräldrar, stängt av telefonen hela helgen och sa som det var till sin fru: han har blivit kär. I en annan. Vill du ha en kram? frågar jag Stolte mannen. Det vill han och så står vi medan innergården bli kallare och kallare.

Den där om att det fortfarande handlar om att vinna ibland

Kontrasten mot igår: bakfull när jag vaknar. Idag måste vi städa och packa, flyttar om mindre än en vecka. Han så fort han vaknar jag tänker inte städa idag! Jag blir skittjurig när han går ut i halvsolen; lyssnar på musik som han inte gillar, martyrdiskar, lämnar alla hans kläder kvar på golvet där han lämnat dem, plockar bara upp mina egna. Onanerar i duschen. Ilskentårar bakom ögonlock.

Jag vinner en timme senare: han ringer först.

Den där om att gå över bergen för att komma hem

På väg hem från avskedsmiddagen för någon annan, med arton andra, tar jag av mig de röda med klackar och tassar fram med strumpfot. Hans jeansjacka över axlarna, över min kavaj. Han säger akta dina fötter, finaste baby!, tar av sina skor.

Så vi går där hand i hand, över vita bergen, han med mina skor i handen, i strumpfot, jag i för stora hansskor.

Den där om äckligast 2009

Ligger med huvudet i Stolte mannens knä, dricker ale och äter kex när något kliar på halsen. Kliar tillbaka och får en del av något djur under nageln. Tittar in i kexpaketet och där kryper det omkring en massa (vad vi senare googlar fram) plattbaggar.

Går och kollar i vårt skåp och där lever de rövar i mjöl, socker, bland sirap och knäckebröd. Sanering hela dagen, oj så kul! Har aldrig varit så glad över att vi ska flytta som nu.

Den där om påskparadiset

Vi står i Stolte mannens föräldrars kök ute på landet och blandar till Caipirinoshka som blir alldeles för starka, Stolte mannens pappa kommer in och häller på en skvätt mer vodka! som blir mer än en skvätt och i solen, på verandan, blir jag full redan före middagen.

Stolte mannens mamma och hans farbror högdiskuterar fri vilja och kommer in på om sex alltid är på lika villkor och om det alltid handlar om fria viljor och senare drar mamman in mig i köket, röker under fläkten och förklarar varför hon blir så högljudd när hon diskuterar det där och jag iverskakar på huvudet: förstår, utan att avslöja för mycket så jobbar Stolte mannens mamma mycket med en som var med i bordellhärvan på 7o-talet aka Geijeraffären.

Dagen efter kattjäser vi i solen, löser melodikrysset, äter persikor. Stolte mannens pappa och hans farbror skryter om historier från andra världskriget, även om de aldrig var med, diskuterar vilket jaktplan som varit bäst. Jag somnar i stolen, solen mot kinden. Vaknar av att Stolte mannens faster säger det här, det här är paradiset!

Den där om att listan kommer att bli längre och längre

Åh, mitt hjärta far åt så många olika håll. Jag och Stolte mannen har sparat pengar ett tag nu (med ett tag menar jag typ två månader) för att kunna resa någonstans en månad när vi fyller trettio. På nyår blir vi bjudna av mamma till Kapstaden, annars hade det varit ett hett alternativ. Just nu gör jag inget annat än att googla Argentina, Uruguay, Vietnam, Australien, USA:s östkust, Iran. Det finns för många alternativ.

Argentina har jag velat åka till åh, så länge, men nu börjar Uruguay växa på mig som ett alternativ till det. Vietnam har vi pratat om ett tag, men jag tycker att det är liiiite tråkigt. Australien vill jag åka till och hälsa på vänner och jag tror att jag gillar det. USA:s östkust är för kallt i februari, men Maine - Virginia? Ja, tack! Iran: landet jag allra helst vill åka till, är mest nyfiken över, men vågar man?

Det är som ett enda stort smörgåsbord och jag vill åka till alla länderna, men vad väljer man först?

Den där om att blazer är en enkel- eller dubbelknäppt mörkt blå udda kavaj med blanka knappar

Det är tillrättalagt och liksom så himla medelklass när vi slår oss ner på fel platser på Cirkus Djurgården för att titta på Nina och A Camp. Jag knackar en kille på axeln och viskar att ni har tagit våra platser och han surtittar på mig och men kom i tid då! och jag ursäkta?!? för herre Gud, det är ju bara förbandet och vi har druckit öl i solnedgång.

