Sitter med vita, tunna gardiner fördragna på hotellet. Stolte mannen står i duschen och jag borde packa ihop Island, borde packa ner och slänga böckerna jag läst ut, borde samla ihop minnena och lägga dem som små frön i väskan. Men äh, jag sitter hellre här.Sen måstemåste man rida på en islandsponny, även om man är livrädd, som Stolte mannen. Han fick en snäll ponny som hette Leifúr som gosade med honom och när vi töltade i bergen så fnissade Stolte mannen så man hörde det över vinden som blåste genom märgen. Heter man Jenny och säger att man ridit sen man var sex år får man istället ponnyn Camilla som är envis som få. Ponnyn Camilla ville gå sist i ledet. Detta för att göra det här tricket: vägra tölta när de andra töltade, vilket ledde till att Jenny och Camilla kom långt efter de andra. När avståndet var rätt så log Camilla sitt ponnyleende och satte av i en skumpig djävla trav som var fasligt snabb. Dock härlig. Man fick tårar i ögonen och visste inte om det var av vinddraget eller av lycka. När man är så där lycklig så gör det inte så mycket att man inte hinner åka och titta på geysrar.
Ska man äta så ska man äta på the Fishmarket och beställa laxen. Det är det bästa jag ätit någonsin. Och då har jag ändå ätit ganska mycket i mitt liv. Det var ett helgon som satt ihop rätten och jag fattar att det inte bara ska smaka gott, det ska vara smart ihopsatt också. Vad man inte bör göra: äta hamburgare bara för att man är trött och hungrig. Testa fårhuvud. Äta torkad fisk.
Nu blåser det storm ute och jag ska vara flygnervös i några timmar till innan vi flyger till Boston. I nästa "hur vi gör..." får ni kanske en guide till New England.
