Det är kavaj och blazer utan att jag riktigt vet vad blazer är, och måste googla det. Det är stå i kö för att köpa öl medan alla andra i kön bara äh, det är ju måndag, jag tar en Loka och en påse Gott och Blandat, fast att de kommer lämna all sötlakrits för den är inte god.

Det är det finns inte en enda av annan färg än Vasa stanvit här inne! och Per Gessle fyra rader bort och placeras in i några konstiga mallar som jag inte känner igen när vi igår var på konsert. Allt var liksom tillfixat så fint och ordnat. Det var ingen oreda någonstans, utan det var måndagskväll och folk köpte en påse Gott och Blandat för att gå på sittkonsert med sin dotter som irriterade mig genom att hela tiden uppdatera vad Nina gjorde på scenen på Facebook.

Det var inte ett dugg smutsigt någonstans, det var så djävla Svensson det kunde bli att jag och pojkvän var tvugna att dricka oss semifulla för att inte somna och vaggas in i en känsla om att allting är bra, att det är så där man ska vara. Och jag tror inte att det var Ninas fel: hon bad folk att ställa sig upp och folket ställde sig upp. Bara så. Upp. Sen stod de där. Inget hände, förrutom att en tjocktant bakom mig busvisslade så att jag idag har pip i höger öra. Det var bekvämt, ni vet. Och jag vet inte om bekvämt är ett bra betyg.

Den där om Things I would fuck if they var männskor, del sex

Sista. Vår flickkanna. Den hittade vi på världens bästa loppmarknad i Moheda (Småland, man kan hitta mycket i Småland) och den kostade typ en tia. Vi använder den aldrig, för den ser lite läbbig ut inuti, men den är så himla fin. Man kan låtsas att vi dricker mjölk ur den, eller serverar mjölk ur den på kakkalas.

Det var det. Nu ska min pojkväns händer ge mig mat.

Den där om Things I would fuck if they var männskor, del fem

Inte chilin, för får man chili i fittan gör det så djävla ont! Men min pojkväns händer och armar. Fast de knullar redan mig då och då, så det kanske inte räknas? Min pojkväns händer är så djävla bra:
de gör mat till mig
de håller mitt hår när jag kräks
de lägger mina glasögon på bänken när vi ska sova och jag ligger längst in
de hämtar öl till mig.

De är mycket, mycket praktiska!

Den där om Things I would fuck if they var männskor, del fyra

Mina böcker. <-- Hjärta!

Just nu har jag 131 böcker som står i kö till mina ögon. 131! Vissa har stått där sedan 2005, det är lång kötid.

Den där om Things I would fuck if they var männskor, del tre

Här skäms vi inte för oss. Vi dammar aldrig heller. Del tre: konstiga djävla djur som jag och pojkvän gett varandra. Som nästförsta present fick min pojkvän den där bruna, fula saken längst fram, med tungan ute. Då hade vi varit tillsammans i ungefär en månad.

På vår ettårsdag fick jag igelkotten och råddjuret. Jag minns inte riktigt varför. Dessa djur står i hyllan som vi hämtade på västkusten förra sommaren, när jag var gravid och spydde vid vägkanten och hyllan kostade typ 2oo:- och jag budade på den på Tradera utan att pojkvän visste om, sen vann jag den och tvingade pojkvän att löra halva Sverige runt. Det var kul.

Den där om Things I would fuck if they var männskor, del två

Ja, alltså ni får ursäkta bildkvalitén på bilderna, jag säger att det är en skitkamera och att min lyxkamera är hos Lillebror. Stolte mannen säger att jag har fel inställning. Och Lillebror säger att lyxkameran är hans.

Anyhow: del två av saker jag skulle rädda om det brann: mina reseböcker. Och mina pjamasbyxor (hur stavar man till pyjamas egentligen?!?). Har en hel samling böcker efter resor jag varit på som är fyllda med kartor och lappar som tipsar om stans bästa hostel. Och varje jul eller födelsedag brukar jag få en Lonely Planet, för vi planerar alltid en resa någonstans och när jag får den är jag som ett barn på julafton, på julafton (<--obs! skämt!).

Den där om Things I would fuck if they var männskor, del ett

Åh, jag har sett sådana där typ listor på folks bloggar om deras favoritsaker i hemmet. Nu kommer min. Skippar möbler och storgrejer, för min säng är det bästa jag vet (även om min pojkvän vill avveckla den tills vi flyttar, för att den är för stor, men jag kämpar för storsängens rätt att vara)!

Thärför, jag ger er bildserien: Things I would fuck if they var männskor.

Ett: min ikonsamling, från Indien, Italien, Småland, you name it. Plus mina iittilaljusstakar som jag fick av pojkväns pappa när jag fyllde år. Han hade valt ut dem själv, för sådana hade de på Kvällsöppet (man vet att man är värd något när man får likadana ljusstakar som de har på Kvällsöppet), fast i en annan grön färg som var "rätt just nu". Farmor får också vara med, hon står och hänger lite med Maria i femton olika variationer. De skulle nog inte ha jättemycket att prata om, men de kanske kan dricka lite öl.

Den där om att jag tycker att Earth Hour funkar sådär för mig...

Den där om att vara vitast i stan

Second hand i förorten rockar (pennkjol, mockaväst, 8o-tals tröja, tantkavaj, gul skjorta för 3oo;. tackar!). Något som inte rockar är att känna sig vitast i världen.

Har ju bott där ute, när jag först flyttade till Stockholm. Var tjena! med hela Vårberg, halva Skärholmen, men nu känns allt fel och jag känner mig så djävla vit Södermaaaaaalmsobekväm. Står med kurder och ska beställa mat och blir blyg i munnen när jag inte vet hur man uttalar matnamnen och blir lycklig i själen när det jag vill ha är "dagens lunch" så att jag kan säga det istället.

Brukade handla frukten på torget och stå kvar och prata med vem det nu var som stod där. Cykla ikapp med kidsen på vägen hem. Nu smygler jag åt en chilensk man som köper begagnade porslinskycklingar på Myrorna och håller pojkvänshand hårt.

Hur faen kunde jag bli det här? Den här? Inbillar mig att alla inne på fantastiska Myrorna Skärholmen ser att jag inte hör hemma, att de tycker att jag tränger mig på. Måste dra mig själv till det osvenskaste matstället inne på köpcentrat för att jag faktiskt tycker att libanesiskt är bland det godaste jag vet, istället för att mesa och ta sushi eller låtsaswook som de andra vilsensvenskarna.

Åker tillbaka hem och tunnelbanevagnen går från att vara EtiopienIranBolivia till SverigeSverigeSverige ju närmare Södermalm vi kommer och jag kommer in i tryggheten igen.

Den där om en av alla trehundratusen saker jag... låt oss säga ogillar:

Att gå hela vägen ner till tvättstugan så är det sex minuter kvar. För liten tid för att gå upp igen, för lång för att vika den torra tvätten, pilla på tvättmedelpaketen, dagdrömma, se hur länge man kan stå på ett ben.

Den där om att det ju gick ganska bra ändå, i nya lägenheten liksom. Fick ligga en del å så...

Jag måste ju bara berätta en av alla de där gångerna jag känt mig som mest förnedrad, för sånt är ju kul.

M hade precis flyttat från mig, typ dragit mitt i natten, med sitt pick och sin pick till Stockholm för ett toppjobb, medan jag stannade kvar i Studentstaden och försökte vara Kvinna, stark och ensam (de där två passar sällan ihop) med min drömutbildning. Han lämnade mig med lägenheten och alla möbler och försäljningen av den (eller okej, det var en hyres, jag skulle bara lämna över nycklarna till nya ägarna). Kände mig ensamast i världen och cyklade mellan gamla stora lägenheten och min nya, mindre som låg på campus.

Så kom de nya ägarna och jag hatade dem intensivt. De var sådana där runt tjugiåringar, första lägenheten, de hade varit ihop typ tre veckor, kommer att vara ihop hela livet, medan han knullar någon vid sidan om på fabriken och hon tröstäter sig fet medan de köper en träningscykel som hon aldrig kommer att använda. Han med kepsen bakfram, hon med en nyköpt hundvalp i famnen, som man vet att de inte kommmer kunna fostra upp, kommer skälla hela natten när den är ensam medan de är ute och dricker ök ur plåtburkar alternativt bacardi lemon. Ja, unga vuxna helt enkelt, sådan som finns i mindre städer, som blir vuxna när de är tjugi och därför skaffar rubbet: hus, hund, barn för att sedan sitta med det hela livet.

I alla fall. Jag stod där med gråten i halsen, för det här var min och Ms drömlägenhet, den vi inrett själva och målat om i och drömt om, men sen blev det fel i alla fall och han var tvungen att flytta innan vi hunnit bo i den i ett år. Tjejen med hundens pappa var med och han kisade mot fönstren och sa att de är inte riktigt tvättade va? och jag var tjugifem och visste inte riktigt hur man tvättade fönster bäst och hade gjort ett halvbra jobb.

Så medan de flyttade in sitt glasbord och sin bruna skinnsoffa och sitt tv-spel och sina Ikeahyllor så stod jag och tvättade om fönstren, medan tjejen med hundens pappa stod ute på balkongen och rökte och tittade på. Pekade där jag behövde putsa mer. Jag lånade en pall av dem för att nå upp, men nådde ändå inte riktigt.

När jag cyklade från det som varit vår lägenhet grät jag så mycket att jag cyklade rakt ut i skogen och ramlade.

Den där om att spara pengar

Jomentjena.

Jag har ju hypat Jonathan Johansson ända sedan oktober. Så kom dagen D, dagen då han skulle spela i en lokal nära. Tog pojkvän i handen, ölen i magen och glansen på läppen och gick dit. Kom dit, såg kön som var lika lång som vid en Idoluttagning, grät en smula inombords och gick hem igen.

Den där om att arbeta på den svenskaste arbetsplatsen någonsin:

Vår fina städerska får inte stanna i Sverige, utan blir utkickad i månadsskiftet. Det gick ut ett internmail om att det var ihopsamling, tjugi kronor var, så att vi kunde köpa blommor till henne.

Den där om fullkorn

Och Fever Rays cd har vi ju alla längtat till sen vi var fem. Därför tog jag en Metro imorse för att kolla recensionen (läser den aldrig annars). Och fann den sämst skrivna recensionen någonsin!

Den där om att det var väldigt färdig replik när hon sa "I lost my self in us!"

Sitter och kollar på the Hills mellan hostattackerna (det "går hosta" på vårt jobb, känns som ett jekla dagis) och hon, tjejen väljer jobbet framför killen och jag sitter i soffan och

tjoho!

äntligen en tjej som väljer karriären framför nån killfaen som precis pajat deras hjärta. Sen. Kommer jag på att jag lämnat kärleken för min drömutbildning och alltid sagt till mig själv att aldrig göra det igen. För det gör så djävla ont. Hur rätt det än är med heder och samvete och hjärna så är det aldrig de där sakerna som styr kroppen, det är hjärtat. Och med hjärtat brustet, för att man var tvungen att ta chansen att åka till typ USA för att ta tjänsten som mellanchef på stort bolag är chansen liten att hjärtat hänger med, följer med, stannar hellre kvar i en enrummare i Växjö och undrar var man tog vägen.

Och med det: inte sagt att jag inte skulle göra det igen. Igen skulle jag stått där och valt mellan att förverkliga Mig Själv och satsa på Oss, frågat mig själv vad jag skulle ångrat mest, valt jobbet och sen stått där med ett hjärta i Växjö.

Den där om dygnet runt på "stereon":

Och för alla musiknördar (om ni är det på riktigt borde ni redan känna till):



Loney, Dear

Den där om att vinflaskan var tom när jag kom ner

Oh no! Jan vill bli vän med mig på Facebook! Jan har blivit flintskallig! Utropstecken!

Jan och jag träffades och hängde en del i högstadiet, ungefär då när Babylon Zoo hade en jättehit med Spaceman. Jag var kär i hans kompis Klas och antagligen var det därför jag hängde med dem, även om min bästis var tillsammans med Klas och en natt klättrade upp på hans balkong, genom att snubbla uppför ett stuprör. Väl på balkongen öppnade Klas pappa balkongdörren och undrade vad hon sysslade med.

I alla fall. En kväll var vi på hemmafest och de spelade den djävla Spacemanlåten och jag drack antagligen vin direkt ur flaskan och hade på mig något för kort, antagligen den där kjolen där man såg min rumpa när jag böjde mig fram och antagligen böjde jag mig fram en del. Jan tog tag i min handled, eller om det var min arm och vi började hångla.

Mitt värsta hångel någonsin (förrutom Martin på mellanstadiet, när vi hånglade i ett tält och behövde vända på kudden efter en timme, för att han dreglade så mycket) ledde till det sämsta sexet någonsin. Vi låg i hans pojksäng i hans pojkrum och det var rycka på axlarnasex, och han kom på min mage medan jag tittade på hans julstjärna och funderade på var jag ställt min vinflaska. Sen ville han mysa och kramas och jag svarade glöm det! och gick ner till de andra.

Allt det här hade jag glömt fram tills idag. Tack för det Jan. Och nej, jag vill inte vara vän med dig.

Den där om att allt är för dyyyyyyrt!

Saker som jag tänkte köpa åt min pojkvän, som fyller år på fredag, men som jag inte hittade:

en cykel
den där klockan han vill ha, på Granpa
en jättestor prydnadsleopard (som kostar liiite mindre än 27somethingsomething)
en sån där herrbetjänt, från typ 50-talet
en superbra och fin present.

Djävla helvete, vad de saker jag hittat är tråkiga och tanken räknas inte alls när det är bajssaker.

Den där om apropå Stolte mannen

Så låg vi i sängen tidigare och pratade om min anställningsintervju idag och hans löneförhandling (har begärde 3o.ooo:- i månadslön, före ob och bonusar. Det kommer jag aldrig, aldrig att kunna tjäna!). Helt plötsligt tar han upp but lick.

Har du slickat någon i rumpan?

och jag vet liksom att det här inte är ett vanligt samtal, utan att det här är på väg någonstans dit jag inte vet om jag vill att det ska leda. I huvudet snurrar vill han vara givare eller tagare? och helvete, jag vill inte få eller ta.

Alla har vi väl slickat varandra i rumpan när vi varit nyduschade, kåta och djävligt fulla, men jag tänder inte på det. Och jag vill inte slicka hårig rumpa. Men för honom gör jag vad som.

Jag kan slicka hans rumphål om han vill, för så mycket älskar jag honom.

Sen snubblade vi bort i diskussionen och gick till ICA för att köra lök. Jag är den som kysser och berättar, händer det kommer ni att få veta.

Den där om att radera och ta bort

Tänk om jag inte hade träffat Stolte mannen. Eller tänk om jag träffat honom (vi gick ändå i samma klass i ganska många år), men aldrig skickat det där sms:et. Aldrig blivit så full att jag spydde i min dusch. Aldrig fingrat på tangenterna, lagt in pengar på telefonen (hej jenny, 1997 ringde och ville ha tillbaka sitt skitdyra kontantkort från Telia!) och adrig skrivit

det här kanske är ett långskott, men du vill inte göra något en dag?

Aldrig vaknat dagen efter med ett smssvar på telefonen. Aldrig ha gått hem med honom för ungefär två år sedan. Aldrig hånglat ner honom i sängen. Aldrig sagt någon gång i maj 2oo7 att det var min tur att få orgasm.

Aldrig vetat hur det kändes att vakna först och trycka in näsan i hans nacke. Tillbakaspola tiden och radera alla hans halsdukar och sjalar från hatthyllan. Ta bort alls hans skitgubbmusik från den gemmensamma datorn. Ta bort datorn. Ta bort soffan jag sitter i, som vi var och hämtade i en förort till Stockholm.

Det suger till i magen av alla aldrig och allt raderande. Kittlar till liksom bakom ögonen, i näsan, där tårkanalen sitter.

Bort med alla multipla orgasmer som jag får, som ingen innan honom tyckt att det var lika viktigt att jag får. Bort med att han precis gav mig vin. Bort med alla leende. Bort med fuldansen han dansar nu. Bort med alla låtar kan bli partylåtar!.

Bort, bort, bort.

I stället träffade jag Stolte mannen. Sicken djävla tur.

Den där om att lämna den framtid man trodde att man hade

Jomenungefärsåhär:

ett.) folks häromkring pratar konstigheter på gym. Det måste ligga ett hem för utvecklingshandikappade bredvid mitt. På både spinningen och coren var det konstigheter kombinerade med människor. Spinning: tjej som skrek rakt ut. Högt. Jag satt bredvid och var rädd för att folk skulle tro att det var jag. På coren låg en tjej och ålade framför spegeln och gjorde inte alls sit ups, som hon skulle.

två.) han, Store björn, står framför mig, har bytt frisyr till någonslags Stureplansvåg, skon skrapar i grusen, tittar upp på mig och ler. När ni flyttar ur lägenheten... tror du att jag kan flytta in då? jag tittar på honom. Skojar du:ar, men nej, han skojar inte. Han ska lämna sin fru nu.

tre.) ja visst ja, jag och Stolte mannen ska flytta igen. Till större och billigare. Lämna Södermalm. Och kompisarna gnuggar öronen och kan inte tro det: vi som alltidalltid skulle bo kvar här.